Varför mördas ingen i Mjölby?

I den rika floran av svenska deckare mördas folk från norr till söder: I Kiruna, Haparanda, Åre, Hagfors, Stockholm, Sandhamn, Arboga, Nora, Norrköping, Fjällbacka, Gotland, Öland, Österlen. Till exempel. Men i Mjölby tycks invånarna gå helt trygga. Per Svensson polisutreder saken.

Det rådde ingen tvekan. Inget tvivel. Dödsorsaken var syrebrist. Självmord. Genren hade långsamt kvävt sig själv med en snara av schabloner.

Det var vid 1980-talets mitt. Expressens kulturredaktion lade efter nästan 30 år ner sitt prestigeladdade deckarpris Sherlock. Motivet var brist på kandidater. Den svenska kriminalromanen betraktades som död; en mumie som inga andra än ett litet nördigt gäng gubbar och gummor kunde intressera sig för.

Så här i efterhand framstår nedläggningen av Sherlock som en missbedömning fullt värdig en Hans Holmér eller en Evert Bäckström, Leif GW Perssons polisiära antihjälte.

Redan samma år, 1986, gav Jan Guillou ut den första Hamilton-romanen, Coq Rouge. Det var en agentthriller förvisso, inte en kriminalroman. Men den röda tuppen signalerade ändå en massiv återkomst för svensk storsäljande spänningslitteratur. Och 1991 publicerade en annan författare med vänsterprofil en kriminalroman förlagd till landsbygden i sydöstra Skåne. Henning Mankell, som dittills mest gjort sig känd som teaterman, gav ut den första romanen byggd kring Ystadspolisen Kurt Wallander, Mördare utan ansikte.

Det var då det började, det svenska litterära massmördandet. Man kan ha många teorier om varför en död genre plötsligt återuppstod och nästan genast växte till en litteraturens Leviathan, ett marknadsmonster. Men det är inte orimligt att tänka sig att det var en reaktion på en för det svenska samhället omskakande och traumatisk tid. Mordet på Palme och det kaotiska efterspelet. Räntechocker och arbetslöshet. Brutala våldsdåd. Brinnande flyktingförläggningar. Ett populistiskt främlingsfientligt parti i riksdagen.

Myten om det trygga folkhemmet smulades sönder under dessa år, från slutet av 80-talet och vidare genom 90-talet. Det fanns ett behov av berättelser som både speglade en hotfull samtid och erbjöd ett slags kollektiv terapi, fungerade som en åskledare för oro och ångest.

Det karaktäristiska för kriminalromaner är ju att de inte bara lyfter fram ondskan, ”frossar i mord”, utan också i viss mening tämjer den. Mordutredaren blir vår terapeut. Det onda, mördaren, lyfts fram i ljuset och oskadliggörs.

I Wallander-romanerna strävade Henning Mankell också medvetet efter att spegla de förändringar i det svenska samhället som oroade honom: rasism, internationell kriminalitet, en försvagad rättsstat. Hans förebilder och föregångare var Sjöwall Wahlöö, den samhällskritiska svenska polisromanens pionjärer.

Ystad blev den perfekta scenen för de historier Mankell ville berätta, och då inte bara för att han hade hus i trakten och lokalkännedom, utan för att småstaden Ystad kunde bli ett slags mini-Sverige där mörkret växte bakom den idylliska fasaden. Platsen var inte bara en plats utan i sig själv en berättelse, en sinnebild för ett Sverige efter folkhemmet.

Ystad var också, påpekar deckarexperten Kerstin Bergman, en för Mankells teman lämplig skärningspunkt mellan provinsiellt och internationellt. Å ena sidan skånsk landsbygd med jäsande främlingsfientlighet. Å andra sidan färjehamnen, närheten till en allt mer gränslös omvärld med flyktingströmmar och globaliserad kriminalitet.

