Urkraften: På djupet med Marianne Mörck

På scenen och i tv-rutan strålar Marianne Mörck. Men bakom framgångarna och under sminket döljer sig minnen från att vara ett kuvat adoptivbarn och en medberoende alkoholisthustru. Vi har träffat en ensamstark överlevare som bor i en säng som heter Bismarck och som gärna städar i mataffärens hyllor.

En katt.
En jungfru.
En säng som kallas Bismarck.

Inte ens i min vildaste fantasi anar jag vad som väntar. Illgröna gräsmattor lyser ikapp med solen fast månaden mars just har börjat. Jag ser pensionärer på hundpromenad och välansade häckar. Där gatan viker av 90 grader, i ett vitt tegelhus, bakom nerdragna persienner och en låst dörr, öppnar sig emellertid en avgrund av mänskliga märkligheter och vidunderlig kärlek. Kärlek till teatern, musiken, själva livet, till den nu döda lilla bi-mamman (jag förklarar senare), 30 000 plastfigurer ordnade i genomskinliga lådor staplade från golv till tak. Vad mer? En kattlucka som leder till nedersta kökslådan, Youtube-klipp på räddningshundar och människor som dör i direktsändning.

Välkommen till bunkern i Bunkeflostrand. Välkommen till Marianne Mörck.

– Hit kommer inte en människa, säger hon och tillägger:
– … om vi inte har avtalat tid förstås. Här vill jag kunna knalla omkring i bara trosor, jag ska inte behöva vara blyg i mitt eget hem.

Därför är persiennerna alltid nerdragna.

Men om någon tittar förbi?
– Tittar förbi?

Ja.
– Du menar någon annan än de stackars skolungdomarna som försöker sälja tubsockor, kokosbollar eller de där evinnerliga vitlökskorvarna?

Just det.
– Då säger jag att de inte får komma in.

Så skarpt det ser ut i text tänker jag, som om jag skissar bilden av en hård människa, en elak jävel, när det visat sig att hon är precis tvärtom: öppen, varm och tydlig. Väldigt tydlig.

På tåget från Stockholm till skådespelaren och regissören i Malmö vet jag inte att samhället snart ska implodera. Stängda arbetsplatser, social distansering, isolering, varsel och en börs som störtdyker. Den där milda vårdagen är corona för mig en skrämmande men – än så länge – kanske mest kittlande nyhet. Efter en hjärtlig kram visar Marianne Mörck in mig till köksbordet. Hon är irriterad, ber om ursäkt för det. Apoteket hon just kommit från verkar inte fatta att hon vill ta ut sina tre recept på blodtryckstabletter, ifall de skulle ta slut. ”Rusar trycket blir det inte roligt för någon”, säger hon.

Och så spänner Marianne Mörck ögonen i mig:

– Har du så att du klarar dig i två veckor?

Klarar mig med vad?
– Mat, mediciner, toapapper …

Jag har inte ens reflekterat över frågan. Marianne Mörck har bunkrat. Eller, hon har köpt lite mer än hon brukar av det hon ändå alltid har hemma. Pasta, knäckebröd, konserver, mat till katten fast han egentligen klarar sig utmärkt på villa-­områdets bestånd av möss. ”Här gör jag mig till och köper lax i gelé, och Pysen släpar in mus efter mus.”

Är du rädd frågar jag när hon nämner att hon har beställt särskilda munskydd på nätet.

– Rädd?

Ja, för coronavirusets härjningar.
– Nej, svarar hon vresigt och vänligt i samma andetag. Jag har haft fyra sjukdagar på fyrtio år så jag är inte ett dugg rädd. Men jag är jungfru!

Och?
– Jag kan inget om astrologi men att en jungfru vill ha ordning och kunna planera, det vet jag.

Samma stjärntecken är, enligt Marianne Mörck, konstnärlig, ganska tråkig och gillar att vara hemma.

– Precis som jag! Du kan titta i vilket skåp som helst (nu sveper hon med högerarmen mot skåpväggen i köket).

– Här står allt i raka rader. I linneskåpet är det helt vitt. Vet du, jag kan vakna mitt i natten i skräck över att något blommigt smugit sig in bland lakanen.

Hon städar till och med i affärer.

– Jag gillar inte när man får sträcka in hela armen i hyllan för att nå en brunsås. Då fyller jag upp där det är tomt.

Framför mig ställer hon glas och tre enorma flaskor. Hela köksbordet är belamrat med papper, som ska organiseras, besvaras, stoppas i pärmar.

– Jag får så fina brev! Tänk att de har valt brevpapper, köpt frimärke, bokstaverat så vackert … det första jag ska ta itu med när du har åkt är att svara.

