Vad en konstnär ser i blomster

Blommor är ett av de vanligaste motiven genom konstens långa historia. Men de har betytt olika saker under olika epoker. Och för Claude Monet betydde de nästan inget alls.

De går inte att undgå. Blommorna. Som strålar nu, därute i städernas parker och villa­kvarterens prunkande trädgårdar. Men också och minst lika starkt: de som lyser i alla målningarna. Skimrar med sina kronblad och ståtar med sina stänglar genom konsthistorien. Alla dessa bågnande buketter och flockar av färg på solfrätta fält i verk efter verk … Varför är den blygsamma blomman ett så oavbrutet tacksamt måleriskt motiv, genom snart sagt samtliga ismer och strömningar?

Vi börjar i vattnet. Med egyptiernas ­dyrkade lotusblomma. I deras förhistoriska framgrävda gravar har man hittat avbildningar av den märkliga vattenväxten med dess spetsiga kronbladskorgar, avbildad både i form av dess vita variant och den blå, som förutom den violettaktiga kulören har narkotiska egenskaper. Forskningen har tolkat det som att avbildandet rymmer en rad ­symboliska betydelser: återfödelse, till exempel, baserat på dess egenskap att sluta sig till natten och öppna sig i gryningen.

Och medan vi håller till bland vattenväxterna: vad fick den franske impressionisten Claude Monet, sådär tretusenfyrahundra år efter egyptierna, att bli fullkomligt besatt av den lotusblommeliknande näckrosen?

Monet gjorde över tvåhundra målningar där den flytande blomman finns med som motiv. Vissa av dem i verkligt monumentalformat. Gångerna jag sett någon av hans väldiga näckrospanoramor i verkligheten har de nästan tagit andan ur mig med sin majestätiska stillhet, där den slingrande blomväxtligheten och vattenspeglingen av himlens moln och strändernas släpande grenar skapar känslan av att omslutas av en evig, tyngdlös sommar­dröm. Ibland gryningskyligt blå och violett, ibland dolskt solnedgångsglödande.

Men vad betydde näckrosen för Monet själv? Vad symboliserade denna vattenblomma, som han planterade flera sorter av på sina dammblänkande ägor? Inget särskilt i sig, tycks det som. ”Egentligen är de bara ett ackompanjemang”, sa han själv om näckrosornas roll i en ofta citerad intervju. ”Kärnmotivet är vattnets spegling, som förändras i varje ögonblick.” Därmed skulle alltså Monets signaturblomma vara fullkomligt metaforbefriad.

Annat är det med exempelvis … nejlikan. Som under vissa eror varit så symboltung att den fått en alldeles egen konsthistorisk monografi, skriven av den svenske professorn Ingvar Bergström. Den symboliska nejlikan i senmedeltidens och renässansens konst, heter den. Jag öppnar boken som gavs ut 1958 och läser om hur denna blomma, som finns i ett otal arter och varianter, dyker upp i ”mångfaldiga andaktsbilder och porträtt från senmedeltiden och in i 1600-talet”. Hur den i ensamt majestät eller i sällskap av flera exemplar, har ”en starkt betonad placering i bilden”. Att den kan hittas i handen på Jesusbarnet eller Maria. Att i de Madonna-bilder där Johannes Döparen avbildas i den ålder då han var barn, ”kan han med en expressiv gest visa på nejlikan”. Att det inom porträttkonsten under dessa historiska epoker figurerar många människor som ”håller upp den ostentativt”, alltså för att verkligen framhäva den. ”Ofta är deras uttryck djupt allvarligt.”

Professor Bergström gör egna noggranna undersökningar av en rad verk, och redogör för tidigare teorier, som till exempel hävdat att nejlikan likt rosen helt enkelt symboliserar kärlek, av den gudomliga sorten alltså. Att den kan signalera livets korthet. Eller denna tidigare tolkning av nejlikans symbolik: att dess speciella form, på något sätt liknar ”Kristi spikar, och att blomman därför blev symbol för hans död på korset”. Att symbolisera spikarna grovt slagna genom någons hand. Kan konstblomstret bli mer blodigt än så? Ja, det kan det.

