Vandalism av Warhol, Rothko och Monet – syre kan återställa konsten

Konstvandalism är inget nytt. Tur att vi har konservatorer som med alltmer sofistikerade metoder kan återställa det som förstörts. Det senaste är atomiskt syre.

En kyss. Det är så det börjar. Med en puss som på samma gång föröder och förlöser. Året är 1997 och ett kosmetikamärke håller jubileumsfest på Andy Warhol-museet i Pittsburgh, Pennsylvania, USA. Mingel och mousserande sorl, kan man tänka. Och så: någon som i ett obevakat ögonblick går fram till en målning kallad Bathtub, föreställande just ett badkar mot vit bakgrund. Pressar sina läppar mot duken och lämnar efter sig ett rött läppstiftsavtryck.

Den som fått läppstift på sin krage vet hur svårt det är att få tyget rent. Att gnuggandet bara forslar det röda in bland textilens fibrer. Och det här handlar inte om någon reafyndad Dressmann-skjorta, utan om ett Warhol-verk på duk, skapat 1961 och värt miljontals kronor.

Om man vill vara generös kan pusstilltaget tolkas som en bubbelrusig kärleksakt. Det spekuleras också om att Warhol – om han levt – skulle gillat det hela; i hans verk Marilyns läppar har han ju grafiskt mångfaldigat Hollywoodstjärnans mun hundrasextioåtta gånger! Men i realiteten är tilltaget en dödskyss som faller in under benämningen konstvandalism, en gren av konstvärlden där människor ger sig på och skadar konstnärers verk och därmed punkterar deras värde. Det är aktioner som ofta uppmärksammas på sensationsvis i medierna. I vissa fall har verken skyddats av glas- eller akrylplastskivor och därmed undgått skada, som när två miljöaktivister förra hösten hällde potatismos över en Monet-målning på ett museum i Tyskland. Men vad ta sig till när skadan tycks fatal, som i läppstiftsfallet?

Historiskt brukar den medvetna förstörelsen av konst spåras till 700-talets Konstantinopel i Bysantinska riket. Där tycker kejsaren Leo III att ikonbilderna i kyrkorna nått för hög status och popularitet. Det rör sig om målningar och mosaiker med heliga motiv, som det dessutom tänds ljus och eldas rökelse under för att höja stämningen.

Som första åtgärd plockas kristusbilden ovanför entrén till kejsarpalatset bort. Totalförbud för produktion och kyrkobruk av ikoner införs. Den så kallade ”bildstriden” inleds detta år, 726 efter vår tideräkning, och med tronefterträdaren kejsare Konstantin V börjar det verkliga kriget mot ikonerna. Raskt skapas en hel ”bildfientlig teologi”, berättar Nationalencyklopedin vidare. Denna grundas bland annat på att det i Mose lag finns ett förbud mot bilder. Förbudsivrarna kallas ikonoklaster, vilket betyder ’bildstormare’ eller ’omstörtare’, och dessa sätter verkligen på orkanvis igång att rensa ut och förstöra alla ikonbilder utom dem som kan klassas som enbart dekorativa. Och inte nog med det: ”Konstnärer stympades och bländades; många flydde till västern.”

Men det fanns också de som protesterade och gömde undan ikoner från förstörelsen. De kallades i sin tur för ikonoduler, och om dessa läser jag i en mycket intressant kandidatuppsats, framlagd av Sabina Glaser vid Göteborgs universitet: ”Ikonodulerna förklarade ikonoklasterna vara lika onda som de soldater som korsfäste Jesus, och dömde dem som kättare efter att striden upphört.”

Är det en vettig jämförelse och ett straff av rimlig grad för människor som saboterar konst?

Konstvärldens egna kirurger

Den 7 oktober 2012 gör Tate Modern i London ett dramatiskt uttalande efter en ödeläggande akt. Företrädaren för det stora museet säger i tidningen The Guardian att de ”kan bekräfta att det klockan 15.25 i eftermiddags inträffade en incident” i en av salarna. Vad det rör sig om är att en besökare förstört en målning av en av den så kallade senmodernismens största och högst värderade målare: den abstrakte expressionisten Mark Rothko. Verket är från 1958, har titeln Black on Maroon och ingår i den serie monumentala, koloristiskt dova färgfältsmålningar som från början var avsedda att hängas på en fashionabel restaurang i New York. Men som av anledningar vi inte hinner utveckla här i stället hamnade på det brittiska museet. Vandalen har tagit fram en pensel och med svart bläck målat fram ett kryptiskt budskap i ett av målningens nedre hörn. Den kluddade ytan är ganska liten, den värdesaboterande och upplevelseförstörande effekten enorm.