Men du, tjoar hon och pekar på de gigantiska flaskorna:

– Vad vill du ha? Läsk, vatten, bubblor, utan bubblor? Välj bara – det är din dag i dag! Jag har till och med dragit upp några persienner för din skull.

Hon ler mot ljuset. I trädgården ligger Pysen, han verkar tycka att jag borde ta första tåg hem igen. Nu syns flygeln i hörnet, de religiösa symbolerna. Sängen Bismarck, som heter så för att den väger ett ton, står mitt i vardagsrummet. I den äter Marianne, arbetar, sover och tittar på datorn. Några måltider vid det köksbord vi nu sitter blir det aldrig.

– Jag vill att vi pratar på riktigt, säger hon och jag svarar att jag är rejält påläst och vill samma sak.

– Bra, då behöver vi inte traggla det vanliga.

Det vanliga? Är det tiden på barnhemmet, livet i fosterfamilj, adoptivföräldrarna som gjorde allt för att hon skulle bli en ”fin” flicka, livet som Malmös primadonna, de enorma mängder av roller hon spelat på landets alla scener, de över tio år hon levde med en svårt alkoholiserad man?

– Om du tror att det kan hjälpa någon pratar jag gärna om det.

Hon syftar på den sjukdom som kan ödelägga familjer, den som isolerar, skuldbelägger, splittrar och dödar: alkoholismen och medberoendets vansinne.

– Jag drack för att han inte skulle dricka så mycket, slog sönder flaskor för att sedan hjälpa honom att skaffa mer alkohol, det var det enda sättet att få honom lugn. Jag hämtade honom i sängar hos andra kvinnor för att han inte skulle missa repetitioner, ordnade rehab, sprang med min son på Malmös gator för att hitta hotellrum när Göran var vansinnig, gav honom sömntabletter för att barnen och jag skulle kunna städa upp i röran. Jag väntade på ilskan, utbrotten, förnedringen. När jag till slut lämnade honom drack han två flaskor starksprit om dagen. Ändå trodde jag att min kärlek skulle rädda honom.

Vi ska återkomma till den relation som nästan skulle förgöra henne, men först måste vi faktiskt ”traggla”, som hon säger. Annars kantrar bilden av denna grand old lady inom svenskt teater- och nöjesliv.

Jag hoppas att poängen gått fram: Marianne Mörck har ägnat ett liv åt scenkonsten.

Efter 50 år i yrket blev Marianne Mörck utnämnd till förra årets julvärd i Sveriges Television. Som Birgitta i Bonusfamiljen och Ebba i Wallander-filmerna har hon blivit älskad, men att så lättvindigt presentera henne med dessa tre exempel är djupt orättvist. Marianne Mörcks verkliga gärning har varit på teatern. I ett halvt sekel har hon arbetat som körsångare, solist, skådespelare och regissör både i Malmö, Göteborg och Stockholm, Estland, Sydkorea och Finland. Carmen, Eliza, Sally Bowles och Maria i Sound of Music är bara några av de titelroller hon gjort. På regisidan kan nämnas Mamma Mia, Don Giovanni, Fordringsägare och Fröken Julie. Jag skulle kunna fortsätta rabbla till döddagar, men jag hoppas att poängen gått fram: Marianne Mörck har ägnat ett liv åt scenkonsten efter Scenskolan i Göteborg.

– När jag var barn ville jag bara dansa, sjunga, rita– som en urkraft! Det tog lång tid att förstå varifrån den drömmen kom och varför allt kändes så fel.

Nu menar du livet med dina adoptivföräldrar? Vad kändes fel?
– Jag var fel. Mamma lade pengar på extra lektioner i matte, tyska, svenska. Ändå fick jag bara B och C i betyg. Vet du, jag har aldrig kunnat läsa ordentligt. Bokstäverna hoppar och far, bygger nya ord.

Marianne Mörck pekar på en räkning på köksbordet. Högst upp i hörnet står: ”Tack för ditt köp!”.

– Vet du vad jag läste? Tandställning! I går på teatern skulle jag enligt manus säga ”en lillgammal man” men det blev ”en liten man från Halland”.

Hon behöver göra om texter till bilder, tecknade eller fotograferade, för att kunna förstå.

– Det är klart att de var besvikna på mig, säger hon och fortsätter:
– Jag har i hela mitt liv längtat efter mina föräldrar, trots att jag växte upp med dem. Kan du fatta? Vi gosade aldrig, jag satt aldrig i någons famn. Jag kunde sitta i mitt rum och rita när jag hörde mamma komma. Då slog jag raskt upp skolböckerna, satte in tandställningen och låtsades läsa.

