”Vi blev kartlagda av säkerhetspolisen”

En naken förhandlare. Säkerhetspolis som kräver att de ska lämna landet. Låna vapen från armén och smuggla uniformer. Filmproducent Kristina Åberg har varit med om det mesta. Nu kan hennes och Tarik Salehs Boy from Heaven vinna både Guldbaggar och en Oscar.

Kanske har ni sett henne på röda matten i Cannes, i Venedig och på Stockholms filmfestival. Speciellt de senaste åren då filmerna The Nile Hilton Incident och den senaste, Boy from Heaven (eller som den heter i USA: Cairo Conspiracy) vunnit pris efter pris.

Filmproducenten Kristina Åberg är vd för Atmo, ett av Sveriges mindre och just nu mest framgångsrika filmbolag, och vid sin sida har hon ofta delägaren och regissören Tarik Saleh.

De är journalisterna som träffades på Sveriges Televisions legendariska tv-program Elbyl och i slutet av 90-talet startade Atmo som sakta växte och växte. Och 2007 började de göra långfilm.

– Vi hade ingen aning om vad vi gav oss in på, ingen av oss hade gjort film förut, berättar hon.

Idag, 15 år senare, är deras senaste skapelse Boy from Heaven med i slutspurten för att bli nominerad till bästa internationella film på Oscarsgalan och samtidigt nominerad i sju klasser till Guldbaggegalan den 23 januari.

Hur skulle du beskriva ditt jobb som filmproducent?

– Under förberedelserna är jag en jakthund med nosen i marken, under inspelningarna en brandsoldat som är i tjänst 24 timmar om dygnet och så här efter att filmen har premiär; en ekonom som försöker få en budget på 65 miljoner kronor att stämma. Allt kan gå bra. Men allt kan också gå fel.

Att en film handlar om kreativitet och konstnärskap, det är en självklarhet, men låt oss för en stund fördjupa oss i allt det andra.

– När vi börjar har Tarik som regissör och manusförfattare en idé, ett längre synopsis. Vi är helt enkelt två personer på ett kontor med en del erfarenheter, en vision och höga ambitioner.

Så medan Tarik skriver vidare på sitt manus ger sig Kristina ut på jakt efter pengar för att börja bygga upp det kortlivade mångmiljonbolag som är förutsättningen för att det ska bli en film överhuvudtaget. Ett tjugotal finansiärer och ett antal distributörer från olika länder kontaktas med förhoppningen att de ska bidra till finansieringen.

– Och eftersom de alla konkurrerar med varandra – de vill inte bara ha vinst utan dessutom uppmärksamhet – så är det hårda förhandlingar, berättar Kristina.

A kan säga att om B är med vill jag också, men om C är medfinansiär så hoppar jag av. På samma gång kan B meddela att de är bara med om C hoppar på, och så vidare. Sedan kanske D bara satsar pengar om filmen spelas in i deras land eller landskap, och E bara om Atmo använder deras personal eller teknik som befinner sig någon helt annanstans. Och alla dessa förhandlingar pågår samtidigt i ett avancerat spel där allt är tillåtet.

– En gång när vi skulle förhandla med Lars von Triers filmbolag Zentropa i deras filmby i Hvidovre i Danmark kom den legendariske producenten Peter Aalbæk Jensen till förhandlingarna naken.

Naken?

– Han gillar att chocka. Och så ville han väl göra en schysst entré. Men jag var förberedd, förstod att det här kommer att bli tufft. Så jag rörde inte en min, och fick därmed direkt ett övertag. Vår jurist sa: Klä på dig. Vi kom därifrån med en acceptabel kompromiss, säger Kristna Åberg.

Finansiärerna är bolag, filmfonder, produktionsbolag, offentliga institutioner och privata investerare från olika länder som lyder under olika regelverk och ställer olika och ofta motstridiga villkor. Kontrakten skrivs i omgångar från muntliga överenskommelser via letters of intent och sedan letters of commitment och samproduktionsavtal där allt måste stämma.