Kerstin Bergman är docent i litteraturvetenskap, specialiserad på kriminallitteratur. Hon sitter i Deckarakademin, skriver kritik och har i åratal föreläst om deckare runt om i landet. Hon var också redaktör för antologin Deckarnas svenska landskap – från Skåne till Lappland som gavs ut för några år sedan.

Platsen har naturligtvis alltid varit viktig i kriminalromaner. Ingen deckare utan brottsplats. Men man får intrycket att det tidigare ofta varit specifika miljöer (gärna slutna; Orientexpressen, en insnöad sportstuga, en herrgård) snarare än den geografiska lokaliseringen som varit väsentlig. Ett undantag bland klassikerna är Stieg Trenter. Det är porträttet av staden, inte mordintrigen, som gör intryck i hans böcker.

– Sedan kan man ju nämna Maria Lang och Nora. Men det hade strängt taget kunnat vara vilken liten stad som helst, säger Kerstin Bergman.

Dessutom lät ju Maria Lang sin stad träda fram under pseudonymen Skoga.

Den strategin är ovanlig i dag (Håkan Nesser är ett undantag med sina fiktiva städer Maardam och Kymlinge). Istället tycks det ha blivit allt viktigare och vanligare att mycket tydligt och gärna demonstrativt förlägga kriminalromaner till en bestämd, faktiskt existerande stad eller region. Allra tydligast blir det när kriminalromaner lanseras med hjälp av formeln ”Morden i X-stad” eller ”Y-morden” (där Y är en plats). Det är en logisk följd av kriminallitteraturens av allt att döma närmast outtömliga kommersiella potential.

Det lite ironiska är ju att Henning Mankell, med sin vänsterbakgrund och sina samhällskritiska ambitioner, lade grunden för en marknadslitteratur där platsen blir en bärande del av varumärkesbygget.

Kommunalrådet försäkrar att han är glad och belåten.

Kriminallitteraturen är i dag en industri i egen rätt, samtidigt som den är fullt ut integrerad med andra branscher som tv- och filmfabrikerna och besöksnäringen. Att tydligt koppla en romanserie inte bara till författarnamnet eller till berättelsernas centralgestalt utan också till en viss, återkommande, plats blir ett sätt att vässa varumärket, skapa en egen identitet i en flod av snarlika produkter.

Hösten 2006 öppnade IKEA ett varuhus i Haparanda. Det var en stor sak. Dåvarande kommunalrådet Sven-Erik Bucht (senare socialdemokratisk landsbygdsminister) förklarade för Aftonbladet att detta betydde slutet på 200 år av tillbakagång i bygden.

Lika stora ord använde inte hans centerpartistiska efterträdare som kommunalråd Sven Tornberg när Hans Rosenfeldt, känd som mannen bakom tv-succén Bron, för ett par år sedan berättade att han skulle låta en serie kriminalromaner utspela sig i Haparanda. Men den känsla och de förhoppningar kommunalrådet förmedlade i en tv-intervju var av samma art. ”Bron-författarens deckare ska dra turister till Haparanda”, blev rubriken på SVT Norrbottens webbsida.

Och vill man vara elak kan man ju framhålla att det finns påtagliga paralleller mellan IKEA och svensk kriminallitteratur på 2000-talet: Svensk specialitet med kraftfullt internationellt genomslag. Bygger på långa serier och långtgående standardisering. Prefabricerade delar i platt förpackning, och så vidare…

Hans Rosenfeldts första Haparanda-roman, Vargsommar, kom 2020 och Sven Tornberg försäkrar när vi talas vid i telefon att han är glad och belåten.

– Som det ser ut nu kommer det att spelas in en tv-serie nästa sommar.

Och det är då, när städer som varit litterära brottsplatser börjar synas också i tv eller i filmer, som den verkligt positiva utväxlingen äger rum; arbetstillfällen (kommunalrådet hänvisar här till erfarenheterna från Robinson-inspelningarna i Haparanda-trakten). Turister som vill se platserna där mördaren slagit till och den deprimerade polisen har druckit för mycket kaffe. Friska pengar till stadens näringsidkare och därmed till staden själv.