Servettringar i silver med pappa sjökaptenens initialer, kalvstek, veckad kjol, lackskor. Samma julklapp – ylleunderbyxor – och samma vers i 12 år: ”Den som inga byxor har, den får gå med rumpan bar.” Sov kamrater över kontrollerade Mariannes mamma barnens underkläder. Var de smutsiga tvättade hon. Marianne fick inte sjunga hemma, utom möjligen en stund efter middagen då föräldrarna hade gäster.

En sång, två kronor, sedan bums i säng.

Det gick ingen nöd på henne, säger hon.

Hennes adoptivföräldrar försökte nog.

– Pappa torpederades under kriget och levde med skadorna, mamma var sjuk, kunde inte få barn…Marianne söker orden.
– … kärlek kunde hon inte visa för att hon själv aldrig hade fått någon.

Varför adopterade de inte ett barn till, så att du fick ett syskon?
– Så tänkte man inte då. Mamma drömde om en flicka hon kunde pynta. På skolans maskerader ville jag vara bagare eller clown men skulle jag spöka ut mig, sa mamma, fick det bli till en fin dam.

Marianne Mörck visar en bild på en olycklig flicka, uppstyrd till en ensam tant i en soffa.

– Klart att jag aldrig vann något pris!

Malliga Malle, dumskalle, kallades hon.
Malliga Malle, tjurskalle.

Först långt senare förstod Marianne Mörck att inte alla barn levde som hon. Att det fanns O’boy, att föräldrar kunde kramas, busa, läsa sagor, trösta.

Gjorde du aldrig uppror?
– Jag minns att jag en gång frågade henne vem som var min riktiga mamma, men då kom Barnavårdsnämnden på besök nästa dag. Mamma hade skvallrat. Sådana frågor gick inte an. Om jag var olydig skickade hon pappa på mig. En gång dunkade han mitt huvud mot sänggaveln för att jag hade sminkat mig. Han var hårdhänt, tuff. Pappa fick jag aldrig kontakt med. Han satt mest och rökte pipa, läste Göteborgs-Tidningen, luktade Aqua Vera.

Hon tar sats igen.

– Mamma kämpade så med att vara sjökaptenens hustru, få en familj, en väluppfostrad dotter … och så kom jag. Jag har aldrig hört till, kan du förstå det? Kanske kan det bli så för adoptivbarn?

Marianne Mörck är väldigt intresserad av människor. Eller rättar hon, hon är känslig med människor.

Hur då?
– Jag läser av direkt, vare sig jag vill eller inte, om en människa är falsk eller äkta, snäll eller dum. Du ska veta att jag har studerat dig. Din blick, din koncentration. Har du ont i ryggen, förresten?

Nä. Varför tror du det?
– Du byter ofta ställning. Vill du ha en kudde?

Hon fortsätter:
– Redan som liten tvingades jag väga för och emot. Skulle hon som hämtade mig i sängen på barnhemmet vara snäll eller hård, duscha med för kallt vatten, ha stränga ögon? Jag har fått en blick för människor, kanske för att jag som barn var så utsatt för dem.

Hon är ”ensamstark”, ett ord som ska beskriva att hon aldrig skaffade sig bästisar i skolan eller väninnor i tonåren. Jo, en bästa vän har hon, kollegan Lars Humble. De rings klockan halv tolv och jag undrar hur ofta de äter telefonluncher ihop.

– Lunch? Nej, halv tolv på natten! Då har han sett färdigt på sina Youtube-klipp på misslyckade flygplanslandningar och jag har hunnit kolla igenom några rättegångsfilmer om barnamördare.

Det är vännen Lars hårda avvisning många år senare som ska rädda henne.

Jag måste förklara varför Marianne hamnade hos sjökaptenen och hans hustru. Mariannes biologiska mamma var ett av 16 syskon i en fattig familj. När hon var så pass gammal att hon kunde ta sig hemifrån för att söka jobb, var det sista hon hörde: ”Kom inte hem med nån jävla unge!”.

Men flickan blev med barn, höll tyst om graviditeten, tvingades att välja. Skulle hon inte direkt efter förlossningen lämna bort barnet kunde hon inte ha kvar sin anställning som piga, fick hon höra.

– Två gånger per dag kom hon till barnhemmet för att amma mig. Förstår du hur ensam och rädd hon måste ha känt sig? Hem kunde hon ju inte åka.

Senare skulle Mariannes mamma och hennes nye man försöka få tillbaka henne men då hade socialtjänstens papperskvarnar börjat mala. Samhällets goda intentioner fick livsavgörande, och inte särskilt lyckliga, konsekvenser för ett litet barn.

– Vi fick kontakt långt senare, min bi-mamma och jag. Hon hade sett en bild i tidningen och anat att det var jag. Min halvsyster tog kontakt, frågade om jag hade ett stort födelsemärke på vänster stortå.

Hade du det då?
– Om jag har!

