Vi väljer: Årets mest intensiva kulturdebatter

Att skilja på verk och person har varit ett återkommande tema på kultursidorna 2021. Det gäller såväl kriminella gäng som Augustprisvinnare. Det har även rotats i Stockholms uselhet, rondellhundars estetik och frågan är: hur meningslöst är det egentligen med listor?

1. Skilja på verk och person – gangstarap

Ska man, eller kan man ens, skilja på verk och konstnär? Debatten har rasat sedan artisten Yasin utsågs till ”Årets artist” på P3 Guldgalan i mars. Yasin satt då häktad för inblandning i kidnappningen av musikkollegan Einár. Båda hörde till frontfigurerna inom gangstarap, vars texter ofta beskriver en livsstil präglad av våld och kriminalitet. Yasin dömdes till fängelse, Einár mördades senare på öppen gata. Kan man ge kulturpriser utan att ta hänsyn till vem upphovsmannen är? Ska deras musik bara ses som konstnärliga uttryck, eller är de en integrerad del av grov brottslighet?

2. Skilja på verk och person – sjukdomslitteratur

I början av sommaren utkom Kristina Sandbergs roman En ensam plats. Det var hennes första sedan den Augustprisade Liv till varje pris (2014). Efter Augustpriset drabbades hon av cancer. Den nya romanen gestaltar sjukdomstiden. Recensionerna var positiva, utom Linda Skugge som i Expressen vällustigt sågade boken som ”en hemuppgift på den sämsta sortens skrivarkurs” med ”noll relevans för en läsare”. Debatten rasade, var det här ett karaktärsmord? Eller bara hård kritik av ett litterärt verk? Och hur ska recensenter förhålla sig till en författares litterära iscensättning av sig själv? Som text eller liv?

3. En rondellhunds verkshöjd

I oktober omkom konstnären Lars Vilks i en bilolycka. Som konstnär intresserade han sig för de reaktioner konstverk kan ge upphov till, hur de blir en del av själva konstverket. I den andan tecknade han 2007 poeten Mohammed som rondellhund. Han levde sedan under dödshot från religiösa fanatiker. Frågan efter hans död blev om teckningen skulle infogas i Moderna Museets samlingar. Många menade att den tillsammans med de reaktioner och debatter den väckte måste räknas som ett av 2000-talets viktigaste konstverk. Museiledningen sade nej, med hänvisning till teckningens låga verkshöjd.

4. Stockholmsdebatten

Tar huvudstaden fram människans sämsta sidor? Debattvågorna har slagit höga sedan serieskaparen Mats Jonsson i en intervju förklarade varför han flyttade tillbaka till Ångermanland. Att bo i Stockholm gjorde honom bara arg? ”Jag blev en surgubbe.” Flera hakade på. Stockholmarna är uppblåsta och ängsliga. Det finns ett överskott av meningslösheter. Andra tyckte att kritikerna borde flytta om de inte trivdes. I botten återfinns förstås frågor om hur man ska leva ett meningsfullt liv och vad längtan är?

5. Elaka kritiker

Är dagens litteraturkritik för mjäkig, jämfört med förr? Ja, det menade en enad kvällspress i somras. Tvärtom, invände andra, råder en ”ny-elakhet” på litteratursidorna, underblåst av klick-jakten på internet. Ett exempel var Linda Skugges recension av Kristina Sandbergs roman (som nämns här ovan). De som utpekades som särskilt elaka gick i svaromål. Sedan när var kulturtexter klickraketer? Och litteraturkritik måste, enligt dem, vara rak och ärlig, inte förfalla till välgörenhet.

6. Listornas fördummande effekt

I september gick Aftonbladets litteraturredaktör till generalangrepp mot kultursidornas listor över ”de bästa böckerna just nu”. ”En charad” och ett utslag av nyliberalismens Skylla och Karybdis – å ena sidan ett oöverblickbart utbud, å andra sidan skräcken för att välja fel. ”Kritiken öppnar litteraturen. Listan stänger den.” Mothugg kom snabbt. Listorna kan väcka intresse för smalare titlar, som inte har storförlagens marknadsmuskler bakom sig. Och skulle en kultursida som klagar på andra kultursidor, vara bättre än en gedigen text om ett angeläget litterärt verk?