Asiater är duktiga invandrare som serverar bra sushi och är till lags. Eller? I takt med att coronaviruset sprider sig har en djupt rotad rasism mot asiater visat sitt fula tryne.

Varning för kineser! I Frankrike, Spanien och Italien har glåpord och förolämpningar spridit sig lika snabbt som coronaviruset. Asiater har blivit avslängda av bussar, utestängda ur hissar, nekats vård på sjukhus, tvingats visa friskhetsintyg för sina hyresvärdar.

I Tyskland blev en ung kinesisk student misshandlad på tunnelbanan och det antirasistiska twitteruppropet #JeSuisPasUnVirus (Jag är inget virus) finns nu på flera europeiska språk. Det verkar som om en våg av rasism bara låg där och väntade på att få sitt utlopp.

Men vänta nu – asiater är väl de mest skötsamma som finns, inte brukar det klagas på dem? I alla fall inte här i Sverige! Eller som någon skrev ironiskt på twitter i samband med en debatt om hur det blir bråk utanför krogar i stan: ”Ånej nu är det massa stökiga japaner utanför sushistället i huset igen. Sojafläckar på trottoaren och så kör de med sina Toyotor”.

Samtidigt i en lunchrestaurang på Södermalm: En lampfot i form av en servil kines.

Bara idén om en lampa som på samma sätt gestaltar till exempel en svart person är numera otänkbar.

Rasismen flyttar fram positionerna. Rädslan och föraktet för den som känns främmande formuleras i allt mer ohöljda termer. Samtidigt ökar medvetenheten. Ord och bilder som vi för bara ett par decennium sedan lät passera, förstår vi i dag är kränkande mot den som utpekas. Mellan dessa båda poler finns ett laddat spänningsfält, ett spänningsfält som utgör en av våra allra viktigaste politiska frågor just nu.

Mitt i allt detta finns samtidigt en grupp som länge varit anmärkningsvärt frånvarande i diskussionen, nämligen personer med östasiatiskt ursprung. Det beror på att rasismen mot östasiater på flera punkter avviker från annan rasism och gör den mindre synlig för den som inte drabbas.

Men hallå! tänker du. Kinapuffarnas snedögda stereotyp försvann från godishyllan redan 2011. På andra sidan Atlanten blev nyligen amerikanska komikern Shane Gillis avskedad från jobbet som manusförfattare till Saturday Night Live redan innan han hunnit börja – på grund av att han tidigare fällt osmakliga skämt om asiater.

Och här hemma har komikern Evelyn Mok mutat in en prisbelönt position inom både radio, tv och på stå upp-scenen med utgångspunkt i sin östasiatiska bakgrund.

Sakta men säkert börjar något hända när det gäller rasismen mot östasiater.

– Man kan se på internet när det läggs upp förlöjligande saker att det faktiskt är vanligt folk som tycker att det här är lite väl unket. Det sker inte på bred front, men det börjar komma.

Det säger författaren och journalisten Patrik Lundberg. Han är en av de få röster som bevakat och skrivit om ämnet i forum som når en större läsekrets.

Rasismen mot östasiater är en folkkär tradition i Sverige, konstaterar han och drar en röd tråd från Povel Ramels drift med japansk mimik, via Anders Lundins rishatt i Allsång på Skansen, till Sanna Nielsens roll som den kåta geishan Gittan i en föreställning på Oscarsteatern.

– Det här är våra mest omtyckta personligheter. Jag menar inte att de är rasister utan att de reproducerar nidbilder som är socialt accepterade. Vi älskar de här skämten. Vi älskar att gå på kinarestaurang och beställa mat bara för att få höra kyparen säga ”stekt lis”, säger Patrik Lundberg.

”Guling-humor”, kallas den. Till skillnad från annan rasism mot stora folkgrupper präglas rasismen mot asiater av ett förlöjligande. Därför ses den inte som lika allvarlig.

– Samtidigt är den svår att kartlägga eftersom det särskilt i östasiatisk kultur ses som oerhört förnedrande att tappa ansiktet eller att erkänna att du har blivit förlöjligad. Det gör det svårt för de här grupperna att organisera sig så som andra grupper organiserar sig.

