Varför blir så många jurister författare?

Hur kommer det sig att så många jurister skriver skönlitterärt? Tja, vad sägs om ämneskunskap, förmåga till språklig precision och förståelse för maktrelationer?

93 § Alla är lika inför lagen. Var och en är precis som vem som helst. I sin tredje diktsamling från 2008 utgår Ida Börjel från SFS 1990:932, det vill säga Konsumentköplagen. Boken heter följaktligen Konsumentköplagen: juris lyrik och belönades samma år med Mare Kandre-priset.

Utifrån lagens rubriker gör Börjel ett slags poetisk rekonstruktion av lagtexten. Det är smått genialiskt, både i val av material och i utförande.

Den ursprungliga lagtexten reglerar hur en vara byter händer – den reducerar med andra ord konsumtionssamhällets själva själ till en känslobefriad ritual.

I Börjels version sipprar begäret tillbaka in, lagtextens inneboende auktoritet blottställs, en lakonisk humor glimtar återkommande och relationen mellan köparen och säljaren blir alltmer absurd och komplicerad (inte minst när tredje man gör entré).

60 § Vid en given tidpunkt delas människorna upp i två: de som säljer, och de som köper. Köpet kan utgöra en aspekt av hobbyverksamhet eller livsnerv eller ske i skuggan av ett ordentligt arbete. I visst skede är det ovidkommande.

Att en poet intresserar sig för juridiken är ovanligt. Däremot är det desto vanligare att jurister intresserar sig för skönlitteraturen – som den legendariske amerikanske brottmålsadvokaten Clarence Darrow (1857–1938) formulerade det: ”Inom varje jurist vilar vraket av en poet.”

En bra juridisk text är entydig, en bra skönlitterär text är däremot mångtydig.

Till juristskrået räknades prosaförfattare som Johann ­Wolfgang von Goethe, Jules Verne och Marguerite Duras. Och i Franz Kafkas författarskap (han ­doktorerade i ämnet) är tematiken tydlig i exempelvis Processen och Framför lagen. I Sverige kan nämnas så disparata juristutbildade författare som Fritiof Nilsson Piraten och Sara Stridsberg.

Men varför lockas jurister, snarare än säg läkare, bagare och piloter, till skönlitteraturen?

En förklaring är förstås ämneskunskap. Särskilt en åklagare eller brottmålsadvokat ställs i sitt dagliga arbete inför situationer och människoöden som hör hemma i en kriminalroman. De flesta författande jurister återfinns därför också i deckargenren, exempelvis Åsa Larsson, Viveca Sten och Malin Persson Giolito.

För Jens Lapidus, som i höst utkommer med spänningsromanen Död man walking, var det just ett ögonblick i rättssalen som väckte författaren i honom:

– Jag hade en rättegång där tre unga män stod ­åtalade för personrån. I ­slutet på förhandlingen skrek de på domaren att hon inte fattade någonting, att liven de levde var helt normala för dem. När jag kom hem satte jag fingrarna till tangentbordet för första gången i livet. Jag tyckte att jag hade förstått något om Sverige som behövde beskrivas.

Även fortsättningsvis har juristen Lapidus delat skrivbordsstol med författaren Jens.

– Jag använder juridiska texter, till exempel domar och protokoll, som en del i mina berättelser, främst för att kontrastera mot den vanliga prosan men också för att föra in trovärdighet. Dessutom tar jag in en del straffrättsliga situationer och nya lagar. I min nya bok har jag till exempel med anonyma vittnen, som jag tycker är ett intressant men också farligt förslag som vi antagligen kommer att införa i Sverige.

Men det finns andra kanske mer grundläggande saker som en jurist har gemensamt med en författare. Exempelvis en dåres envishet. Utan sådan tar man sig varken genom den långa juristutbildningen eller förmår att slutföra en roman.

Men än viktigare är att de båda arbetar med det skrivna språket. Det finns det för all del många yrken som gör, men inte med samma monumentala krav på exakthet. För en jurist handlar det inte bara om lagens bokstav – det krävs stor språklig precision
för att formulera en avtalstext eller en domstolsinlaga. En juridisk text måste hålla för att nagelfaras i varje detalj. En enskild nyans kan vara avgörande. Skillnaden mellan exempelvis ”bör” och ”ska” är avgrundsdjup.

