Utdrag ur boken Hon kallades hemmasittare

SVT-journalisten Nadja Yllner kämpade i flera år med att få en skolgång som fungerade för dottern Lova, som på grund av ångestproblem blev så kallad hemmasittare. Nu har hon skrivit en bok, där dotterns berättelse varvas med fakta om det växande antal barn som av olika orsaker inte passar in i dagens skola. När vi kommer in i texten går Lova i fyran och problemen har precis börjat.

”Efter den plågsamma striden i porten, som slutade med att Lova slet sig och sprang iväg, slutade jag och Tomas att dra henne i armarna. Vi försökte pressa ner hennes fötter i stövlarna några gånger till, men när vi inte med ord klarade att få iväg henne till skolan lät vi henne stanna hemma.

Ändå blev illamåendet bara värre. Och de dagar vi fick iväg henne till skolan kunde vi inte vara säkra på att hon skulle stanna kvar dagen ut. När hon satt i klassrummet och kände att hon var på väg att börja gråta gick hon ut till toaletten i korridoren. När hon suttit där i tio minuter smet hon hem.

Första gången det hände fick två av Lovas klasskamrater uppdraget av skolan att gå hem och hämta henne.

Då gick det bra, men andra gången var det inte lika enkelt.

Lova var ensam hemma. När hon hörde att det plingade på dörren sprang hon in till sitt lilla rum och gömde sig under skrivbordet. Där satt hon sen tyst bredvid den kissdoftande rosa hamsterlådan. Hon grät och var livrädd för att barnen hon hörde på andra sidan ytterdörren skulle ta sig in i lägenheten. Själv vägrade hon att öppna dörren.

I slutet av januari hände en olycka i skolan som gjorde livet ännu svårare för Lova. Det var under en gymnastiklektion. Några i klassen stod som väktare på bänkar och bildade det som kallades ”Den kinesiska muren”. Lova och hennes lag skulle springa förbi utan att bli tagna.

När Lova försökte passera krockade hon med en pojke och ramlade så illa att ett ledband drogs av. Foten blev blå och svullnade upp till dubbel storlek. Kryckorna hon fick på sjukhuset blev hon tvungen att hoppa omkring på i flera veckor. Att gå i skolan utan kryckor hade varit svårt. Att gå i skolan med kryckor blev nästan omöjligt.

En söndagskväll i februari när Lova gick i fjärde klass la hon sig raklång på magen, snett över min och Tomas dubbelsäng. Hennes långa, ljusa hår var blött av tårar och snor. Först sa hon att hon aldrig mer ville gå till skolan, sen kom de där orden – orden som hon burit på som en hemlighet och som jag nu skulle få höra, under förutsättning att jag lovade att aldrig berätta för någon:

”Jag vill inte leva, mamma”.

Det var bara Lova och jag hemma. Tomas var i Rwanda där han på uppdrag av Sveriges radios biståndsorganisation MDO, skulle utbilda radiojournalister i två veckor till. Lova berättade för mig att hon vid två tillfällen hade ställt sig på skrivbordsstolen vid fönstret mot gården och att hon hade lutat sig ut för att hoppa. Sen sträckte hon fram armen och pekade på några röda märken. Jag hörde henne berätta att hon skrapat sig själv i armvecket med vår kökssax. Jag kunde inte ta in det.

Bara några månader tidigare hade jag gjort ett program för Uppdrag granskning som handlade om hur sköra tonårsflickor med självskadebeteende blev inlåsta tillsammans med några av Sveriges farligaste mördare på Rättspsykiatriska kliniken i Växjö. I programmet berättade jag hur flickorna gjorde när ångesten var som värst. Att de skar sönder sina armar och ben med knivar och rakblad eftersom de tyckte att det lindrade den smärta de hade i själen.

Nu blev jag osäker – hade Lova sett mitt tv-program?

Var det i så fall jag som lärt henne att det kunde kännas skönt att skada sig själv? Var det jag som visat henne vägen trots att jag – mer än de flesta – visste hur ett självskadebeteende kan utvecklas till något fullständigt djävulskt.

Allt kändes overkligt och jag hade så svårt att tro att det Lova sa var sant. Jag minns att jag tänkte att det i alla fall var tur att vi bara bodde på andra våningen och inte på femte.

Nästa dag stannade jag hemma med Lova. På tisdagen fick jag med henne till skolkuratorn Marianne, under förutsättning att jag inte berättade om hemligheten – att hon inte ville leva. Och jag höll mitt löfte. Lova tittade på Zlatan i Bris-kortleken och läste lite om hur svårt han haft det i skolan. Sen ville Marianne lyssna på Lova.

Vad var det som kändes så svårt? Problemet var att Lova själv inte visste. Det var ingen av oss som förstod. Efteråt gick vi till kaféet Biscotti som låg i kvarteret bredvid och beställde in chokladbiskvier. När jag sträckte fram fingrarna pekade Lova på mitt vänstra pekfinger – illamåendet låg på en sjua.

Det var först när vi började fantisera om att köpa en hundvalp som vi båda blev på lite bättre humör. På kvällen kröp Lova ner i badkaret för att dämpa illamåendet som gått upp till en nia. Tvättmaskinen surrade bredvid och jag rensade ut några tomma schampoflaskor.

Sen satte jag mig på toastolen och tänkte fortsätta prata om vilken hundras som var finast. Men det blev inte av.

