Vad gör politiken med slöjdfröjden?

Den mikroskopiska myndigheten Nämnden för hemslöjdsfrågor arbetar med allt från punkiga gerillastickare till milda traditionalister. I viss motvind. Vi dyker ner i kulturpolitikens minsta pöl, djup som folkhavet.

  • 10 min
  • 24 jul 2021

// Foto: Casper Hedberg

Vad gör politiken med slöjdfröjden?
Cecilia Garme

Lyssna på artikeln

Den mikroskopiska myndigheten Nämnden för hemslöjdsfrågor arbetar med allt från punkiga gerillastickare till milda traditionalister. I viss motvind. Vi dyker ner i kulturpolitikens minsta pöl, djup som folkhavet.

Två miljoner kronor är 0,002 promille av statens budget. Men Friedrike Roedenbeck jublade när anslaget kom i regeringens ekonomiska vårproposition i april. Äntligen lite tillskott! Samtidigt visste hon att det skulle börja hagla ironier om smörknivar igen.

Det brukar det göra.

– Vi är etta på löjetoppen när det gäller myndigheter, säger chefen för en av landets minsta, Nämnden för hemslöjdsfrågor.

Men det bjuder hon på. Slöjden får starkare siffror än opera och teater och nästan allt annat när SOM-institutet mäter svenskarnas kulturvanor.

47 procent av befolkningen håller på.

Alla utbildningsnivåer.

Liten skillnad mellan stad och land.

Könsfördelningen är 60–40 till kvinnornas fördel.

Under radarn har detta lilla, stora fält exploderat av kreativitet de senaste åren. Tillgodogjort sig digitaliseringen till exempel. Det kryllar av hantverkspoddar, Youtube-filmer och storytelling, som när ullen i en enskild tröja såld till Japan kan spåras, inte bara till Sverige utan till gården och det enskilda fåret som producerat den (som kan heta Harriet eftersom bonden döpt sina djur efter Ingmar Bergmans favoritskådespelerskor).

Vi är långt från knätofsarna nu.

– Under pandemin har utvecklingen accentuerats. Det odlas, slöjdas, bakas. Folk kör digitala stickjuntor, enormt många vill skapa med sina händer. Eftersom hemslöjden inte har ett eget Dramaten eller Nationalmuseum visar den upp sig i alla upptänkliga former på nätet i stället, berättar Friedrike Roedenbeck.

Kraften underifrån är stark. ”Dela vanten!” föreslog Hemslöjden i Skåne 2017, ritade en grundform och publicerade mönstren som skickades in. Det blev 176 stycken.

Med SD i riksdagen hamnade slöjden plötsligt i fokus.

Hemslöjden i Västra Götaland hängde på och skickade ut broderikuvert. En lapp i A5-format, att bearbeta i egen stil. 850 personer hörde av sig och de färdiga lapparna sammanfogades så småningom till en jättelik helhet av en textilkonstnär.
Och bollen fortsätter rulla. Nu har hemslöjdsföreningarna tillsammans med de regionala hemslöjdskonsulenterna skickat ut små påsar med linfrön som räcker till en kvadratmeter. 5 400 personer lär sig nu skötselråd och skrock om kulturväxten via nyhetsbrev. Fröna tog faktiskt slut.

Det här är symtomatiskt för slöjden. Ett tämligen litet bidrag från det offentliga kan ge mångfalt igen. Men folk slutar inte väva och smida bara för att pengarna försvinner. Hur ska politiken bete sig med sådana saker?

Axel Oxenstierna är oskyldig men historien väger tungt. Staten började stödja hemslöjd på 1860-talet för att folk skulle ha något att sälja och inte svälta ihjäl. Från nödhjälp utvecklades det till näringspolitik och utbildningspolitik när staten skickade ut instruktörer. Meningen var att produkterna skulle bli mer homogena och kunna säljas i skala och partier. På slöjdarnas sida bildades hemslöjdsföreningar och ett riksförbund som sedan 1912 håller ihop det brokiga fältet. Mer än hundra år senare har varken slöjden eller slöjdarna blivit särskilt homogena. De flesta slöjdar på sin fritid, ideellt och för att det är roligt. Några försörjer sig på en mix av försäljning och undervisning, ibland är de gesäller och mästare. Ordet här är ”kombinatör”.

