Urspårat i ”På spåret”

Hur ska en kvinna bete sig i offentligheten? Är hon för strikt kallas hon ”järnlady”, är hon för uppsluppen talas det om flamsighet. Och nåde den som är för yster i På spåret!

En förmiddag i oktober 1984 håller Margaret Thatcher tal till det konservativa partiets medlemmar. Hennes vanliga aristokratiska lugn präglar såväl utseende som röst, och visste man inte bättre gissade man att det var business as usual för den brittiska premiärministern.

Men inombords är hon skräckslagen. Några timmar tidigare har en tidsinställd bomb detonerat på Grand Hotel i Brighton, där kongressen huserat, varpå flera av hennes partikamrater skadats eller dödats.

Thatcher har själv undkommit med en hårsmån, eftersom hon två minuter före explosionen lämnat badrummet där sprängladdningen gömts. Natten har förflutit i kaos, men nu står hon där på utsatt tid och förkunnar sin politik utan darr på stämman, medan vänner kämpar för sina liv ett stenkast därifrån och det konkreta hotet från attentatsgruppen kvarstår.

Det är inte för inte som hon kallas Järnladyn. Ett unikum.

När Greta Thunberg 35 år senare kliver i land i New York, på skakiga sjöben efter Atlantseglatsen, påminner hennes minspel mig om hur sällan vi än i dag ser nollställda tjejer, kvinnor och tanter i offentligheten.

Thunberg går med oinsmickrande uppsyn längs den jublande folkmassan vid kajen och håller med oförtrutet allvar brandtal om global uppvärmning. Inte heller under sitt världsberömda speech vid FN:s klimatmöte fiskar hon efter vår kollektiva kärlek, ovationerna som dånar mellan bänkraderna verkar utgöra en transportsträcka. How dare you?

Hon varken bekräftar eller söker traditionell bekräftelse, det som betyder något är att komma vidare, framåt. Därför det är inte bara sitt budskap hon präntar in i oss. Även beteendet bryter mot normen som säger att en tjej ska småle, nicka och flika in ledsagande reaktioner för att omgivningen ska känna sig trygg.

Greta Thunberg har själv kallat sin asperger-diagnos för en superkraft, och även om det ryms många bottnar i en sådan beskrivning är det verkligen en särskild förmåga, detta att som tjej kunna förhålla sig neutral till omvärldens sociala förväntningar. Vad än förmågan beror på.

Annat är det med alla de män som står likgiltiga i talarstolen, i rutan, på presskonferensen. De rör sig i finansvärlden, kulturen, politiken, sporten och vi har vant oss vid deras orubblighet. Jag hörde en exalterad reporter intervjua en manlig kusk som otippat vunnit världens största travlopp. ”Hur känns det?” utropade reportern. ”Allt är under kontroll”, svarade kusken strävt, ”inga problem.” Nähänä. Tack, vad skönt, för det var annars vår stora farhåga.

Utöver att denna kusk måtte varit urtråkig tolkar vi knappast hans reaktion som symtom på någon diagnos, han har inte lust att le och då ler han inte, han behöver inte visa känslor.

Allvar signalerar makt och historiskt är makten en man. Killar får vara hur jovialiska som helst, men har också rätt att vara butterheten personifierade. Då jag själv är en yvig person, gestikulerar och gapskrattar om vartannat, fascineras jag så pass av liknande pokerface att jag emellanåt testar ett mer neutralt minspel för att få uppleva skillnaderna i bemötande.

Och nog händer det grejer alltid. Om jag medverkat i tv utan att fyra av ett enda leende har det kommit brev från män som klagat på att jag sett glädjelös ut. Om jag i ett samtal med en man håller huvudet stilla, låter mungiporna hänga och inte hummar med, uppstår sannolikt stor förvirring. Inte sällan frågar han om något är fel, trots att han själv betett sig lika entonigt gentemot mig.
Nu kunde man förledas att tro att en leende kvinna automatiskt uppskattas för den hon är. Nja. För tio år sedan våndades Ylva Hällen och jag under vår första vända i På spåret. Ute i studion hos Kristian Luuk, Fredrik Lindström och publiken pågick livet i ett parallellt universum, inne hos oss i första klass hade tiden stannat, rummet tappat sina konturer.