Att jag tar upp just detta av ett otal exempel på konstvandalism, beror på att jag har ett i det närmaste religiöst förhållande till Mark Rothko. Jag har på pilgrimsvis vallfärdat till de två senaste stora Rothko-utställningarna i Europa och recensionshyllat dem. Andäktigt skridit runt med de andra besökarna i de hårt säkerhetsbevakade salarna i Hamburg och Haag. Även den nämnda målningen i London har jag sett, på plats gripits av dess magnifikt glödande mörker. När någon skadar ett verk av en konstnär som kan framkalla så starka känslor, blir det som en sargande attack mot en levande varelse. En gärning som lämnar efter sig ett mer eller mindre fortfarande levande offer och oss sörjande ”anhöriga”.

Så ja, jag skriver under på ikonodulernas antisabotageprogram och korsfästelseliknelse! Och jag vill härmed lyfta fram den grupp backstage-doldisar som i dessa lägen träder in och inleder sina räddningsoperationer: konservatorerna. Konstvärldens egna kirurger. Obegripligt säkra på handen och innovativt briljanta. Dessa räddande änglar vet hur man får en av tiden nedsotad medeltidsmålning att skimra som nytvättad, och de sätter utan knot in sin arsenal av kunskap för att återställa det som vandaliserats och medvetet förstörts.

Ett och ett halvt år efter sabotaget kan The Guardian rapportera om räddningen av Rothko-målningen på Tate Modern och att verket återigen liksom är friskt och upphängt på plats i sin sal. Det har varit en enorm utmaning, men resultatet är enligt museichefen ”långt mer lyckat än någon av oss vågade hoppas på”. Ledaren för restaureringsarbetet berättar att bläcket som använts av den fängelsedömde vandalen tillhör de värsta tänkbara i dessa sammanhang: permanent fästande mot underlaget och extremt snabbtorkande. Hur avlägsna detta utan att göra skadan värre? Med en specialmix av lösningsmedel, en obegripligt smal pensel och ett tjugo gånger förstorande mikroskop har mycket av bläcket kunnat tas bort och därefter en hisnande omsorgsfull ifyllnad inledas. Och museichefen pustar ut: ”Skadan är åtgärdad och det du ser är vad Rothko målade.”

Men vad göra åt det förödande röda läppstiftsavtrycket på den där Warholmålningen, ditkysst 1997? Det är här som de riktigt avancerade nivåerna i restaureringskemin nås. Och självaste den amerikanska rymdstyrelsen och en viss sorts atom kommit till hjälp.

Förtvivlade över svårigheterna att avlägsna läppstiftet från ”badkarsmålningen” kontaktar ­konservatorerna i Pittsburgh två forskare på Nasa. Dessa har upptäckt att så kallat atomiskt syre kan användas i rengöringssyfte. Denna form av syre, som finns i naturlig form så där tio mil upp i vår atmosfär, reagerar blixtsnabbt med vissa andra material. Det skapar skador på satelliter och annat uppsänt, men i kontrollerad form kan det skadliga syret tvärtom bli ett revolutionerande restaureringsverktyg.

Varken avfall eller fara för naturen

Bombardemanget med det atomiska syret blir ett lyckosamt steg i arbetet med att få Warhols målning ren. Och saken är den att metoden utvecklats och nu på senare tid gått in i en ny fas. Med start i november 2022 och fram till 2026 deltar svenska Moderna museet tillsammans med en rad andra institutioner inom EU i ett forskningsprojekt kallat MOXY. Syftet är att ta fram metoder och utrustning som använder just denna atomiska syreteknik för att rengöra de delikata material som konstverk och andra kulturföremål ofta består av. ”I dagsläget finns till och med verk i samlingen som är känsliga till den grad att de inte går att rengöra – eller röra över huvud taget”, skriver museet i sin information om projektet.

Förhoppningarna är alltså stora och målet är att ta fram ”en pennliknande maskin” för konservatorer och forskare, ett verktyg som kan ”punktmarkera nedbrytningsprocessen av ovälkomna ämnen”. Allt detta utan att ens med människohand vidröra verket. Och dessutom och nog så viktigt: ”Den kemiska processen är naturlig och skapar, till skillnad från dagens metoder, varken avfall eller fara för naturen och konservatorerna.”

Det en gång så dödligt röda läppavtrycket, håller alltså på att övergå i grönt.

Ur Tidningen Vi #11 2023.