Fast först en botanisk sväng tillbaka till de ­tidiga moderna franska målarna, och näckrosmannen Monets äldre kollega Édouard Manet. ­Impressionisternas store inspirationsfigur. Som ­ligger i sin säng. Det är tidigt 1880-tal och den åldrade konstnären är sjuk, men vill fortsätta måla. Det får bli intima motiv i mindre format, ­hämtade inte från det utanförliggande landskapet utan från det som liksom kommer till honom: porträtt av de besökande vännerna, och deras blommor. ­Manets målningar av enstaka rosor och hopsamlade ­buketter befinner sig ljusår från ­1600-talsmålarnas detaljbesatta verk, där den frodiga blomman i vasen kunde vara så verklighetstrogen, påstods det, att förvirrade insekter trodde blomkalkarna var verkliga.

Men den sjuklige Manets sena målningar lever på sitt märkliga sätt, också de. Med overkligt hastiga penseldrag fångade han snittblommornas prakt, som om han hade bråttom att hinna måla det sista av den här världens skönhet, innan han lämnade den, våren 1883. Jag läser om denna hans sista tid och målningarna från den, i den maffiga boken Working among flowers, som också fungerade som katalog för en stor utställning om franskt blomstermåleri som visades i bland annat Dallas i USA 2014. Där berättas exempelvis också hur blomstermåleriet blev ett sätt för solrosfantasten van Gogh att verkligen ”se färgerna” i motiven han ville måla. Och hur den känt långsamme målaren Paul Cézanne sades använda ­pappersblommor som modeller för sina bidrag i genren; riktiga, färska skulle väl helt enkelt hunnit vissna innan snigeln Cézanne var klar.

De ovanstående manliga målarkändisarna till trots: blomstermåleriet sägs under vissa perioder ha varit kvinnligt kodat, och därmed – av vissa män ­förstås – lägre rankat i konstvärlden.

Den amerikanska målaren Georgia O’Keeffe är hur som helst en av de stora stjärnorna i genren, känd för sina närgångna, ofta sexuellt tolkade detaljutsnitt av kronblad och pistiller. En avläsning av hennes bilder som hon själv fnyste åt, och menade handlade om betraktarens ”egna angelägenheter”.

Hilma af Klint, i sin tur, behärskade blomgenren i hela dess bredd: från det naturalistiskt avbildande, till det mystifika och abstraherade. Hennes andliga kollega Cecilia Edefalk har också hon skapat mängder av växtmålningar och ”blomporträtt”: bland annat akvareller som från början var tänkta till en bok, och först långt senare ställdes ut.

Vilken målare har till sist aldrig rotat i ­rabatten? Icke någon enda gång penslat fram en tulpan? De finns förstås, men verkar lika ovanliga som vitryggiga hackspettar i våra skogar. Till och med en maskinälskare som italienske futuristen Giacomo Balla målade blommor, och skapade dessutom stora märkliga stiliserade blomskulpturer. Den kylige storstadsbetraktaren Andy Warhol? År 1964 lyckades han tvärt emot alla förväntningar chocka ­konstvärlden genom att ställa ut en serie ­jättelika screentryck där han manipulerat ett fotografi av … ­hibiskusar i blom.

Okej, men norrmannen Edvard Munch? Hur gröna fingrar hade den dystre expressionisten? Inte hade väl han tid för ett sådant skört motiv som blommor i sina på liv och död-bilder? Det hade han, förstås. Och det är nu som det blir dags att varna känsliga läsare för blodigheter.

”Kunsten er ens hjerteblod”, löd Munchs motto. I en rad teckningar, målningar och träsnitt ger han exempel på vad som han kan tänkas mena med det. I flera av dem, som jag hittar på bild i Munchmuseets databas, är upplägget detta: en man, oftast naken, är i ett öde landskap stillnad i smärta efter att ett hål bokstavligen rivits upp i hans bröst. Ur detta forsar blod, ut och ner på marken, och rinner till sist mot rötterna i en mot skyn uppskjutande blomma. Alla har de samma titel: Smertens blomst. Konstforskarna har helt logiskt sett dessa blodläckande män som självporträtt: ”en symbolistisk framställning av konstnären, som får betala med sitt hjärteblod för sina skapelser”, som det står i en essä i tidskriften Biblis, där motivet tas upp.

En variant från 1898 är särskilt kuslig. I denna är mannen svartklädd, sitter hopsjunken på en sten. Landskapet är akvarellmålat och tecknat i olika ­nyanser av grått, ett stort berg, en vik med en båt. Den höga blommans kronblad vita. Men blodet som rinner är alldeles rött. Handen mot det forsande såret. Röda stråk över hans hår. Också över himlen.

Säg det med blommor, som man brukar säga.