Vad betyder ett missat fotbolls-EM för Sverige?

En sommar för 30 år sedan grävde vi VM-brons i USA. Nu avgörs EM utan blågul närvaro. Kanske är det inte bara svensk fotboll som är vilsen, utan hela nationen, skriver Jesper Högström.

En fotbollströja var en ouppnåelig dröm när jag var pojke. Fick man tag i en hade man den på sig, oavsett vad man tyckte om laget: min lillebror sprang runt i en Djurgårdentröja en hel sommar fast han höll på Malmö FF. Så att gå omkring i den stora sportaffären vid Sergels torg är nästan som en av mina fantasier från den tiden. Alla dessa klubbmärken och förbundsemblem, Chiles och Belgiens landslagströjor, Portugals båda bortaställ! Det är Frankrike och Spanien som säljer bäst, berättar tjejen bakom disken. Men inte Sveriges.

– Det är bara turister som vill ha den.

Tänk att det var trettio år sedan nu! Jag kan fortfarande minnas hur det var att stå i Rålambshovsparken den där sommardagen år 1994. Hjältarna framme på scen, direkt från bronsmatchen i USA i sina landslagströjor och cowboyhattar! Känslan av ett spontant fenomen, lika okoreograferat som spelarnas skuttande armkroksdans till GES. Alltsammans lika uppsluppet tafatt och bröligt som öltältet på nån av de där stadsfestivalerna som förekom på den tiden, när svenska kommuner tävlade om vem som kunde ställa upp världens längsta kräftbord. Inte en politiker i sikte. Vår statsminister var så demonstrativt ointresserad av fotboll att han inför semifinalen mot Brasilien, när en tidning avkrävde honom ett tips, hade sagt 7-4 till Sverige. Ingen organiserad fotbollspublik med lagtröjor och välrepeterade sånger, nån enstaka ansiktsmålning, en enda monoton ramsa som upprepade sig som en repad LP-skiva: Vi är svenska fans allihopa!

Spelarnas lite taffliga insats framme på scen bidrog bara till känslan. Stefan Schwarz mumlade nåt i mikrofonen, Jonas Thern drog en bygdevits om två smålänningar i New York. Och när förbundskapten Tommy Svensson i egenskap av gammal folkskollärare ombads att komma med ett diktcitat bjöd han på ett, sa han, av Esaias Tegnér: skönare lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge.

Det var inte alls Tegnér: det var Verner von Heidenstam. Men det kändes rätt och riktigt, på flera sätt. Heidenstam skulle inte ha blivit väl till mods om han sett sig omkring där i Rålambshovsparken. Den där diktcykeln som citerades –  Ett folk heter den, från 1899 – hyllar ju visserligen en svensk patriotism, men det var en militant och storvulen svensk patriotism, en som braverade med gamla krigiska stordåd och erövringar och drömde om nya – ”Res dig, vår storhetsdröm, om herravälde i Norden!”. Låten som alla sjöng med i där i parken handlade om folk som grävde guld i USA och tycktes snarare hylla det fenomen som Heidenstam och alla hans patriotiska meningsfränder fruktade mest av allt, nämligen emigrationen till Amerika.

Och ändå skulle nog Heidenstam ha tvingats hålla med om att det var ett slags äkta svensk patriotism som manifesterades: den formlösa, taffliga, icke-demonstrativa sorts patriotism som var den självklara svenska formen. Bara namnen på dem som bejublades däruppe! Det var Andersson, Andersson och Nilsson, det var Ljung från en skånsk hed, Björklund rotad i en småländsk backe, Mild från ett västgötskt soldattorp. De utländskt klingande namnen bars av spelare som var så tryggt integrerade man bara kunde tänka sig: Ravelli och Schwarz, med fäder från Österrike och Tyskland. Den ende riktigt exotiske till namn och spelstil, ungerskättade Limpar, var också den som ställts åt sidan för att hans ostyriga individualism riskerade kollektivets trygghet.

