Var Hilma af Klints konst egentligen ett lagarbete?

Ny forskning visar att Hilma af Klint inte var det solitära geni som hon framställts som. Var det rent av 13 kvinnor som ingick i hennes team? En viktig pusselbit har nu hittats i en kista på en vind i Järna.

Åttiosex år efter sin död förs Anna Cassel plötsligt fram i strålkastarskenet, som om hon stått gömd bakom ett draperi. Är det nu äntligen dags för henne att ta plats på konstscenen?

Enligt ny forskning har hon högst sannolikt målat 15 världskända verk, som hittills har sagts vara gjorda av vår stora stjärna Hilma af Klint. Rönen presenteras i en bok där man dessutom för första gången kan se den långa rad av Anna Cassels märkliga målningar som likt en bortglömd skatt stått undanskuffade på en vind.

Först en tidsresa tillbaka till lördagen den 16 februari 2013. Det är nu som Moderna museet på Skeppsholmen i Stockholm öppnar dörrarna till ett av den moderna konsthistoriens mest omvälvande evenemang. En utställning där ”en av våra egna” lyfts fram som pionjär inom den abstrakta konsten, och som i sal efter sal visar hisnande mystiska verk fyllda av gåtfulla tecken och symboler.

Hilma af Klints verk har visserligen visats tidigare, men aldrig så här massivt imponerande och effektivt storslaget. Det sägs att världen först nu är redo för måleriet som hon i hemlighet skapade för ett framtida tempel. Visst berättas det om att hon backats upp av andra kvinnor i arbetet med vissa av verken, men det försvinner i den starkt strålande mediebilden av henne som solitärt geni och till andevärlden direktuppkopplad eremit.

En av utställningens över en miljon besökare, är den då 21-åriga studenten Hedvig Martin.

– Som de flesta som gick dit tyckte jag att det var otroligt spännande. Där fanns ett fotografi som visade henne i blus och långkjol, och man kunde liksom inte förstå att det var samma person som hundra år tidigare skapat de här målningarna. Också en del av hennes mängder av anteckningsböcker ställdes ut, och när jag såg dem förstod jag att det här konstnärskapet vill jag forska i, berättar Hedvig Martin på telefon.

Idag är hon historiker och doktorand vid Amsterdams Universitet, och arbetar på en avhandling om Hilma af Klint.

– Det jag möttes av 2013 var den här numera klassiska historien, att Hilma af Klint var ensam och rätt fattig och mot alla odds skapat de här tavlorna och att de hade varit gömda för framtiden. Det var väl en bra marknadsföring, men i verkligheten visades tavlorna innan hennes död, och det var flera som arbetade på dem.

Det är just den kvinnliga kretsen och kollektivet kring Hilma af Klint, som Hedvig Martin nu studerar och forskar om på djupet. Hilma af Klint lämnade alltså efter sig en väldig mängd anteckningar, sammanlagt 26 000 sidor, där kontakterna med och instruktionerna från andevärlden beskrivs. Men också Anna Cassel, som efter att de träffades på konstskolan arbetade och levde i ett förhållande med Hilma af Klint under många år, lämnade efter sig anteckningar. Som upptäcktes av en slump, några mil sydväst om Stockholm.

Det är en avgörande upptäckt.

En dag under pandemikrisen besöker författaren och redaktören Kurt Almqvist antroposofiska sällskapets lokaler i Järna. Almqvist skriver en bok om Hilma af Klint, och är även en av redaktörerna för hennes catalogue raisonné, det vill säga den serie böcker där samtliga hennes verk presenteras. Hilma af Klint var medlem i antroposofiska sällskapet, och nu vill Almqvist via föreningens register och arkiv reda ut hur det förhåller sig med det ”utträde i vredesmod” som hon påstås ha gjort. Istället är det en annan medlem som uppenbarar sig.

– Arkivet var i en enda röra på en vind, och när jag går in där ser jag en liten kista med en blå lapp där det står: ”Anna Cassels kvarlåtenskap”. Jag får titta i den och ser att där bland annat ligger anteckningsböcker. Det är en avgörande upptäckt, det har inte funnits något sådant här material att jämföra af Klints anteckningar med, säger Kurt Almqvist, som är en av få som läst af Klints alla anteckningar, ”de flesta ger nog upp”.

Redan 2007 hittade Ulf Wagner, styrelsemedlem i Stiftelsen Hilma af Klint, ett stort antal teckningar och målningar gjorda av Anna Cassel på samma vind. Det är dessa som bildar grunden i boken Anna Cassel: The Saga of the Rose, som kom ut tidigare i år. Där berättar Hedvig Martin och Kurt Almqvist i varsin essä om sina upptäckter, och placerar in Anna Cassel i de spirituella kretsar som hon och Hilma af Klint var del av.

Anna Cassels upphittade verk är i sig högintressanta. Det är dels detta att hon i den realistiska delen av hennes motivvärld framstår som en mycket driven tecknare. Och dels den ibland nästan skrämmande mystiken i den långa rad av målningar som hon fyllt med kristna, österländska och ockulta symboler. Kors, änglalika huvuden med guldhår, en orm, en ros, geometriska figurer … Vad dessa målningar daterade 1913 och 1915 egentligen var ämnade för vill varken Kurt Almqvist eller Hedvig Martin slå fast, men de säger att de troligen var menade att ingå i en sorts bönebok kallad just Rosens saga.

