Varför blir människor så upprörda över Peter Johanssons skulptur Ping Pong? Är det för att den liknar en banal leksak, eller för att den lockar till skratt? Vi går bakåt i historien och letar svar.

En måndag senvintern 2021 tar jag pendeltåget till Kungsängen, en lantligt stillsam förort tre mil nordväst om Stockholm. Jag är förväntansfull, nästan nervös. Hur kommer jag att reagera på det som väntar mig där? Väl framme åker jag vidare med buss, stiger av vid Ekhammarskolan.

Och där syns den, på långt håll genom de lövlösa trädens grenverk. Placerad en bit från den nybyggda bordtennisanpassade sporthallens entré: skulpturen med namnet Ping Pong. Skapad av konstnären Peter Johansson.

Det handlar om en sorts väldig och armlös porträttbyst, föreställande en knallblå, smurfliknande gubbe, tillverkad av det plastliknande materialet komposit och försedd med en högblank, i solen alldeles glänsande, yta. Skulpturen är rest högt över marken på två vita pelare och har en inpräglad fluga kring halsen, en utsträckt röd tunga, en rejäl bordtennisboll till näsa och en vit hjälmliknande hatt. På plats ser jag att den är dubbelsidig, att dess sanslösa leende möter både dem som anländer till och alla som lämnar hallen efter avslutat idrottspass. Och att dess ögon, hatt och tunga långsamt och synkroniserat rör sig från sida till sida, fram och tillbaka, som om den följde en pingismatch vi andra inte kan se.