Ja, till och med de båda mörkhyade spelarna däruppe var en bekräftelse på det särskilda i vår svenskhet. Många sa och skrev det: de var en bekräftelse på att det sant svenska stod över det futtigt nationalistiska, att Lasermannen och Ny Demokrati och dårarna som brände flyktingförläggningar och kallade sig patrioter i själva verket var de osvenska. Men de hette Dahlin och Larsson och hörde man dem intervjuas lät de båda så genuint skånska som någon lokalpatriot kunde ha önskat sig.

Och kunde man inte se dem som ett uttryck för samma eviga känsla av att det sant svenska behöver det osvenska som krydda, som drev oss in i EU den hösten? För precis som Taubes visor inte blev mindre svenska för att de besjöng Colla Bellas berg och Pampas vidder, precis som hollandsfödde Cornelis Vreeswijk hade blivit den svenskaste av trubadurer, så visade sig sig vår svenskhet som bäst kanske i vår internationalism, vår förmåga att absorbera det bästa i omvärlden, vår förmåga att i kosmopolitisk anda glädja oss åt langosståndet på stadsfestivalen.

Det var trettio år sen nu. Trettio år under vilka det svenska fotbollslandslagets öden och äventyr har samspelat med en nations alltmer oskarpa bild av sig själv, trettio år under vilka den ostyriga folkhopen i Rålambshovsparken blivit ett mer och mer organiserat fenomen. Ingen blev längre misstänkt för att vara alkoholiserad våldsverkare om han åkte på landslagets bortamatcher. Jag minns hur jag hajade till när jag under VM 2006, mitt på blanka förmiddagen och mitt i den hårdgentifrierade Vasastan i Stockholm, fick syn på en medelålders man som uppenbart var advokat eller IT-entreprenör och hade en svensk landslagströja på sig. Den moderata statsminister som kom efter Carl Bildt uppträdde flitigt på hedersläktaren under landskamperna, avancerade till ordförande i Svenska Fotbollförbundet och visade sig gärna i landslagströja (även om han ibland krängde den utanpå sin vita skjorta.) Fotbollslandslaget hade blivit som Melodifestivalen eller IKEA, ett slags självmedveten, halvt ironisk och kommersiellt hårdexploaterad folklighet. Den icke-demonstrativa svenskheten hade hittat ett sätt att vara demonstrativ, att vara stolt över att världen tittade på, ända från New Delhi till Moskva.

Men samtidigt fanns ju skräcken där: vi fick inte vara för taffliga, inte göra bort oss i stora världen. Under Tommy Svenssons efterträdare, Tommy Söderberg och Lars Lagerbäck, återkom klagomålen: för tråkigt, för fyrkantigt: för ”svenskt”. På hösten 2000 angrep Expressens ledarsida ”snedsparkarnas sammansvärjning” och förbundskaptenerna ”som ses vanka av och an i sina träningsoveraller”. Vad hjälpte det att Lagerbäck i sina träningsoveraller förde oss till slutspel efter slutspel, vad hjälpte det att han tålmodigt förklarade att organisation, kollektiv och realism var vår enda möjlighet att hävda oss mot världens alla skräddarsydda kostymer? Hans själsfrände Tage Erlander hade en gång i världen hittat en term för fenomenet, när välfärdssamhället firade triumfer på 1960-talet: De stigande förväntningarnas missnöje.

Satte en ära i att städa omklädningsrummet själv.

Så gick det, fram och tillbaka. Missnöjet med träningsoverallerna ledde till att den oklanderligt kostymklädde Erik Hamrén utsågs till Lagerbäcks efterträdare. Landslaget skulle bli välskräddat, elegant, internationellt: det blev ett förutsägbart fiasko. Det blev återgång till kärnvärdena under en man som hette Janne Andersson och som satte en ära i att städa omklädningsrummet själv efter matcherna. Med spelare som hette Berg, Larsson, Lustig och Granqvist blev han mycket riktigt den mest framgångsrike förbundskaptenen sedan de där dagarna när det grävdes guld i USA. Jag var själv inblandad i ett filmprojekt om VM 1994 som avbröts efter Sveriges sensationella framfart i VM 2018. Rålambshovsparken tycktes passerad till slut, vi tycktes till sist ha fått ett landslag som hjälpt oss att glömma de gamla hjältarna.