Genom att jämföra Anna Cassels anteckningar med Hilma af Klints, har Kurt Almqvist upptäckt att Cassel i sin kontakt med andevärlden tycks se symboler och motiv i form av ”inre bilder”. Medan af Klint ”inte tycks ha sett särskilt många bilder alls”, utan istället utför dem enligt de meddelanden och ”anrop” hon tar emot.

Men det riktiga konsthistoriska scoopet kring Anna Cassel handlar om hur delaktig hon var i skapandet av den första delen av Hilma af Klints mest omtalade verk: de nästan tvåhundra verken som går under namnet Målningarna till templet, eller Tempelserien, tillkomna enligt instruktioner mottagna från andevärlden.

Serien börjar med 26 målningar som är små jämfört med de senare monumentala verken. De är ändå drygt en halvmeter höga och har fått titeln Urkaos och ska gestalta världens själva uppkomst, ja alltings mullrande början.

I Hilma af Klints anteckningar hittade Hedvig Martin uppgifter om att Anna Cassel varit med i arbetet med Urkaos. Men vem hade då målat vad? Ett detektivliknande arbete tog vid. Med hjälp av af Klints ”knapphändiga” uppgifter kunde det med säkerhet slås fast att nummer 2 i serien är målad af Hilma af Klint, och nummer 10 av Anna Cassel.

Hedvig Martin jämförde sedan dessa stilmässigt och kom fram till att det är ”uppenbart att de båda vännernas stil var motsatser”. I Hilma af Klints målning är penseldragen hastiga, mer expressivt slängiga. Detaljarbetet tycks inte ha varit så viktigt och färgen är pålagd så tunt ”att duken lyser igenom”. Alltmedan Anna Cassel lagt ner mer jobb på detaljerna, och applicerat färgen med så stor omsorg att ”slutresultatet är en slät yta, mättad med färg.”

Med stilskillnaderna som jämförande utgångspunkt, kunde urskiljandet börja, med slutsatsen att 14 av målningarna i Urkaos-serien i själva verket är utförda av Anna Cassel. Och bland dessa två av de mest kända: Nummer 15 som gestaltar två spermier som möts i en gyllengul cirkel, och Nummer 16, där spiralformer och cirklar gestaltar vad som tycks vara en sorts kosmisk strålning.

Utöver de 14 ”starkt misstänkta” är den första målningen i nästa del av tempelserien, som går under namnet Eros, ”med säkerhet” utförd av Anna Cassel. Deras direkta samarbete avbröts sedan, men Anna Cassel skulle komma att återvända till Hilma af Klints krets.

De nya rönen har uppmärksammats internationellt och fått The New York Times att i en artikel, möjligen lite skadeglatt, skriva att Anna Cassel ”sannolikt är handen bakom 15 av målningarna mitt i Guggenheims triumfatoriska utställning”. Med hälsning till den show som i mastodontformat förde fram Hilma af Klint på det amerikanska prestigemuseet. Och som drog en rekordpublik från hösten 2018 till våren 2019.

Frågan är hur man då som Hilma af Klint-dyrkare förhåller sig till detta. Å ena sidan, vad är väl 15 av Hilma af Klints sådär tusen efterlämnade verk? Å den andra öppnar rönen upp för en ny och, menar Hedvig Martin, mer nyanserad och givande syn hennes konstnärskap.

I boken om Anna Cassel talas om att det med tiden kom att ingå totalt 13 kvinnor i teamet som arbetade med de monumentala tempelverken. Var de andra, utöver Hilma af Klint, bara ett slags hantverksassistenter? Hur såg deras insats egentligen ut? Att Hilma af Klint själv förstörde en massa anteckningar och dokument gör inte saken enklare. Så ska man för säkerhets skull i fortsättningen kanske skriva ”af Klint & Co” på utställningsaffischerna, när tempelmålningarna hängs upp?

Hedvig Martin berättar att hon just nu i sin forskning försöker reda ut ”vem som höll i penseln och när” i Hilma af Klints krets. Men inte alls, menar hon, för att förringa hennes status som konstnär och visionär.

– Jag har tyckt mig märka att vissa ser det så, att det här skulle vara ett ondsint angrepp på henne. Men jag tycker tvärtom att det kollektiva arbetet och dessa kvinnors inbördes relationer är så mycket mer intressant. Jag ser framför mig att min och andras forskning ska kunna ge en mycket rikare bild av henne och hur det var att vara kvinna och konstnär i hennes tid. Myten om det ensamma geniet kan vara slagkraftig och effektiv, men också enkelspårig och förutsägbar.

Både hon och Kurt Almqvist ser framför sig en spännande tid, där de hoppas att också kretsens övriga kvinnors dagböcker och personliga dokument ska dyka upp.

– Jag vill uppmana deras släktingar: upp på vinden och leta!

Fotnot: Den 9 december är det premiär för Kretsen – om Hilma af Klint på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Under en seans får hon i uppdrag att måla för framtiden. I kretsen av sina närmaste växer kreativiteten och lusten men även konflikterna. Sofia Papadimitriou Ledarp i rollen som Hilma och Frida Hallgren och Tova Magnusson som hennes älskade och bästa vän.