Även en roman kräver ett i varje detalj genomtänkt språk. För att dess illusionsnummer ska lyckas måste varje nyans vara rätt.

Den finlandssvenska juristen Mikaela Strömberg, i höst aktuell med romanen Rågången ser likheter mellan sina båda yrken:

– Intresset för noggrannhet med språket, nyanser, lyssnandets betydelse. Juridiken hjälper mig att förtydliga, att göra språket mer stringent. Det blir lite mindre blomsterspråk.

Även Thomas Engström, som för närvarande översätter en biografi över Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj, ser juridiken flätas ihop med skönlitteraturen. Han skrev till och med sin första roman (Mörker som gör gott, 2003) parallellt med examensuppsatsen.

– När man tar ett steg tillbaka från berättelsen för att känna efter om den håller, för att hitta brister i proportionaliteten, då är man väl ganska mycket jurist i sitt författarskap. Det handlar om språket, om tolkningar av begrepp, om förståelse för maktrelationer, om i grund och botten känslomässiga avvägningar. Det är nästan konstigt att inte ännu fler jurister blir författare. 

En bra juridisk text är entydig, en bra skönlitterär text är däremot mångtydig. Även en enkel litterär text, som ser ut att handla om det som den beskriver, handlar ju oftast om något annat. Också.

Men man skulle också kunna hävda att juridiken och skönlitteraturen har det gemensamt att de båda är världar som består av ord. Dessa konstruerade universum kan betraktas som egna enheter, separerade från den fysiska värld de imiterar eller ska föreställa.

För hur levande exempelvis Elena och Lila än framstår i Elena Ferrantes Neapelkvartett så är de bara framskrivna av författaren. Varje gång författaren Ferrante ändrade i texten så ändrade hon också i deras värld. Om hon hade bestämt att de två ­flickorna aldrig skulle ha träffats så skulle de inte heller ha gjort det.

Det är samma sak med exempelvis brottsbalken, som är den centrala straffrättsliga lagen i Sverige. Ändrar man i den texten, ändrar man också vad som är brottsligt. Stryker man paragraf 13:1 så är mordbrand inte längre straffbart och det är fritt fram att elda upp grannens hus.

Med andra ord: Det som finns, är det som står på respektive boksida.

Båda säger: Det är det här, och inget annat, som gäller.

Dessa universum konstruerade av ord har också det gemensamt att de måste vara sammanhängande på ett övertygande vis. Det som händer i kapitel ett måste hänga ihop med vad som händer i kapitel sju, i såväl roman som lag. Elena kan inte vara enbent i första kapitlet och tvåbent i det sjunde; vad som är brottsligt i första paragrafen kan inte vara tillåtet i den sjunde.

Enligt Jens Lapidus så förenas jurister och författare kanske framför allt i sin kärlek till språket. Och den kärleken kan, hur otroligt det än kan låta, även gälla juridisk text. Jag ställer därför frågan till de tre intervjuade ovan – finns det någon juridisk text de uppskattar särskilt?

Jens Lapidus:

– Straffrätten är mitt specialområde, men egentligen älskar jag avtal. Det finns en särskild skönhet i ett elegant och välformulerat Asset Transfer Agreement, det vill säga inkråmsöverlåtelseavtal.

Mikaela Strömberg:

– Jag gillar korta och välavvägda avtal. Äldre lagar uppskattar jag också, av liknande orsak.

Thomas Engström:

– Den verkliga skärningspunkten mellan juridiken och litteraturen är retoriken. Särskilt klassisk retorik. Några av talen som hölls i senaten i Rom är fullkomligt magnifik litteratur. Jag rekommenderar alla och envar att läsa Ciceros Catilina-tal!
För egen del är jag liksom Mikaela Strömberg svag för äldre lagstiftning, exempelvis så som den formuleras i byggningabalken från 1736: ”Var som tager ­annans svin för lega, skaffe dem åter, eller gälde det de värde voro, då de togos emot.” Eller i handelsbalken från samma år: ”Går någon i löfte för annan mans gäld; betale han det gäldenär själv ej gälda gitter.”

För att författa sådant krävs en särskild fallenhet för rytm och allitteration.

Ja, kanske rentutav en poet.