Ylva är en av mina bästa vänner och när vi möts pratar, lyssnar och skrattar vi omlott, som för att komprimera samtalet och inkassera så många insikter som möjligt under vår stund ihop. Bortkopplade från omvärlden satt vi nu som två riktade laserstrålar och sprutade ur oss förslag, målmedvetet på väg mot lösningen. Så hördes plötsligt studiosorl och -Kristians förtjusta stämma: ”Oj, vilket tjatter det var på er där inne då!”. Den skarpa laserstrålen mellan Ylva och mig bröts i samma stund som jag insåg att det jag själv betraktat som ett konstruktivt, fokuserat resonemang kunde uppfattas som kackel, pladder, snatter.

Spontant utbrast jag ”Men … gubbe! Så hade du aldrig sagt om vi var killar!”.

Vi kanske borde dämpa oss.

Det var en ryggmärgsreflex och jag hade sagt så i vilket sammanhang som helst. Nu råkade det ske i tv. Efteråt pratade Kristian, redaktionen och jag ut under kamratliga former varpå allsköns givande diskussioner utbröt om synliga och osynliga strukturer. När programmet sedan sändes vällde kärleksförklaringarna in, så jag ska verkligen inte säga att det gick någon nöd på mig och min ryggrad. Men något annat hände också.

Trots att Ylva och jag gick till semifinal uppskattades vår medverkan inte nämnvärt av manliga recensenter. Min ironiska stil gick inte heller hem, somliga män märkte uppenbarligen inte ens när jag skämtade, även om gänget i studion skrattade. Jag var konfunderad. Om en tävlande kille levererade liknande skämt uppfattade killrecensenterna humorn och skrev hyllande texter.

Snart började också Ylva och jag få välmenande råd av såväl manliga tittare som mediemän om att bete oss mer stringent. Kanske skulle folk ta oss på större allvar om vi pratade mindre intensivt?

Hmmm. Att döma av kramarna från okända människor vid matbutikens kyldisk, antalet öl jag bjöds på av främmande krogbesökare och hurraropen i mejlkorgen var det dock många som redan tog oss på allvar. Framför allt kvinnor. Ändå gnagde tankarna i det undermedvetna, på om vi kanske borde dämpa oss.

Vi bjöds in för att tävla ytterligare en säsong och tog oss även denna gång till semi, men var fortfarande alltför energiska för många manliga tyckare. Så när det var dags för en tredje vända i På spåret bytte jag strategi. Jag tonade ner mig.

Vi tonade båda ner oss ett snäpp, även om vi naturligtvis fortsatte att vara oss själva. För egen del hämtade jag nu framför allt inspiration från de populära killarna, svarade under större lugn och gestikulerade mindre intensivt. Dessutom förtydligade jag mina skämt med små leende konstpauser och voilà!

Den nya stilen gick hem. Kanske hade folk bara vant sig vid Ylva och mig, men nu skrev tidigare avmätta röster att de äntligen upptäckt oss, att vi var både roliga och smarta. Som om vi inte hade varit det tidigare.

Vad vi lär oss av denna historia har jag ingen aning om, men jag vet att det är få kvinnor förunnat att kunna bete sig hur de vill, utan att anpassa sig efter omvärldens invanda föreställningar. En kille är ett charmtroll när han skrattande sliter sitt hår i buren, en tjej är kanske mer jobbig. En kille är pålitlig när han inte rör en min, en tjej är kanske mer bitter och hård.

Hur som helst är Margaret Thatcher långt ifrån den enda maktkvinna som kallats järnlady. Epitetet har förlänats över tjugo forna och samtida ledare, som Tysklands Angela Merkel, Liberias Ellen Johnson Sirleaf, Pakistans Benazir Bhutto, Israels Golda Meir, Litauens Dalia Grybauskaitė och Indiens Indira Gandhi. Järnherre har mig veterligen ingen landsfader kallats. Dem tar vi uppenbarligen för självklara.