Lova som just legat under vattenytan med hela kroppen hävde sig upp och ropade nu ut sin förtvivlan: ”Jag vill inte leva, mamma!”

Då hade hon inte ens fyllt 11 år, och jag hade ännu inte förstått att hennes illamående också skulle kunna kallas ångest.

Barnen som inte räknas

När vi började kämpa med att få iväg Lova till skolan visste jag inte att det fanns en växande skara föräldrar som befann sig i samma situation som vi. Föräldrar som kanske också började gråta då de stod i hallen på morgnarna med sina förtvivlade barn som inte ville gå iväg.

Jag visste inte heller att regeringen redan fått signaler om den oroande utvecklingen, och att Utbildningsdepartementet
just detta år – 2015 – därför startat en utredning. Den skrevs av psykologen Malin Gren Landell och fick senare namnet Saknad! Uppmärksamma elevers frånvaro och agera (SOU 2016:94).

Under sin tid inom barnpsykiatrin hade Malin Gren Landell mött många barn som sökt hjälp för olika former av ångestproblematik.

Hon hade också skrivit en avhandling om social rädsla hos barn och ungdomar. Nu blev hennes uppdrag att försöka kartlägga elevers problematiska frånvaro, analysera orsakerna och sen föreslå hur arbetet mot frånvaron i landets alla skolor skulle kunna förbättras.

Hon vill inte använda ordet ”hemmasittare”. Istället pratar och skriver hon om ”barn med problematisk frånvaro.” Själv tycker jag inte heller om begreppet ”hemmasittare” eftersom det låter så nedsättande, som om en hemmasittare är totalt passiv och inte gör något annat än att just sitta. Ordet skuldbelägger också barnet eftersom det låter som om det är barnet som person som är problemet och inte skolfrånvaron eller omgivningen.

Å andra sidan, begreppet ”barn med problematisk frånvaro” fungerar inte heller så bra eftersom det begreppet rymmer alla barn som inte är i skolan, även de som hellre hänger på stan med sina kompisar. Själv tänker jag därför fortsätta att använda ordet hemmasittare, för vi behöver ett ord som synliggör och zoomar in på alla de barn som vill men som inte längre klarar av att gå till skolan.

Det är en stor grupp barn som far väldigt illa och som är i akut behov av hjälp. Om vi inte har ett ord som benämner just den här gruppen tror jag att det finns en stor risk att ingen kommer och hjälper dem.

Skolverket har tidigare undersökt skolfrånvaron i grundskolan. Deras senaste undersökning visar att det i slutet av läsåret 2008/2009 fanns 1 650 elever som varit fullständigt frånvarande utan giltigt skäl under minst en månad.

Men – ”utan giltigt skäl?” – tänkte jag när jag första gången tog del av undersökningen. Betydde det att Skolverket inte uppmärksammade alla de barn som hade det som Lova? För hon hade ju giltiga skäl, hon mådde illa och blev därför sjukanmäld.

Och alla de barn som fått ett personligt schema på grund av psykisk ohälsa – så kallad anpassad studieplan – räknades inte de heller in i problembilden? Dessa barn kanske bara gick i skolan tre timmar i veckan men eftersom det var i linje med den anpassade studieplanen hade de ju inte heller någon ogiltig frånvaro.

När jag kontaktar Malin Gren Landell får jag klart för mig att det är precis så det är. Alla de barn som slutar att gå till skolan för att de mår illa, har huvudvärk eller annan oro i kroppen har ingen myndighet brytt sig om att räkna. Denna skara barn hade tillåtits att växa i det fördolda.

För Malin Gren Landell är det självklart att Skolverket borde sluta upp med att dela in skolfrånvaron i de två kategorierna ”giltig” och ”ogiltig”.

– Dels hjälper det inte en enda unge att den ogiltiga frånvaron finns med i terminsbetyget, dels låter det som om den giltiga frånvaron inte skulle var något problem. När ett litet barn inte klarar av att gå i skolan berörs främst den enskilda familjen och skolan. Men om det är flera tusen barn som inte längre klarar av att gå till skolan, då påverkas hela samhället. Tänk på alla föräldrar som inte längre kan arbeta som de borde och alla barn som riskerar att få havererade betyg och drabbas av psykisk ohälsa, säger hon.

– Om barnen i förlängningen blir arbetslösa och hamnar i ett livslångt utanförskap kommer varje barn att kosta samhället över en halv miljon om året i dagens penningvärde så länge de lever. Det har nationalekonomen Ingvar Nilsson räknat ut.

Men medan Arbetsförmedlingen för statistik över arbetslösheten och Försäkringskassan för statistik över sjukfrånvaron, menar Skolverket och Lärarförbundet att nationell statistik över den totala skolfrånvaron inte är nödvändig eftersom statistiken i sig inte skulle lösa några problem. Men hur ska vi hitta några lösningar alls på problemen om vi inte ens vet hur de ser ut?

– Jag tror inte att Skolverket har förstått hur allvarligt det här är. För några år sedan kunde jag på en middag få frågor lite i smyg av personer som sa att de kanske hade en släkting som inte gick i skolan. Nu när jag håller föreläsningar finns det alltid personer i publiken som ställer sig upp och berättar att de har egna barn som är hemma. Det hände inte förr, konstaterar Malin Gren Landell.

Boken Hon kallades hemmasittare släpps den 9 mars. Nadja Yllner är en undersökande journalist som under många år jobbat för SVT:s Uppdrag granskning.