Vem blir USA:s nye ambassadör i Sverige?

Från whiskybaroner till cowboys. USA:s ambassad i Stockholm har på senare år letts av en lång rad hedersknyfflar – och några stjärnor. Dags för en ny.

Kan man köpa en ambassadörspost? Svaret är ja. Amerikanska presidenter belönar gärna sina bidragsgivare med diplomatposter i trevliga huvudstäder. Även Obama och Clinton gjorde det, ett oskick som Joe Biden borde göra upp med, menar vissa bedömare. För nu är det dags för vaktombyte igen.

Stockholm är en typisk belöningspost. Vackert residens, en engelsktalande och USA-intresserad befolkning. Och lättjobbat.
Trumps utvalde, Pay Pal-grundaren och miljardären Ken Howery, 45, kom inte på plats förrän hösten 2019. Nu får han packa cocktailshakern och åka hem igen.

Det är dock inte så att presidenterna bara blundar och pekar. Ta Matthew Barzun, ambassadör mellan 2009 och 2011. Det var han som beskrev Carl Bildt som en ”medelstor hund med en stor hunds attityd” i diplomatrapporter.

– Han var ett av genierna bakom Obamas kampanj. Pigg, populär och rolig. Kom hem till oss på landet med mountainbike, golfklubbor, tennisracket och Säpo, berättar den tidigare utrikesministern och diplomaten Jan Eliasson som fortfarande har kvar en flaska från familjen Barzuns egen bourbontillverkning. Barzun, som hade donerat stora belopp till Obama-kampanjen, blev senare ambassadör i London.

– De personligt tillsatta kan vara bra diplomater även om de inte har diplomatisk bakgrund, säger Annika Söder, tidigare kabinettssekreterare på UD.

Lika färgstark som Barzun var Teel Bivins från George W. Bushs hemstat Texas. Hösten 2003 ringde presidenten och frågade: ”Hey Teel, will you go to Sweden?”.

– Jag sa okej. Det var ungefär hela beslutsprocessen, berättade Bivins.

Miljonären i boskap, olja och gas hade donerat pengar till vännen Georges två presidentvalskampanjer. Han trodde själv att placeringen i det barnvänliga landet Sverige hade att göra med familjens 1-åriga dotter. Familjen Bivins hade ett stolt cowboyarv sedan fyra generationer och ambassadören, som reste mycket i Sverige, tyckte att Västernorrland påminde om Texas.

Det här med cowboyvibbar är otroligt nog en egenskap som går hem i Sverige. Legendarisk var Lyndon L. Olsen som tillträdde 1998.

– Han har kvar en lägenhet på Karlavägen än i dag, berättar Olle Wästberg, tidigare generalkonsul i New York. För Olle Wästberg är svenskättlingen Olsen en personlig favorit tillsammans med en annan USA-ambassadör med svenska rötter, Franklin S. Forsberg, som alltid bjöd på två martini per person och lunch.

Annika Söder minns också Lyndon L. Olsen med värme.

– Han var en utåtriktad och jovialisk person som fick mycket uppskattning.

Olsen hade donerat pengar till sin vän Bill Clintons kampanj. Utan svårighet, eftersom han ägde flera rancher och en bank.

– Hans uppdrag underlättades av att vi hade goda relationer med Clinton-administrationen, säger Annika Söder.

För poängen med arrangemanget ”personligt tillsatt” är förstås länken till presidenten.

– De flesta av dem kan ringa till presidentens stabschef eller till presidenten direkt. De kan ringa till den nationella säkerhetsrådgivaren som kan vara svår att nå annars, säger Jan Eliasson.

Utöver Barzun tillsatte Obama ytterligare två Stockholmsambassadörer. En var Mark Brzezinski som tillträdde 2011, en jurist och utrikesexpert med bakgrund i Clintonadministrationen. I Barack Obamas presidentvalskampanj var han säkerhetsrådgivare, inte donator. Enligt Olle Wästberg ville Brzezinski egentligen komma till Warszawa, men blev ändå en fullträff i Stockholm.

– Alla ambassadörer måste klara en utfrågning i senatens utrikesutskott. Då gäller det att vara förberedd. Mark ­Brzezinski kontaktade mig inför sitt förhör för att prata om Raoul Wallenberg, säger Olle Wästberg.

Med sig till Stockholm hade Mark Brzezinski sin unga hustru Natalia som i sin tur har berättat om hur Barack Obama förberedde dem inför stationeringen.

– Han sa till oss: ”Åk dit och lär er saker av Sverige. Lär känna landet.”

I Stockholm blev Natalia Brzezinski nästan mer känd än sin man och gjorde residenset till ett vattenhål där it-entreprenörer minglade med designers, akademiker och finansfolk. Själv blev hon vd för Brilliant Minds, en årlig konferens med en liknande idé om möten över talanggränser.

Men den största stjärna som lyst upp USA:s Stockholmsambassad var karriärdiplomaten Charles E. Redman som landade i det turbulenta skiftet mellan 80- och 90-tal.

Annika Söder berättar.

– I slutet av 80-talet var Sten Andersson utrikesminister. Våren 1989 fick han USA att öppna dialog med PLO som då var terroriststämplat men som just hade utropat Palestina till självständig stat. ”Chuck” Redman var väldigt aktiv då. Han satt med Sten Andersson och våra diplomater och förmedlade budskap mellan PLO och det amerikanska UD.

– Hans nätverk, hans kunskap och vilja att förstå hur vi tänkte var viktig. Han var en bra kanal för båda sidor.

Lite senare samma år föll Berlinmuren.

Carl Bildt som tog över efter Ingvar Carlsson 1991 minns:

– Under min tid som statsminister hade vi en mycket bra ambassadör i form av Chuck Redman, och detta var ju en period med mycket nära koordination av allt som då hände och gjordes, relaterande framför allt till de baltiska staterna, Ryssland och dess trupper där. Sannolikt har vi aldrig i modern tid haft en så intensiv diplomatisk relation med USA som under dessa år, och även om åtskilligt sker direkt betyder dock ambassadörer i sådana lägen åtskilligt.

Så vem kommer Joe Biden att skicka hit? Vilken sorts profil?

– Jag tror att högteknologiska frågor är viktigast för amerikanarna nu. Internet, techbolag, AI, friheten på nätet. Vi är bland de länder som är aktiva i det här, säger Annika Söder.

Både Olle Wästberg och Jan Eliasson framhåller Azita Raji, som fick lämna Stockholmsambassaden efter bara tio månader när Trump vann valet 2016. Comeback till en gammal postering brukar inte hända diplomater. Azita Raji skulle kunna bli undantaget.

– Jag var mycket imponerad av henne. Hållbarhet, miljöfrågor … hon var också väldigt intresserad av den feministiska utrikespolitiken och ville starta ett nordiskt center på något av de stora amerikanska universiteten. Hon hade dessutom bakgrund i Mellanöstern, säger Jan Eliasson.

En enda sak är klar. Ingen hamnar i Stockholm av en slump. Håll utkik.