Värmebölja på SMHI: ”Jag var ju motsatsen till en meteorologisk robot”
Högtryck, lokala regnskurar och inslag av åska. Rösterna bakom väderprognoserna i Sveriges Radio är ett väl sammansvetsat gäng som gärna går på after work tillsammans och älskar att slå vad om temperaturer. Lisa Frost berättar om en stark vi-känsla.
Lyssna på artikeln
Högtryck, lokala regnskurar och inslag av åska. Rösterna bakom väderprognoserna i Sveriges Radio är ett väl sammansvetsat gäng som gärna går på after work tillsammans och älskar att slå vad om temperaturer. Lisa Frost berättar om en stark vi-känsla.
”Vissa lyssnare minns mig kanske för det där med farmor. Jag skulle prata i radio två dagar efter att hon hade dött. Farmor var en trogen P1-lyssnare och vi brukade alltid snacka om hur roligt det är att jag läser väderprognoserna och att hon lyssnar på mig. Plötsligt började jag tänka på det – att farmor aldrig mer kommer att slå på radion en tidig morgon. Jag fick en klump i magen. Men det fanns ju ingen annan som kunde gå in och göra mitt jobb.
05:55-sändningen gick bra, men i 06:55-sändningen brast det. Jag inledde med att be om ursäkt, vad skulle jag göra? Sedan läste jag hela prognosen med gråten i halsen. Jag var väldigt orolig över reaktionerna, jag vet ju hur många som lyssnar. P1:s lyssnare är dessutom ganska noggranna och vet hur de vill ha det. Men jag blev helt kärleksbombad, jag hade aldrig kunnat föreställa mig något liknande. Programledarna på P1 skickade till och med blommor. Jag tror att folk uppfattade mig som mänsklig, jag var ju motsatsen till en meteorologisk robot.
Som vanligt var arbetskompisarna stöttande, vi håller alltid varandra om ryggen. Kollegan som sände samtidigt som jag, skyndade ut ur studion och kramade om mig, och en annan kollega tog över den sista sändningen. Stödet från kollegorna betydde allt. Att vi tillhör samma generation bidrar nog till att sammanhållningen i vår grupp är så bra. Jag blev färdig meteorolog för 19 år sedan, då var det anställningsstopp på SMHI, som var den stora arbetsgivaren för oss meteorologer. Men sedan dess har det skett ett generationsskifte på myndigheten och vi som jobbar här nu är relativt unga och lever liknande liv.
Vi har alla flyttat till Norrköping på grund av jobbet, så vi har inte våra ursprungsfamiljer och barndomskompisar här. Vi ses ofta på after work eller äter middag ihop. När vi går ut pratar vi nästan aldrig jobb. Vissa av oss är förstås mer vädernördar än andra. För mig är det här ett jobb, jag sitter inte med näsan i prognoser på fritiden. Vi pratar heller inte så mycket om varandras sändningar. Generellt är vi ganska dåliga på att lyssna på varandras prognoser. Däremot älskar vi att tävla mot varandra, och mot kollegorna i Göteborg och Uppsala. Oftast handlar det om att gissa temperaturen på specifika orter. Hur många grader blir det i Karesuando, Hemavan och Fredrika? Den som kommer närmast – på decimalen – vinner.
När det är oväder på gång är det extra roligt att vara meteorolog. När ett högtryck har parkerat över landet är det ganska segt. Då blir det lite copy paste, samma prognos varje dag. Det är intressantare med kraftiga vindbyar och dramatiska åskskurar.
Riktigt uppspelta blir vi när ett subtropiskt lågtryck ute på Atlanten börjar rulla in mot Sverige, eller när vi måste utfärda en orange, eller kanske till och med en röd, varning för blåst med stormbyar. Då brukar vi hänga över varandras datorer och analysera tillsammans. Då är det här jobbet som roligast, och då tänker jag på farmor. Hoppas att hon vet hur bra jag har det.”
Berättat för Anna Wahlgren.
Ur Tidningen Vi #8 2023.