Vi väljer: Årets mest oförutsägbara

Det var äntligen de rynkiga kvinnornas tur och Sydkorea visade en gång för alla att de ligger i frontlinjen. Dessutom gjorde Lars von Trier ett mycket oväntat – och dessvärre även obegripligt – skådespelarval.

1. Youn Yuh-jung och Frances McDormand, Oscarvinnare

Det tog 90 år för Hollywood att se bortom rynkorna. Äntligen kretsar framgångsrika filmer kring äldre kvinnor och vårens coolaste Oscarvinnare är Youn Yuh-jung, 70+, och Frances McDormand, 60+. När såväl kvinnliga huvudpersoner som biroller i högre grad görs till subjekt kliver allt fler välmeriterade skådespelardamer fram ur periferin och gestaltar genomtänkta individer med egen drivkraft. Parallellt med att fler tjejer har ansvar över hela produktioner mejslas mångfasetterade porträtt fram. Invecklade, utvecklade tanter – keep ’em coming!

2. Mats Jonsson, ”När vi var samer”

Ingen såg det komma. Allra minst författaren själv. Men plötsligt hade en seriebok om samernas smärtsamma historia lett till årets märkligaste kulturdebatt, där krönikörer hetsade arroganta stockholmsegon med hybris mot lantislollor i loserkostym. Istället för att fördjupa den verkliga diskussionen om århundraden av statligt godkänd svensk rasism hamnade fokus på levainbröd och padelbanor. När Mats Jonsson skrev och ritade sin släkthistoria var denna utveckling lika otänkbar som att Globen skulle byta namn till Avicii Arena. Men 2021 var möjligheternas år.

3. ”Squid Game”, tv-serie

Sydkorea har varit på tapeten sen 2012, då K-pophiten Gangnam Style slog miljardrekord. Och visst öppnade filmen Parasit fler ögon, men det är årets tv-fenomen Squid game som slutligen visat omvärlden att landet är ett nytt populärkulturellt centrum. Medan unga tittare läser in klassperspektiv och utmanar varandra i seriens brutala barnlekar förfasar sig äldre generationer, uppväxta med Motorsågsmassakern. Nordkorea ser dramat som ett bevis på kapitalismens förfall, en tolkning som i grunden väl överensstämmer med upphovsmakarnas. Samtidigt som de nu cashar in won till kommande projekt.

4. Clara Klingenström, ”Behöver inte dig idag”

Mitt första intryck av Clara Klingenström var att den vardagliga tonen och stylingen knappast skulle gå hem i Melodifestivalen. Redan vid snabbreprisen hade jag ändrat mig och i finalen visste det förinspelade publikjublet inga gränser. Såhär tre kvartal senare älskar jag fortfarande hennes gitarrglittriga genombrottshit, medan jag måste famla i minnet efter Tusses segrande refräng, som i mars kändes solklar och evig. Clara knep både Svensktoppens förstaplats och en Rockbjörn. Rätt låt vann i längden.

5. Mikael Persbrandt, ”Riket Exodus”

Att Mikael Persbrandt tar över arvet efter legendaren Ernst-Hugo Järegård i uppföljaren till danska tv-klassikern Riket var i min förväntansfulla bubbla så otänkbart att jag bara satt och gapade efter att ha läst nyheten. Här fanns ett givet tillfälle att välja karaktärsskådespelare som Jonas Karlsson eller Matias Varela, in slängs istället Sveriges mest överskattade aktör. Nog trodde jag att von Trier hade mer fantasi än så. Jaja, serien kommer i alla fall igen. För att citera regissören själv: Man får ta det onda med det goda.