Rasismen mot asiater ses inte bara som mindre allvarlig. Den ses också som peppande. Positiv rasism, som det heter, bygger på att man projicerar goda egenskaper på vissa folkgrupper.

Patrik Lundberg adopterades från Korea när han var tio månader. Visst blev han skolgårdsretad på samma sätt som många andra med samma bakgrund. Med ”mamma kines, pappa japan”-ramsor och med att ”tjing-tjong” ropades rakt ut i luften när han gick förbi.

Men han har också mött andra sidan av myntet. Den som säger att asiater är skötsamma och duktiga i skolan, att de arbetar hårt och inte begår brott.

– Det som slagit mig genom åren är att fördomarna gärna ställs som en motpol till hur andra invandrargrupper porträtteras. Asiaten används som ett exempel på att invandring visst skulle kunna vara bra om det inte vore för de där afrikanerna eller muslimerna från Mellanöstern.

Kort sagt: Asiater är okej eftersom de vet sin plats.

– Den som går på krogen i valfri storstad i Sverige ser inga asiater ute. De har egna fester. Det arrangeras enorma fester där det enbart är asiater, för att de känner sig trygga i de rummen. Det är en hel subkultur, men det är ingen som är intresserad av den. Man vill bara att vi ska servera den här sushin och inte säga emot när någon klär ut sig till kines.

Positiv och osynlig. Rasismen mot asiater har dock ett ännu tydligare särdrag: Det är en rasism som gör stor skillnad på kvinnor och män. Asiatiska kvinnor översexualiseras. Asiatiska män avsexualiseras.
Schablonen har historiska rötter, från den stora immigrationsvågen till Amerika på 1800-talet liksom från tiden kring andra världskriget och Vietnamkriget.

När kineser och japaner, båda grupperna ofta ganska välutbildade, anlände till förrförra seklets USA sågs de som ett hot mot jobben. Restriktioner infördes om att de endast fick arbeta inom vissa yrken. Yrken som klassades som feminina. Så skapades bilden av den feminina asiatiska mannen som saknar attraktionskraft.

Under andra världskriget var Japan fiendenation. Som i alla krig blev sexualiseringen av motståndarsidans kvinnor ett sätt att utöva makt. Den asiatiska kvinnan blev den asiatiska horan som vem som helst hade rätt till.

– Jag skulle säga att det största problemet med den här rasismen är att den är så internaliserad även hos oss asiater. Vi har gått på det här med att östasiatiska män är asexuella och att asiatiska kvinnor är sexuellt tillgängliga.

Det säger Jiang Millington som adopterades från Sydkorea 1972, när hon var ett år.

– Adopterade asiatiska män i Sverige har jättesvårt att få tjejer. Det gör något med en människa att ständigt framställas som impotent.

Själv vet hon hur det är att som tjej promenera på stan med sin pappa och känna hur omgivningens blickar förutsätter att hon är en kvinna han hämtat hem för sitt eget nöjes skull.

– Från det att jag var liten har förslagen kommit. Om att jag skulle ställa upp. En av de vanligaste raggningsreplikerna var ”Jag gillar bara asiatiska tjejer”. Vissa vita män har specialiserat sig på att ragga på asiatiska kvinnor. De fattar inte att det är ett uttryck för rasism utan tror att det är en komplimang.

I samband med rapporterna om sexuella trakasserier efter nyårsfirandet i tyska Köln 2016 skrev Jiang Millington en debattartikel i Expressen. Nyhetsrubrikerna hade piskat upp en våg av hat mot invandrade män från Mellanöstern, som anklagades för en förnedrande kvinnosyn. Även i Sverige gick idén om den våldtäktsbenägna araben in i (ännu) en högkonjunktur.

Svenska män borde se sig själva i spegeln, menade Jiang Millington. ”Jag är adopterad från Sydkorea och har sedan decennier fått lära mig att förhålla mig till svenska mäns självpåtagna rätt att dra in mig i sina sexfantasier”, skrev hon.

