Det fanns en tid då utropstecknet var föraktat och förlöjligat. Men i dag vimlar det av utrop i våra elektroniska meddelanden. Den stackars punkten, tidigare neutral, har blivit synonym med känslokyla.

Det hände något i mitten av 1920-talet. Det blev helt enkelt osexigt att slösa med affekt. Utropstecknet, som det tidigare strösslats med ganska friskt (de flesta av Charles Dickens romaner innehåller runt 2 000 utrop), hamnade i onåd. Sparsamhet blev det nya svarta. F. Scott Fitzgerald lär ha sagt: ”Att använda för många utropstecken är som att skratta åt sina egna skämt.”

Hans kompis, Ernest Hemingway, isbergsteknikens anstiftare, använde bara ett enda utropstecken i Den gamle och havet.

Föraktet, som har överlevt ett sekel, fortsätter på sina håll att blomstra. Saklighetsdyrkaren Elena Ferrante har ett och annat att säga om skiljetecknet. I en text som nästan kan beskrivas som en hatkrönika i The Guardian beskriver hon utropstecknet som ”en pretentiös obelisk, en fallisk display”. Vi får hoppas att Ferrante håller sig utloggad – för enligt denna åskådning är vår digitala dialog formligen proppad med falliska parader (!!!!!!). Numera samtalar vi gärna i utrop. Och allt oftare lider vi kval över våra teckenval.

I en uppmärksammad artikel i The Wall Street Journal utforskade journalisten Katherine Bindley utropstecknets tyranni. Alltså, hur frånvaron (eller den överdrivna närvaron) av utropstecken i mejl och sms skapar både stress och ångest. Vi plågas: punkt eller utropstecken? Vad händer med innebörden, vad händer med klangfärgen? Ska man ens använda utropstecken? När? Till vem? Hur många? Betyder punkten i sms:et från min dejt att vi är på väg att göra slut? Ska jag gå händelserna i förväg, föregripa, dumpa först?

Hur blev punkten så laddad, kall och illvillig?


Bindley presenterar i sin text flera exempel på hur valet av skiljetecken dragit igång ängsliga händelsekedjor. Vi möter Hannah Wagle som berättar hur avsaknaden av ett utropstecken i ett meddelande från chefen övertygade henne om att hon skulle få sparken. Hon bad om att få jobba hemifrån en dag på grund av hälsoproblem och trots att chefen samtyckte blev dagen ett enda långt bad i kallsvett för Hannah Wagle. Varför? Medgivandet kröntes med en punkt i stället för med ett utropstecken, och Wagle var övertygad om att hon låg riktigt illa till. I stället för att jobba ägnade hon största delen av dagen åt att försöka kontakta kollegor för att ta reda på om hon skulle bli avskedad. Bindleys artikel är späckad med liknande exempel. Hur blev punkten så laddad, kall och illvillig?

Forskning visar att om ett mejl eller sms inte innehåller minst ett utropstecken uppfattas det som kallt och otrevligt. En studie från 2016 från Binghamton University i New York visar att sms som avslutas med punkt i stället för med utropstecken till och med uppfattas som fientliga. Samtidigt kan den som missbrukar utropstecknet känna ångest inför att framstå som alltför angelägen eller ivrig. Alldeles för lätt. Det råder med andra ord något som liknar trevlighetsparadox där vi måste fundera och räkna oss fram till ett perfekt avvägt meddelande som varken upprör mottagaren – eller skadar vårt eget anseende.

Språkvårdare i frågespalter brukar åberopa lyhördhet för generationsskillnader (äldre generationer kan tycka att en överdriven användning av utropstecken är oseriös och oproffsig medan yngre kan tolka en punkt som hård och aggressiv) och därtill tipsa oss om att lita på något så kryptiskt som vårt sunda förnuft. Åsikterna skiljer sig åt. Forskaren Mark Liberman, professor i lingvistik vid University of Pennsylvania, slår ett slag för utropen. I en intervju med tidningen The New Republic säger han att det vid elektronisk korrespondens utan tvivel är bättre med utropstecken, om man är villrådig. Det signalerar att man är positivt inställd och suddar ut eventuella farhågor.

Bristfällig. Punkten gör inget utrop. // Illustration: Team Hawaii

Föga förvånande spelar det roll vem det är som plitar ned utropstecknet för hur det sedan kommer att tolkas. Enligt en studie, där testpersoner fick läsa ett mejl och sedan bedöma nivån på textens professionalitet, var det avgörande för domen om testpersonerna trodde att det var en man eller en kvinna som författat det. Mejlet, som innehöll tre–fyra utplacerade utropstecken, tolkades som i högsta grad proffsigt om det skrivits av en kvinna – men oproffsigt om läsarna trodde det var skrivet av en man.

Den engagerade ton som utropstecknen gav texten ansågs alltså höra samman med kvinnor, men inte män. Studiens utfall kan nog härledas till vilka vi tror ska dominera och vilka vi förväntar oss ska skapa god stämning. Det sociala trevlighetsansvar som tillskrivs kvinnor sträcker sig alltså även till inkorgen. Och kvinnor använder faktiskt fler utropstecken än män, något som språkforskaren Carol Waseleski noterat. Waseleski drog själv slutsatsen att detta tyder på att kvinnor är mer måna om mottagarens välmående än män – medan The Guardian-journalisten Stuart Jeffries i stället drog slutsatsen att det är ett tecken på kvinnlig osäkerhet.