Därför har slöjden förblivit en hybrid i politikens ögon. Nämnden för hemslöjdsfrågor lyder under kulturminister Amanda Lind på kulturdepartementet men huserar på Tillväxtverket som hör till näringsdepartementet där Ibrahim Baylan är statsråd.

– Jag är nöjd med det. Det är bra att man är tydlig med att det är dubbelt. Ta ull. Det är inte klockrent kultur, det är också en råvarufråga, säger Friedrike Roedenbeck.

Anders Jakobsen
Anders Jakobsen kallar sig radikalslöjdare. Hans verk befinner sig i gränslandet mellan slöjd, konst och design. // Foto: Casper Hedberg

Med SD i riksdagen hamnade slöjden plötsligt i fokus. De har i 10 år velat anslå 5 miljoner kronor mer än regeringen till myndigheten varje år, vilket försatte hela kulturarvsfältet i bryderi och beröringsskräck. Många vågade inte längre ha folkdräkt, får jag berättat för mig. Det pågick ett tag. När dimman lättade blev det uppenbart att landskapet var mycket grällare än SD möjligen hade trott. Ungdomar ägnade sig åt ”gerillaslöjd”, det fanns en grön, miljömedveten våg, här och där virkades det plagg av plastavfall och gamla tröjor som repats upp. Med mer rampljus syntes också sameslöjden bättre. Alltihop var helt enkelt mer mångsidigt, avancerat och politiskt svårsorterat än vad något parti hade begripit.

– I dag skulle jag inte säga att det finns några politiska skiljelinjer längre. När vi var i riksdagens kulturutskott i höstas blev jag kontaktad av många partier. Det kändes bra, för en myndighet har inga politiska åsikter.

Centerpartiet släppte dock aldrig folkdräkterna. Slöjdsidans centralorganisation har också en centerpartistisk ordförande, den tidigare EU-parlamentarikern Kent Johansson. Som tycker att Nämnden för hemslöjdsfrågor borde ge mer till civilsamhället, som han företräder. Under pandemin stuvade nämnden om sina pengar och skapade en pott som kunde undsätta nödställda professionella utövare. Elva stycken av 176 sökande fick 30 000 kronor var.

– Att ge pengar till slöjd är inte konstigare än att staten håller på med annan kultur. Slöjd är ett utforskande av livet precis som konst och teater är, säger Friedrike Roedenbeck.

Både myndighetschefen och slöjdföreningsbasen försöker driva på staten.

Kulturkonsumtion är starkt kopplat till klass och bildning.

Det behövs särskilda nationella mål för slöjden, och det ska följas upp ekonomiskt också, tycker Kent Johansson. Medan Friedrike Roedenbeck tror att rätt mycket kan hända om staten bara anstränger sig lite mer för att leva upp till de övergripande kulturpolitiska målen.

De uppställdes 2009. Men med lite andra formuleringar har de egentligen gällt ända sedan 1974.

– Där talas det om jämlikhet och allas lika rätt till kultur. Alla vet ju att kulturkonsumtion är starkt kopplat till klass och bildning. Varför är det okej att inte nå målen inom just kulturpolitiken?, undrar Friedrike Roedenbeck.

Hon är förstås medveten om hur resursbalansen mellan hemslöjd och till exempel opera skulle kunna påverkas om regeringen började läsa SOM-undersökningar.

Det handlar inte enbart om att folk gillar att skapa. Utan att man även på detta område måste stödja de skickligaste för att hålla igång konstarterna det handlar om.

Sedan kan det personliga vara politiskt. De regionala kulturstrategerna – en grupp med mycket makt över pengarna – har ofta egen kulturbakgrund. Fast då oftare i teater och musik än just slöjd. Det handlar inte om korruption, utan om kunskaper och igenkänning.

Små, små pusselbitar i den politiska mosaiken.

Medan medborgarna slöjdar vidare.


Rättelse: I den tryckta tidningen uppgav vi felaktigt uppgav vi att det är länsstyrelserna som ligger bakom initiativet 1 kvm lin. Det korrekta är att det är hemslöjdsföreningarna och de regionala hemslöjdskonsulenterna som driver projektet, som det står i denna uppdaterade version. Vi beklagar felet.

Fler utvalda artiklar