Vad använder författare sina prispengar till?

En del köper sig tid. Andra siktar in sig på landets järnvägsnät, en rejäl grooming eller en praktpjäs till hemmet. Vi pratar prispengar.

Om du vill bli rik – bli inte författare. Så brukar det låta i artiklar och böcker som vänder sig till den växande kategorin människor med skrivdrömmar. Med undantag för storsäljare som Camilla Läckberg och Jan Guillou kan få författare leva enbart på sitt skrivande.

Tack och lov finns litteraturpriserna. Okej, de regnar inte ner och de når inte alla i branschen. Men flera av dem gör vinnarens ekonomi klart bättre. Vad sägs om ett hus? Eller hemlandets samlade järnvägsnät? Det förstnämnda är inte ovanligt, en egen skrivarlya är vad många pristagare köpt eller hyrt för pengarna.

Järnvägar är mer sällsynt. Exemplet kommer från Janet Frame, en gång het nobelpriskandidat, som sade att hon skulle köpa tillbaka landets järnvägsnät om hon vann. Hon var upprörd över att den statliga järnvägen, som gett familjen jobb under depressionen, hade sålts till amerikanska intressen.

Janet Frame var knappast först med att vilja använda priset i upprättande syfte. Kändast hos oss är Selma Lagerlöf, som för pengarna från Nobelpriset 1909 köpte tillbaka ägorna runt Mårbacka, gården som hennes pappa supit bort.

Färskast i raden, fjolårets Louise Glück, verkar istället ha velat hylla givarens hemland. Åtminstone dess flagga. Förutom en ”kaxig kappa” köpte hon ett hus i uppväxtens Vermont.

– Ett av rummen har blå väggar och gula fåtöljer, säger Glücks översättare Stewe Claesson.

Han har själv fått pris av Svenska akademien. Det var 1980-tal och prispengarna gick till en sexsitsig vit lädersoffa. Lyxkombon skinn och vitt för tankarna till en annan klassiker i vinstsammanhang, nämligen den plötsliga excessen. Det kan vara ett exklusivt spabesök, som när Jens Liljestrand fick Tidningen Vi:s litteraturpris 2008 och tog in på Sturebadet för ansiktsbehandling. Eller en poetisk spenderargest, som då Bruno K Öijer på 1970-talet växlade in en nyvunnen prissumma i mynt som han delade ut på tunnelbanan.

I motsatt kategori finns vardagens nödvändigheter. När Andrzej Tichý fick Borås tidnings debutantpris stod ett tandläkarbesök på dagordningen. Hans förläggare Gunnar Nirstedt konstaterar att det nog är vanligt att prispengarna går till att täppa till hål snarare än till guldkant på tillvaron.

Dagen efter att Mats Kolmisoppi fått Eldhska priset i somras gick avloppspumpen sönder.

– Till slut gick det på försäkringen, men det var väldigt skönt när det begav sig att veta att det skulle ordna sig hur som helst tack vare prispengarna, säger han.

Vanligt är också att skänka summan till välgörande ändamål. Här sticker Almapristagarna ut. Philip Pullman (2005) och Lygia Bojunga (2004) startade till och med egna stiftelser för sina vinstpengar.

Tidigare i år fick Inger Edfeldt fick 150 000 kronor av Samfundet De Nio. En del av pengarna har hennes två vuxna guddöttrar fått. Nu letar hon efter ett förlag som vill göra ljudbok på hennes roman ”Om snö och guld” som kom ut i februari.

– Om jag inte hittar något tänker jag använda prispengarna till att själv bekosta en ljudbok, säger hon.

Förläggaren Dorotea Bromberg har sett litterära priser förändra tillvaron. Hon har också sett motsatsen. Som i fallet Isaac Singer, 1978 års nobelpristagare och då 75 år gammal. Hela livet hade han levt sparsamt och ville fortsätta så. Det ville däremot inte hans fru som såg till att de köpte lägenhet i Florida och åkte på hotellvistelser till Schweiz.

Hustrun kämpade för att Isaac Singer skulle få ett riktigt skrivbord, berättar Dorotea Bromberg.

Märkeskappor. Litterära rariteter. Hus.

– Han arbetade vid ett överhopat litet schackbord i sovrummet. Till slut köpte hustrun en flott skrivpjäs. Jag besökte dem, det fanns inte ett papper på bordskivan. ”När journalister kommer sätter han sig där och ser viktig ut”, sa hustrun. ”Men i sanningens namn jobbar han där inne”. Jag gick in i sovrummet. Där stod schackbordet, omgivet av manuskript.

De allra vanligaste köpet är dock något högst abstrakt, nämligen tid. Vinstsumman gör det möjligt att fokusera på skrivarbetet. Erik Lindman-Mata, årets vinnare av Borås tidnings debutantpris, använder sina pengar just så.

– Jag har dem som ett slags buffert. Ett sätt att försäkra mig om att jag kan skriva de perioder jag vanligtvis brödjobbar.

En liten sak köpte han ändå åt sig själv, för att fira: Adornos ”Gesammelte Werke”.

Märkeskappor. Litterära rariteter. Hus. Pristagarnas inköp speglar vinstsummor, intresse och personlighet. Liksom plats i författarkarriären. För visst har den debutantcharm – femtonåriga Linnea Axelssons replik när hon för två år sedan fick Dalslands Sparbanks skrivarstipendium:

– Jag ska köpa en pannlampa till orienteringen!