Också här är Henning Mankell grundläggaren. Fridolfs konditori i Ystad är sedan decennier en internationell sevärdhet. Det är också huset där Kurt Wallander ska ha bott, Mariagatan 11 C. Och vid Ystad Studios besökscenter erbjuds rundvandringar i Wallander-miljöer.

Att litteraturen får tjäna turismen är inget nytt. I decennier har turister flockats vid författarhem som Heidenstams Övralid och Selma Lagerlöfs Mårbacka (hon skrev ju för övrigt också krim! Herr Arnes penningar). Det nya i dag är att turisterna vallfärdar till fiktionen som sådan, inte platsen där den skapats: som om Kurt Wallander faktiskt hade levt på riktigt och jagat skurkar på de gator vi just nu själva trampar runt på. Det säger möjligen något om de porösa gränserna mellan fakta och fiktion, berättelse och verklighet, i just vår tid.

Turistbyråer och andra lokala aktörer runt om i landet framhåller gärna att det mördats just i deras stad. På Visit Värmlands webb uppmanas man vandra ”i Ninni Schulmans spår” för att uppleva hennes deckare ”i verkligheten”, det vill säga i Hagfors. Stockholms stadsmuseum gjorde tidigt succé med sina ”Millennium-vandringar”, trots att Stieg Larssons romaner väl är ett slags undantag från regeln om platsens centrala betydelse. Där är det istället personen, det vill säga Lisbeth Salander, som bygger varumärket.

I sommar erbjuder stadsmuseet vandringar i en annan framgångsrik författares synnerligen blodiga fotspår; I 1793 utgår Niklas Natt och Dag ifrån ruggigheten i det sena 1700-talets Stockholm.

Intressantare än att turistindustrin drar nytta av krimlitteraturen är kanske ändå det omvända. Krimindustrins medvetna utnyttjande av turismen.

Var i Sverige är de litterära morden flest? Stockholm går kanske utom tävlan.

Dagens Nyheters extremt belästa deckarkritiker Lotta Olsson pekade i en krönika förra sommaren ut Skåne och de nordligaste landskapen i Sverige som två starka deckarregioner. I det förra fallet kan man kanske gissa att det har att göra med befolkningstätheten och de många städerna, i det senare fallet handlar det rimligen om motsatsen. Naturen och näringarna i Norrbotten och Lappland lämpar sig väl för att skildra mänsklig utsatthet och brutalitet.

Läckberg drev produktutvecklingen ett steg vidare.

– Det var Åsa Larsson som började, med Kiruna. Och nu flockas författarna i övre Norrland som flugor kring en sockerbit, säger Lotta Olsson när jag ringer upp henne för deckargeografisk vägledning.

Länge var ändå Gotland deckarlandskapet nummer ett. ”Alla skojade om att Gotland var ett svenskt Midsomer, och man började misstänka att hela befolkningen skulle vara mördad ganska snart”, skrev Lotta Olsson i krönikan.

De många Gotlandsmorden är inte en tillfällighet. Henning Mankell återskapade kriminalromanen som säljande genre. Camilla Läckberg drev produktutvecklingen ett steg vidare och tog fasta på just säljbarheten, deckaren som avkoppling, underhållning och igenkänning för den allt bredare svenska medelklassen, en kopp te att koppla av med när ungarna äntligen lagt sig.

Hon var också, påpekar Kerstin Bergman, en av de första som lät sina kriminalromaner utspela sig på en turistort, Fjällbacka.

– Folk älskar att läsa om platser där de bor, säger hon.

Och det fina med turistorter, ur författarsynpunkt, är att väldigt många människor bor eller har bott där. Inte permanent, men då och då eller åtminstone under någon enstaka vecka. I sommarhus eller på campingplatser, hos vänner eller på hotell. Gotlands ställning som ”Sveriges Midsomer” har i hög grad med detta att göra; igenkänningen. En deckare från den plats där man sommarsemestrar blir också lite av en souvenir. Till saken hör dessutom att också författare har sommarhus. Kommer de från Stockholm är sannolikheten stor att huset är beläget i någon Stockholmsfilial: på Österlen eller på Gotland.