– Men om du tror att det är slut där så är det tvärtom. Nu börjar de riktigt hårda förhandlingarna, och här kan man verkligen tala om att djävulen sitter i detaljerna. Det kallas på filmspråk för att bestämma vattenfall och korridorer och handlar helt enkelt om vem ska få betalt när – och i vilken ordning.

Och så är det klart?

– Nej, nu börjar det riktigt känsliga. Vem ska ha sina namn och loggor var och när, i vilken ordning och i vilken storlek i förtexter och eftertext i själva filmen.

Hur bär du dig åt för att få alla att enas?

– Tusentals mail, möten och mobilsamtal. Man får helt enkelt ringa till dess någon ger sig. Om vi på Atmo behöver en good guy och en bad guy – så har jag inget problem med att ta rollen som the bad one.

Är ni alltid helt säkra på att det kommer att gå?

– Nej. Vi ligger hela tiden på marginalen och behöver vi snåla in, eller det händer något, och det gör det alltid, är det vi själva som får betala priset. Efter The Nile Hilton Incident gick vi utan lön i ett år, vi fick göra annat för att överleva. Vi gjorde informationsfilmer för Folkhälsomyndigheten om vikten av att använda kondomer. Och varför inte? Den kan jag stå för.

Men hur klarar man sig utan lön?

– Man får leva på besparingar och för det mesta kommer det in en del pengar senare.

Förhandlingarna pågår ofta långt efter att filmprojektet kommit igång och ibland efter att filmen haft premiär. Just nu sitter Kristina Åberg i arbetsrummet på andra våningen i villan i Lännersta utanför Stockholm och försöker få ihop redovisningen. Det fattas just nu 1,9 miljoner kronor i återbetald moms som fastnat i turkisk byråkrati. Dessutom måste hon få ihop ytterligare 1,2 miljoner till för att försöka få Boy from Heaven att bli nominerad till en Oscar som bästa utländska film.

– Det är som en presidentkampanj. Tarik åker världen runt och träffar så många akademiledamöter som möjligt.

När Kristina börjar ana att finansieringen kommer att klaffa, och Tarik är nere på detaljnivå i manuset, så är det dags för nästa steg: Inspelningsplatser ska letas upp, rekvisita skaffas, kläder sys upp, skådespelare och alla andra funktioner under inspelningarna rekryteras och anställas och vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Vilka dagar har Fares Fares ledigt? Kan fotografen komma till Trollhättan?

När det mesta är på plats och inspelningarna närmar sig är det dags för producenten och jakthunden Kristna Åberg att byta kostym och bli brandsoldat.

Två dagar innan inspelningen av The Nile Hilton Incident skulle börja i november 2016 var alla på plats i Kairo – regissör, skådespelare, fotografer, ljussättare, sminköser, kostymörer, scenografer, planerare – över hundra personer. Efter år av planering var det äntligen dags för de 36 inspelningsdagarna.

Vi hade en överste med på alla inspelningarna.

Då fick Kristina ett samtal.

– Det var det egyptiska produktionsbolaget som meddelade att de inte kunde arbeta med oss längre.

Två dagar innan allt skulle dra igång?

– Ja. Säkerhetspolisen hade kontaktat dem och det visade sig att de kartlagt allt vi gjort. De visste vilka restauranger Tarik hade varit på och var hans familj bodde. Vi fick rådet att lägga ner och lämna landet inom en vecka, produktionsbolaget kunde inte garantera vår säkerhet. Det var en mardröm. Att ge upp fanns inte på kartan, varken för Tarik eller mig. Och skjuta upp filminspelningar går inte, alla filmarbetare är bokade år i förväg. Det var nu eller aldrig.

Så vad gjorde ni?

– Fares åkte hem samma dag. Fotografen till Frankrike. Kostymören till Danmark. Jag kontaktade ett antal produktionsbolag i Marocko – kunde något av dem hjälpa oss nu, direkt? Karim Debbagh och hans bolag svarade ja. Han räddade oss. Så inom en vecka var vi på plats i Casablanca och en månad senare filmade vi.