Ett stort antal av de svenskar som har östasiatiskt ursprung är adopterade. Adoptionsaspekten är enligt många viktig för att förstå både rasismen och de utpekades sätt att hantera den.

Med start i slutet av 1960-talet blev Sverige ett stort adoptionsland, med Sydkorea som en av de framträdande parterna. Till skillnad från i många andra länder, där internationell adoption framför allt motiverades med reproduktionsargument, färgades adoptionsfrågan i Sverige av 70-talets ideologiska vindar.

”Att adoptera ett barn från tredje världen sågs som ett antirasistiskt och postkolonialt försoningsprojekt”, skriver Tobias Hübinette, docent i interkulturell pedagogik och en av dem som i många år forskat om rasism och varit både tongivande och omstridd debattör.

I själva verket var det en verksamhet med både nykoloniala och rasistiska undertoner, menar Hübinette och andra med honom.

Jiang Millington instämmer i grundkritiken.

– Det finns fortfarande de som tycker att man gör världen en god gärning när man adopterar, och som blundar för alla de problematiska aspekter som finns kring adoption, till exempel hur det förekommer att barn stjäls.

Hon jämför med attityden som genomsyrar den populära tv-serien Allt för Sverige.

– Den skildrar hur amerikaner som har svenska rötter kommer till Sverige och gråter för att de hittat sig själva. Många av oss östasiater har under hela vår uppväxt fått höra det motsatta, att vi inte har rätt till vår historia, att adoptivbarn mår bäst av att inget veta om sin bakgrund och att det är otacksamt mot både adoptivföräldrar och de biologiska föräldrarna att vilja veta. Det har inte direkt gjort det lättare att höja sin röst och ta plats.

I Sverige finns i dag 200 000 invandrade asiater. De adopterade är ungefär en tiondel. Bland dem finns en radikal och adoptionskritisk krets, men också en stor krets som inte är så intresserad av att diskutera adoptionsfrågan. Där finns en rad olika självbilder och identiteter.

Många av dem som är adopterade delar dock upplevelsen av ett så kallat mellanförskap.

– Vi som adopterades från Korea på 70-talet fick inte hemspråksundervisning, vi kan inte relatera till invandrade koreaner. Om man får problem med sin identitet har man ingenstans att vända sig. Du ses inte som invandrare av invandrarna och inte som svensk av svenskarna, säger Jiang Millington.

Var kommer du ifrån, egentligen?. Så heter en ny antologi om vardagsrasism. I den skriver ett antal unga människor om sina erfarenheter. Påfallande många av dem har östasiatiska rötter. Startskottet till boken avfyrades för fyra år sedan, när Danny Lam sjösatte ”Tnkvrt”, en nätplattform som samlar in berättelser om rasism.

Danny Lam är 26 år, uppvuxen i Helsingborg som barn till föräldrar som invandrat från Vietnam. Han är en del av en ung generation östasiater som vill prata om rasismen på ett nytt sätt.

– Vi vill ta plats. Det är en tydlig förändring på bara några år. Jag kan jämföra med mina sju år äldre systrar. De har förhållit sig på liknande sätt som vår föräldrageneration, där man fokuserat på att vara tacksam för att man fått möjlighet till ett bättre liv. Man vill absolut inte riskera att framstå som ett offer.

Asiater är den sista grupp som det är okej att skämta rasistiskt om, säger han. När han var liten retades kamraterna genom att dra ut sina ögon så de blev smala och visa framtänderna på ett töntigt sätt. Danny Lam tyckte att det var jobbigt men han förstod inte att det var rasism.

– Man pratade inte om rasism mot asiater då. Det vill vi ändra på. Det finns absolut en grov och skrämmande rasism mot muslimer, judar och svarta, som måste diskuteras. Men det utesluter inte att vi också samtalar om den rasism som vi varit med om.

Nu ser han hur fler plattformar växer fram, till exempel Instagramkontot asiansofsweden, där man lyfter asiater i Sverige för att visa på den mångfald som ryms inom gruppen. Eller stulenidentitet, även det på Instagram, där man diskuterar adoptionskritik.