När jag frågar Kerstin Bergman om var i Sverige flest litterära mord har begåtts blir hon tyst en stund. Sedan svarar hon att det nog trots allt måste vara i Stockholm. Sedan pekar hon på Gotland och berättar att dottern till en av de flitigaste litterära mördarna i Gotlandsmiljö, Anna Jansson, har summerat antalet offer i mammans Maria Wern-serie. Det gjordes för ett par år sedan. Då hade 77 personer tagits av daga. De flesta av dem jobbade inom sjukvården eller var journalister. Andra framgångsrika deckarförfattare med Gotland som mordplats är Mari Jungstedt och Håkan Östlundh.

Öar tycks överlag vara populära brottsplatser, antagligen just för att de också är populära turistmål. Johan Theorin, som låter läsare ana konturerna av det övernaturliga på Öland, har fått sällskap av Johanna Mo som börjat ge ut en deckarserie under samlingsrubriken Ölandsbrotten. Viveca Sten har haft stora kommersiella framgångar med serien Morden i Sandhamn och har nu kompletterat den med en serie förlagd till ett annat populärt semestermål, Åre.

Skåne är visserligen inte någon ö, men delar av landskapet kan onekligen sommartid framstå som lite av turistöar; Österlen, Falsterbonäset…. Det är miljöer som lämpar sig för en syntes av två populära genrer; feelgood-romanen med dess förkärlek för mysiga bagerier och trivseldeckaren med dess mysiga mord. Duon Anders de la Motte och Måns Nilsson levererar serien Morden på Österlen medan en annan duo, Christina Olséni och Micke Hansen, lagt beslag på Näset med avsiktligt oseriösa serien Mord i Falsterbo.

Hon gav ut sin debut själv och den sålde i 40 000 exemplar.

Finns det någon svensk region, någon svensk stad, som inte annekterats av en deckarförfattare? Jag ägnar mig åt intensiv inre spaning: googlar stad efter stad i hopp om att hitta ett deckarfritt reservat, men utan framgång. Förr eller senare dyker det upp någon begravningsentreprenör (Arboga) eller rektor (Lindesberg) eller för all del polis (många ställen) som löser brott. Jag ställer ett tag mina förhoppningar till Flen, men inser att Harpsund någon mil från tätorten ändå måste räknas dit, och då kommer man inte runt en av den svenska deckarhistoriens klassiker, Harpsundsmordet av Bo Balderson.

Det är inte minst entreprenörernas och småföretagarnas Sverige som manifesterar sig i det enorma utbudet av kriminalromaner av alla sorter från alla delar av landet. Det har av olika skäl blivit mycket lättare att bli sin egen förläggare. Kerstin Bergman uppskattar att ungefär en tredjedel av alla titlar ges ut antingen av författarna själva eller på mycket små förlag. Många av dessa utgivningar förblir lokala fenomen. De blir köpta och lästa på orten där de utspelar sig, till glädje både för författaren (som blir lokalkändis) och läsarna (som får känna igen sig). Men somliga tar språnget upp i elitserien, fortsätter skriva om en specifik ort, men för en nationell eller internationell publik.

– Praktexemplet är Emelie Schepp. Hon gav ut sin debut själv och den sålde i 40 000 exemplar. Men då var hon driven, stod på ICA och på stormarknader och sålde böcker, säger Kerstin Bergman.

Emelie Schepps romaner, som utspelar sig i Norrköping, har i dag översatts till en lång rad språk och tryckts i miljonupplagor.