Det här är intressant. Om vi dröjer kvar vid en genusanalys kan vi konstatera att en av orsakerna till utropstecknets länge låga ställning kan härledas till manlig osäkerhet. Eller rättare sagt den mustaschprydda, täljknivsstinna Hemingwayska förgreningen av manligheten. Utropstecknets statusfall för hundra år sedan tycks hänga samman med uppkomsten av 1910-talets
manlighetsiver (och tillhörande homoskräck). Efter dandyns gråtmilda, anemiska guldålder rasade debatten kring att pojkar uppfostrades av kvinnor och att dessa, enligt sin natur, ”klemade bort” dem. Scoutrörelsen sägs ha startat som motvikt till det kvinnliga daltandet (planer på att bevara manligheten manlig på ett läger i skogen för att inte ”klemas bort av feminiseringen” är alltså inte Alexander Bards påfund). I takt med allt detta rasade också användningen av utropstecken i litteraturen.

Nu har vi små gula ansikten som kan signalera exakt vad vi vill förmedla.


Utropstecknets status tycks vara tätt förknippad med känslors status. Trots att glädje och ilska, två känslor som utropstecknet i högsta grad företräder, driver oss framåt genom våra liv, vill vi av någon anledning inte befatta oss med dem alltför lättvindigt. Vi är livrädda för det kletiga – eller i alla fall för att blotta det kletiga.

Men det har också skett en förskjutning bland våra känsloyttringar. Paradoxalt nog är utropstecknet inte bara för mycket, utan på samma gång inte tillräckligt.

Intill tristess har det upprepats att emojis är världens snabbast växande språk. Och i en emojifostrad värld har skiljetecknens status som känslobärare försvagats. Nu har vi små gula ansikten som kan signalera exakt vad vi vill förmedla: jag skrattar så att jag gråter, jag gråter utan att skratta, jag gråter floder, jag gråter en stilla, ensam tår. Citron, sushi, skidåkning. Men språkexperter varnar för att textsymbolerna leder till vår språkliga regression. Emojis urholkar språket, varnar de. Redaktören och skribenten Ben Smithurst är en av dem som har jämfört emojisarna med fornegyptiernas hieroglyfer:

”Efter 5 000 år av teknologiska framsteg har vi gått tillbaka till att tyda den ungefärliga betydelsen av piktogram.”

Också ängslighet kring ”emojis på jobbet” har genererat spaltmeter. Och precis som i frågan om skiljetecken är trevlighetsångesten central. Dragkampen mellan hjärtlighet och professionalitet återkommer.

Israeliska och nederländska forskare bestämde sig för att ta tag i detta en gång för alla och undersökte hur emojis tolkas i jobbsammanhang med hjälp av 549 frivilliga från 29 olika länder. Deltagarna fick läsa ett mejl från en främling och sedan bedöma mejlskrivarens ”värme och kompetens”. Forskarna upptäckte att emojihalten inte påverkade den värme som mottagaren uppfattade att avsändaren hade skickat mejlet med. Däremot sänkte emojis uppfattningen om avsändarens professionella kompetens.

Och så har det nygamla bildspråket skapat nya juridiska trångmål. Antalet fall där domstolar behövt tolka innebörden av emojis har ökat de senaste åren: förra året rapporterades 33 sådana fall i USA. I en uppmärksammad juridisk tvist från 2017 dömdes ett par till skadestånd för att i en avtalsförhandling ha förvirrat motparten, en hyresvärd, med en missledande emojiharrang. När hyresvärden frågade om paret var intresserat av en viss lägenhet erhöll han ett sms med följande emojis: två dansande flickor med kaninöron, en komet, en ekorre och en champagneflaska, något som hyresvärden tolkade som ett jakande svar. Efter detta slutade paret att höra av sig, vilket slutligen ledde till att en israelisk domstol slog fast att symbolerna i meddelandet var missvisande. Paret tilldömdes att betala skadestånd och stå för rättegångskostnaderna. Så kan det gå.

Kanske åtnjuter stora känslourladdningar en sorts renässans. Kanske börjar det bli sexigt med affekt igen? Den amerikanska författaren och utropsteckenkramaren Tom Wolfe har sagt följande: ”Människor klagar på mina utropstecken men ärligt talat tror jag att det är så människor tänker. Jag tror inte att människor tänker i essäer; det är utropstecken efter utropstecken.”

Ska vi tolka språkbruket på sociala medier, med emojis och ett ogenerat utropsteckenbruk, som en sorts gemensam flow of consciousness så kan vi troligen ge honom rätt. Om vi kämpar med återhållsamhet i vår yrkesmässiga korrespondens är det på sociala medier och i privata konversationer regel, snarare än undantag, att låta utropstecknen flöda. Här råder det närmast inflation i utropen, för vem skulle få för sig att använda bara ett?

Språkvårdare ryggar undan för anskrämligheten – skräcken är att de multipla utropen ska leta sig in i formella texter, journalistik och litteratur. Men – som många techbloggare har påpekat – vi får se språket på sociala medier som något separat, som visserligen glider samman med vårt gängse språk, men pågår i ett eget utrymme med egna regler. Eller snarare, i total anarki. Med det överdrivna !!!! har vi hittat ett verktyg för att parodiera vårt inre känsloliv. Det är ett avväpnande sätt att sätta förstoringsglas på längtan, entusiasm, ilska eller ångest. Just nu, i alla fall.

Sätter vi även vår moderna mejl- och sms-stress under lupp inser vi nog att det knappast är något nytt fenomen. Egentligen är ångesten inte ny alls. Det är samma gamla maktspel som vi alltid har kivats med i våra relationer. Vem blottar hjärtat? Vem blottar tänderna? Ja, på den mellanmänskliga fronten intet nytt: Stolthet och fördom, förnuft och känsla. (Jane Austen hade inte blivit förvånad om hon fått lägga labbarna på våra sms.) Oavsett om – eller var – vi placerar utropstecknet, så finns det där, hukar i bakhuvudet och väntar på att exponera våra svagheter.

Inte undra på att Hemingway hatade det.