Danny Lam tar också filmer som fjolåretsCrazy Rich Asianssom exempel på hur framställningen av asiater genomgår en förändring på bredare front.

Hur det är med nämnda film må vara omdiskuterat. Vissa kritiker anser att den trots att den ger plats åt asiatiska karaktärer och skådespelare fortfarande rider på gamla nidbilder.

Andra filmer som bryter mot schablonerna anmäler sig dock på listan, till exempelLast Christmas som gick upp på bio i december med malaysisk-brittiske Henry Golding som romantisk snygging. En hjälte som är både seriös och attraktiv.

Är den asiatiske mannen äntligen på väg att bli sexuell? Hollywood har i rollen som västvärldens länge ledande populärkulturproducent haft stor makt över bilden av etnisk och kulturell identitet. När det gäller skildringar av asiater är det ett föga imponerande track record.

Fortfarande förekommer fenomenet ”yellow face”, det vill säga att asiatiska karaktärer rollbesätts med europeiska och amerikanska skådisar som med mer eller mindre tydliga attribut ska fås att se asiatiska ut.

Jiang Millington hör till dem som trots det ser hoppfulla tecken i populärkulturen. Hon tar Bangtan Boys som exempel. Bandet blev tidigare i år första sydkoreanska band att toppa Billboardlistan.

– Jag vill tro att det här enorma uppsvinget för sydkoreansk K-popkultur som pågår just nu bryter fördomarna. Det är en värld där man har en helt annan bild av vad som gör en man attraktiv. Där gråter män offentligt, de är söta, sminkar sig och är jättenoga med att hålla sig snygga i hyn. Jag hoppas att det kommer påverka både vår bild av maskulinitet och vår bild av den asiatiske mannen.

Den asiatiska kvinnan då, kommer även bilden av henne att förändras? Kommer översexualiseringen avta?

Patrik Lundberg lutar sig mot svensk rättskipning när han ger sitt nedslående svar. 2013 stoppades en grupp kvinnor med thailändsk bakgrund när de skulle in på restaurang Harrys i Växjö. Värden antog att de var prostituerade, vilket de inte var. Kvinnorna anmälde krogen men tingsrätten konstaterade att det inte var diskriminering nog för en fällande dom.

– Det är det enda fallet jag vet och därmed sannolikt prejudicerande. Förmodligen är det helt okej att stoppa asiatiska kvinnor från att gå in på en krog med argumentet att de troligtvis är prostituerade, säger Patrik Lundberg.

En viktig historisk orsak till rasismen mot asiater ligger i västvärldens behov av att detronisera hotet från maktnationer som Japan och Kina. Den gula faran, har det kallats. Sett till dagens geopolitiska utveckling, med ett Kina på stark offensiv, är upplevelsen av fara knappast mindre nu än förr. Om den tidigare logiken håller i sig torde det snarare innebära ett förnyat behov av att förlöjliga.

”En guling är en guling, en elak liten fuling”, skrev Tage Danielsson 1973 i den svenska tolkningen av klassikern As Time Goes By. Men tiden går fick den heta på svenska. Redan då såg man nidbilderna av asiater som något som tillhörde det förgångna.

Nu vet vi att de inte var det. Förminskandet pågår än. Även av dem som vill väl. I Rinkeby, Rosengård och Bergsjön bor det fullt av vietnameser och kineser, säger Patrik Lundberg. Men när medierna beskriver förorterna pratar man bara med dem som passar in i föreställningen om vem som utsätts för rasism, alltså människor från Mellanöstern eller Afrika.

– Asiater osynliggörs därmed även av ickerasister eller till och med antirasister.

Ändå vill han se ljust på framtiden.

– När jag började skriva om de här frågorna för tio år sedan kände jag mig helt ensam. I dag finns det så många unga vuxna som är bildade, skarpa och så mycket argare och mer pedagogiska än vad jag någonsin har varit. En förändring kommer.