Det finns en intressant könsdimension här. Kriminalromanen tycks i allt högra grad bli en kvinnlig genre samtidigt som författarna har blivit allt mer, eller i alla fall allt mer öppet, marknadsmedvetna. Inslagen av kvinnor med bakgrund i ekonomi och marknadsföring är markant. Både Camilla Läckberg och Viveca Sten har gått på Handels. Den ena i Göteborg, den andra i Stockholm. Emelie Schepp har varit projektledare i reklambranschen.

När jag började göra research för den här artikeln var arbetsrubriken: ”Varför mördas ingen i Dalsland?” Den dog raskt. Inte bara för att Helene Tursten har låtit sin kriminalinspektör Embla Nyström hitta mordoffer i Dalsland utan också för att Kerstin Bergman, som själv debuterade som deckarförfattare med Oskuld och oleander 2020, har placerat sin nya kriminalroman Förgätmigej just i Dalsland.

– Det är av personliga skäl. Jag har tillbringat många somrar där.

Debuten utspelade sig på Ekerö där Kerstin Bergman bodde som liten. Nästa bok hämtar miljöer från Östergötland. Där bodde hon under skolåren upp till gymnasieåren.

– Jag skriver lite av återvändardeckare.

Återvändartemat är stort i samtida svensk kriminallitteratur, och är ytterligare ett skäl till att nästan varje svensk stad finns representerad på bibliotekens deckarhyllor. En polis, jurist, psykolog återvänder till barndomsstaden, betraktar den, som Kerstin Bergman utrycker det, både inifrån och utifrån, och konfronteras med ett tidigare dolt mörker.

En i detektivnäringen nedärvd motvilja mot denna hedervärda stad.

Så varför återvänder ingen till Mjölby? Varför litteraturmördas ingen i Mjölby? Det går att leta fram en lokalhistorisk true crime-berättelse från Mjölby, en dokumentärroman om ett 1800-talsmord med titeln Mordet i Mjölby. Men annars tycks Mjölby vara det närmaste jag kommer en undantagsplats, en stad som inte mutats in av någon deckarförfattare. Kan det stämma? Jag ringer det lokala antikvariatet, Bokströmmen, för ett förhör med ägaren Roger Johansson. Han visar sig vara ett stjärnvittne.

Finns det någon kriminalroman som utspelar sig i Mjölby?

– Nja, bara delvis, svarar han. Mons Kallentoft har en polis som kommer från Mjölby, men handlingen utspelar sig inte här. Och det finns en del andra exempel på romanpersoner som har bott i Mjölby, men utan att handlingen varit förlagd hit.

Svaret är alltså, i princip, nej. Inga deckarmord har ägt rum i Mjölby. Roger Johansson är i det avseendet en pålitlig källa. Han startade antikvariatet för att bli av med merparten av sin enorma samling deckare, mellan 60 000 och 70 000 volymer. Han har nu sålt en hel del av dem, men hemma har han fortfarande kvar delar av samlingen, och favoriterna är klassiker. Den nya vågens deckare är alldeles för ofta stöpta i samma form, tycker han.

– Det sker ett mord i nutid och sedan förs det in ett mord som ägt rum i dåtid och så ska de knytas samman och det blir böcker på mellan 450 och 500 sidor.

Och varför skrivs det inga kriminalromaner om Mjölby? Roger har inget svar. Mjölby är ju annars en stad på hugget: det byggs mycket, näringslivet får pris, befolkningen växer.

Kanske är det bara en slump. Eller också handlar det om en i detektivnäringen nedärvd motvilja mot denna hedervärda stad. Roger Johansson påminner om att i den första boken om Ture Sventon försöker ärkeskurken Ville Vessla tvinga världens kanske skickligaste privatdetektiv att landa den flygande mattan i Mjölby. Det misslyckas förstås, men hotet kommenteras i för Östgötametropolen mindre smickrande formuleringar, som dock samtidigt bekräftar att man kan lära sig mycket om svensk geografi genom att läsa deckare: ”…om man får välja mellan att kastas ner i Boren, Roxen eller Glan, och att landa i Mjölby, då väljer man i alla fall hellre Mjölby”.