All rekvisita som de fick ta med sig flögs från Kairo. Visum till de egyptiska skådespelarna ordnade Karim via en anställds släkting som var Marockos ambassadör i Egypten. En dyrbar kamera som fastnat i tullen fick de till slut loss. Och vapen fick de låna från marockanska armén.

Riktiga vapen? Får man ha det?

– Det är så det går till. Vi hade en överste med på alla inspelningarna.

Frågan var också hur de skulle få ut de hundra verklighetstrogna polisuniformerna som de sytt upp. Att exportera uniformer är förbjudet i alla länder.

– Vi sprättade bort alla gradbeteckningar och allt lullull. Och till slut var det en modig egyptier med brittiskt pass som klädde sig som affärsman som tog med sig två stora resväskor fulla med uniformer och smugglade ut dem.

Dagen före nyårsafton var inspelningen igång.

Kristina har ett pärlband av liknande historier bara från inspelningarna av Boy from Heaven: 300 färdigklädda och sminkade statister skickas hem för att återkomma nästa dag: Orsak: Problem med en generator.

Inspelningar får flyttas från Sverige till Turkiet i all hast. Orsak: Passpolisen på Arlanda släpper inte in huvudrollsinnehavaren Tawfeek Barholm.

Dagens tagningar får planeras om. Orsak: En i teamet har skällt ut en skådespelare som är så rödgråten att hon inte kan vara med i bild.

Att leva under en sådan här press frestar på. Även om teamet är disciplinerat – regelbunden sömn (när produktionen tillåter), ingen alkohol, gott om motion – så tar det på krafterna.

– När The Nile Hilton Incident haft premiär var jag så trött att jag tappade minnet, berättar Kristina.

Och ändå gör du och Tarik Saleh ännu en utmanade film om Egypten.

– Det handlar om passion, det medger hon, men också om patos. Om inte vi gör de här filmerna, vilka skulle göra dem?

Vad är det som gör att du både vill och klarar det här jobbet?

– Jag är född i Hälsingland omgiven av starka kvinnor i flera generationer. De hade inte så mycket utbildning men det fanns böcker och ett stort samhällsengagemang. Som ung jobbade jag i Elevförbundet, där lärde jag mig förhandla. Och som journalist blir man triggad av en stängd dörr och börjar genast leta efter en annan.

Det är inte heller första gången som Kristina Åberg arbetar både under svåra och farliga omständigheter. Under många år var hon frilansjournalist i Mellanöstern. Och så har hon arbetat undercover i Sydafrika under Apartheidregimen.

– Det största som hänt mig är trots allt inte Oscarsnomineringen utan att jag var med när Nelson Mandela släpptes den 11 februari 1990.

– Jag och min och kollega, fotografen Sofie Nordström, fick inget visum till Sydafrika som journalister men vi anade att något var på gång. Så vi lämnade våra presskort i Harare i Zimbabwe och reste över gränsen i eget namn. Jag hade ett intyg från min mammas chef att jag var möbelförsäljare och Sofie hade studentleg. Vi hade träffat några från anti-apartheidrörelsen i Sverige, så när vi kom till Johannesburg ringde vi dem och de gav oss både kontor och sängplats och öppnade alla dörrar. Så en vecka senare när flera ANC-ledare släpptes satt vi där och åt lunch med Walter Sisulu (anti-apartheidaktivist och en av pionjärerna inom ANC).

Men kunde ni rapportera till Sverige?

– Jag skrev under namnet Ulrika Persson och Sofie var fotografen Sebastian Gren. Och när ryktet gick att Mandela skulle släppas lyckades vi boka några av de sista flygbiljetterna från Johannesburg till Kapstaden och så stod vi där utanför Pollsmoorfängelset när han klev ut genom grindarna tillsammans med Winnie Mandela. Vid sidan av att bli mamma är det där mitt livs starkaste ögonblick.

Kommer du göra en film igen?

– I det här skedet av en produktion har jag inte lust, men det kan ändra sig när man läser ett manus och känner att det här är för bra för att det inte ska bli av.