Vad kan man lära sig om livet av en brödrost?

Lasse Berg svarar på frågor om livet och alla dess märkligheter. Här reder han ut om savannen är viktiga för människan än skyskraporna.

Hej Lasse

Varför hänvisar man jämt till savannen när man pratar om människan? Har vi inte lärt oss något om livet bland skyskrapor, brödrostar och eltandborstar?

/Stina

Hej!

Först det här med berättelsen om savannen. Vi började skapas annorlunda än andra apor redan för sex miljoner år sedan. Det var då, när vi lämnade de djupa regnskogarna och gav oss ut i helt andra landskap, som vi långsamt började bli människor. De närmaste släktingarna – alla de som blev dagens schimpanser, bonoboer och gorillor – stannade kvar därinne i det centralafrikanska dunklet.

Våra föregångare däremot prövade än den ena biotopen och än den andra. För ett par miljoner år sedan upptäckte vårt släkte (Homo) de öppna savannlandskapen. Och sen kom vår art. Det man nu vet är att vi nyttjade en rad olika miljöer både som släkte och som art. Det gällde i allra högsta grad redan för två miljoner år sedan då våra förfäder tog sig ut i Eurasien. Vi lärde oss nyttja öken, savann, skogar, kustlandskap, bergstrakter. Anpassades också genetiskt till en flexibel tillvaro. Med varje klimatförändring kom nya drag och vanor. Nya arter i vårt vildvuxna stamträd. Vi blev inte savanndjuret utan den anpassningsbara varelsen.

Men jag läser en annan tanke i din fråga. Varför pratar vi så mycket om den tiden? Har vi inte präglats lika mycket av allt som hänt sedan vi övergav samlar- och jägartillvaron?

En sak är solklar. Vårt gamla liv har mycket lite med den nya existensen att göra.

Gör ett experiment, lägg ut en måttstock på bordet framför dig. Fäll ut sex decimeter. Om varje decimeter är en miljon år så lämnade vi de andra aporna längst till vänster. I olika former levde vi samlarliv, med senare inslag av jakt, till för en (1) millimeter sen. Längst ut där till höger en liten millimeter av totalt annorlunda liv med bönder, byar, kungar, kossor. Och då ska vi inte tala om brödrostarna! Industrialismens epok har i denna skala bara pågått någon hundradels millimeter.

Självklart fortsätter vi att utsättas för evolutionärt betingade biologiska förändringar. De kan gå fort om överlevnadsfördelarna är stora. Vi vet att de delar av människan som är riktade mot klimatet har anpassats till nya omständigheter. Hudfärg till exempel. Kommer man till mulnare klimat än hemma i Afrika kan det vara en fördel att ha blek hud som släpper in mer D-vitaminskapande sol.

Men det komplicerade bygge som är vårt inre – med alla sina förfinade system av hjärnans neuroner och synapser, våra hormoner och signalsubstanser – ser i allt väsentligt ut som det gjorde för några millimeter sedan.

Fast, som sagt, vi är makalöst flexibla och tycks klara av den nya tidens skyskrapor och eltandborstar.

Däremot är det nog tveksamt om vi hinner få några biologiska anpassningar till de klimatförändringar som nu exploderar i en takt våra förfäder aldrig utsattes för.

Där måste den föränderliga människan hitta helt andra lösningar än vad evolutionen kan erbjuda. Bara att sätta igång!

Varma hälsningar,
Lasse