Så blev det inte. Anledningen är kanske att detta att vara ”svensk” nu var någonting långt mindre självklart än det varit den gången. Ja, svenskheten kunde inte längre berömma sig av sin övernationella natur, sin förmåga att absorbera de icke-svenska elementen. För sedan dess hade den svenska fotbollen haft sin största stjärna någonsin, men det var en spelare som inte på något självklart sätt passade in i den gamla formen. När Tomas Brolin bojkottat landslaget inför VM 1994 på grund av att Aftonbladet skrivit taskiga artiklar om honom, eller när Klas Ingesson tackade nej eftersom han inte fick spela på det centrala mittfältet, hade de hobbyantropologiska tolkningarna varit överslätande: de var hederliga svenska tjurskallar, helt enkelt, i Thomas Wassbergs eller Björn Borgs anda. Men med Zlatan Ibrahimovic var det annorlunda. Han pratade en sociolekt som tydligt avslöjade hans ursprung i en invandrardominerad förort. Han hade, hävdade en svensk partiledare, ett ”osvenskt” kroppsspråk. Och den partiledaren kunde inte på ett självklart sätt avfärdas som osvensk själv, på det sätt man gjort med pajasarna som pratat om drag under galoscherna på nittiotalet, eftersom det parti han ledde under samma tid växte till riksdagens tredje största.

Det fanns en spricka där som inte gick att förneka längre. Sverige hade blivit ett mer komplicerat land. De stora, ömtåliga frågorna om integration, rasism och identitet hade tagit sig in i fotbollens värld. Det fanns ett svenskt fotbollslandslag som bestod av kvinnor och som många uppfattade som lättare att hysa sympati för än de tribaltatuerade miljonärerna i herrlandslaget. Detta herrlandslags plötsliga framgångar under Janne Andersson kom sedan Zlatan Ibrahimovic pensionerat sig. Det fick honom att beskylla Andersson för rasistiska böjelser. Det var småskuret och orättvist, ett bevis för att stora idrottsmän inte nödvändigtvis var stora människor. Men det var också uttryck för en krypande känsla av vantrivsel, för ett land som inte längre kände igen sig själv. Det gick inte att komma ifrån känslan att det var den vantrivseln som på något svårdefinierbart sätt gick igen i Janne Anderssons landslag i de där åren efter de första succéerna. Det var som ett av de där olyckliga äktenskapen där ingen riktigt kan sätta fingret på vad som inte fungerar, där ingen familjeterapi längre hjälper. Var det att dessa unga män som hette Isak, Kulusevski och Quaison inte riktigt fungerade i Anderssons landslag? Var det att Zlatan Ibrahimovics långa skugga vilade över alla unga svenska fotbollsspelare och att ingen längre ville vara slitstark mittfältare eller nicksäker mittback? Eller var det bara att arbetskraftens materiella förhållanden ändrat sig, lika ohjälpligt som under emigrationsdebattens dagar, och att landslaget numera bestod av killar som spelat i europeiska toppklubbar sedan de var sexton år gamla?

Det var varken Esaias Tegnér eller Verner von Heidenstam som sa det, utan en annan klassisk svensk skald vid namn Sven-Erik Magnusson: Börja om från början, börja om på nytt. Det är kanske inte så konstigt att vi får titta på när andra länder gräver guld i Tyskland i sommar. Det är kanske inte konstigt att de svenska landslagströjorna säljer dåligt just nu. Det är inte konstigt att landslaget har lejt sin första utländska förbundskapten någonsin, en dansk som drivit sina internationalistiska ambitioner så långt att han pratar engelska på presskonferenserna. Det är ju ett nytt land de representerar, ett land som inte riktigt har bestämt sig för vad det är för något. Rålambshovsparken står där och väntar.

Läs mer:

Politiska klacksparkar – vad är egentligen grejen med politiker och fotboll?

Fotbollslåtarna som missar målet