Vad Tomas Bannerhed ser i sin handkikare

Gråhägrar, vipor, svarthakedoppingar. Författaren Tomas Bannerhed har pippi på fåglar.

Maj är en hektisk månad för fågelintresserade, det kvittras hej och goddag i varje träd och buske.

– Helst ska man avnjuta gryningskonserten – den är som mest intensiv just i maj – men jag är nattuggla från barnsben och det verkar inte gå att ändra på.

Tomas Bannerhed debuterade 2011 med den mångfaldigt belönade romanen Korparna. Därefter följde prosaboken I starens tid och romanen Lugnet. Tomas Bannerhed gjorde även den mycket uppskattade programserien Bannerheds bevingade vänner för Sveriges Radio. Och vilka vännerna var? Jo, fåglarna förstås och dem umgås man lämpligast med genom en kikare.

– Handkikaren är nog den bästa pryl jag äger, förutom radion möjligen. När jag efter lång väntan hade köpt en riktigt bra handkikare insåg jag vad jag hade gått miste om. Genast fick jag tio gånger bättre syn, världen blev skarpare, klarare och ljusare. Allt framträdde i en ny dager, ungefär som när man äntligen skaffat sina första läsglasögon och undrar hur man stod ut med det där blurret innan.

Handkikaren är en närvaroapparat, menar Tomas Bannerhed. Ett underbart ord, men vad betyder det? Jo, att det liksom inte går att slötitta i en bra kikare.

Kikaren får honom att längta ut.

– Till naturen, skönheten och allt det oväntade, på ungefär samma sätt som man kan längta efter att gå på en konstutställning. Man slipper sig själv en stund och får syn på något annat.

Många förknippar tubkikare med någon som står i ett torn och hoppas på en felflugen raritet.

– Jag strövar hellre på egen hand. Då är handkikaren ovärderlig, snabb att få fram när man hör en svarthätta eller när plötsligt bedårande insekter som sorgmantel eller jungfruslända landar framför en.

Kikar du helst på fåglar eller människor?

– Människor får man inte titta på i kikare! Det skulle kännas som ett övergrepp. Men en gång på Gotland sökte jag av havet när en segelbåt gled in i kikarcirkeln och jag blev åsyna vittne till en ganska het kärleksstund. Jag skämdes som en konfirmand, men kunde inte låta bli att följa dem. Fast det var egentligen tubkikarens fel. Om jag nöjt mig med handkikare hade de fått ha sin älskog i fred.

I maj kommer boken En vacker dag, där Tomas skildrar djur, växter och för all del människor på en ö i Mälaren.

Naturskildringar är en litterär genre med gamla anor. Är den på väg bort?

– Det hoppas jag verkligen inte! Litteraturen är svåröverträffad när det gäller att skapa inlevelse och engagemang. De påkostade naturfilmerna klarar jag knappt att se längre, jag känner mig både lurad och idiotförklarad av alla fejkade bilder och den milt uttryckt djärva klipptekniken. De exploaterar naturen i underhållningssyfte. Internet kanske kan vara bra när det gäller att artbestämma en blomma eller ett fågelläte, men annars har den digitala världen inte mycket att komma med om man jämför med verkligheten.

Varför?

– Naturupplevelsen är ju sinnlig, det kan handla om dofter, vind, det skiftande ljuset under himlen, att känna att man är del av något större.

Vad är en riktigt vacker majdag för dig?
– Halvskugga på verandan där jag kan läsa och lyssna på fåglalåten från buskarna och träden omkring. Då har jag gärna en flaska Sancerre på kylning och kan se fram emot årets första grillade fisk till middag. Men jag vill inte vara ensam, då går jag runt som en äggsjuk höna och får knappt ro att läsa ens.