Vad tänkte du om din biologiska mamma när du fick reda på att du var adopterad?
– Jag föreställde mig att hon var prinsessa, det finns ju inga prinsessor i sagorna som har barn. Därför kunde hon inte behålla mig. Senare skrev vi till varandra, talade i telefon och möttes.

Hon var ingen prinsessa?
– Nä, hon var kokerska – och jag som älskar mat! Mamma hade nära till skratt och gråt, var ganska blyg och full av skuld, bad ständigt om ursäkt.

Vad svarade du?
– Jag tackade för livet! Hon gav mig ju det, trots allt. Jag sa att jag var lycklig, att jag älskade henne. I hennes släkt fanns konstnärer, livsglada, lite tokiga typer. Folk som målade, sjöng, dansade. Allt jag ville som barn kommer från min bi-mamma. Är det inte ganska otroligt att lusten kan vara så stark?

För Marianne Mörck följde sitt hjärtas röst, trots protester från adoptivmamman.

– Hon ville inte hjälpa mig med sånglektioner så jag städade trappor för att ha råd. Mamma tyckte det var fruktansvärt att sjökaptenens dotter gick och svabbade. Sedan fick hon in mig på en sjukvårdsutbildning. Jag tömde bäcken, men mamma hoppades att jag skulle bli kirurg genom att gå den långa vägen.

Så blev 20-åriga Marianne Mörck med barn, de unga föräldrarna var glada men inte gifta och Marianne bodde fortfarande hemma.

– När magen började synas sa mamma åt mig att flytta. Alf, som senare blev min man och även pappa till vårt andra barn, var underbar. Visserligen är vi skilda sedan länge, men fortfarande vänner. Det är jag så otroligt tacksam för.

Efter scenskolan fick Marianne Mörck plats i kören på Stora Teatern i Göteborg. Hon sjöng bland annat när Scandinavium invigdes 1971 och Birgit Nilsson hade titelrollen i Turandot. Marianne Mörck hade hittat hem.

– Jag älskade det kollektiva arbetet, skrev på en vägg att jag skulle stanna vid teatern till pensionen 2004. Mitt enda mål i livet var att få sjunga i kören.

På något sätt måste hon ha stuckit ut, plötsligt fick Marianne Mörck förfrågningar om solistroller, tackade ja, fick nya uppdrag.

Vad är det med scenen som du dras till?
– Allt! Att min själ får ikläda sig någon annans, och att det är på riktigt! Scenografi, teknik, kläder, kroppar och röster ska fungera ihop för att det ska bli en bra föreställning.

Det är i kören hon träffar Göran. Hon bryter upp från sitt äktenskap och arbetet i Göteborg, tar med sig barnen till Malmö där den nye mannen fått jobb.

– Göran var en tusenkonstnär, hade en fantastisk röst, var en duktig skådespelare, händig och klok och politiskt insatt – och otroligt snygg. Han kunde få vilka tjejer han ville, ändå valde han mig.

Ändå valde han dig … vad menar du med det?
– Både män och kvinnor ville ha honom. Jag kände mig utvald. Efteråt har jag ibland tänkt att jag var ett strategiskt val. Jag hade mina små barn, kunde inte festa som andra i teatervärlden.

Visste du att han drack?
– Äh, jag trodde att fulla gubbar låg på parkbänkar, men jag märkte att han blev lugnare när han drack. Till en början i alla fall.

De fick båda större roller, samtidigt tog de över Teaterrestaurangen, arbetsbördan ökade både på och utanför scenen – och drickandet i samma takt.

– En gång körde han bil berusad, hans promillehalt var så hög att han borde varit död, i full fart över refuger, in i planteringar.
Fängelse, AA, nykterhet, återfall, en ekonomi i fritt fall, två barn som såg sin styvfar resa sig och falla gång på gång, två barn som såg sin mamma fara illa.

– Han misshandlade mig inte fysiskt, men lät mig förstå att jag var en nolla utan honom. När jag fick större roller blev det värre.

Och barnen, kunde du tala med dem?
– Vi gjorde inget annat! Jag kunde säga till dem att inte ta hem kompisar för att jag visste att Göran satt hemma och söp. Han kunde börja vid 12-tiden på dagen och fortsätta tills spriten var slut eller tills han däckade. Det är klart att barnen påverkades.

Jag har just frågat henne hur länge hon var alkoholisthustru och hon har svarat 13 år.
En lång tid.

– Det fanns en enorm kärlek mellan oss och jag började tänka att han skulle dö utan mig.

För en medberoende finns alltid argument för att stanna: han är för sjuk, han börjar må bättre, han är nykter, han är på botten, han har ingen annan …

Sökte du inte hjälp?
– Jag var med i anhöriggrupper, alla på teatern visste men ingen talade om det. Jo, Lars Humble kunde jag vända mig till. Ett tag, i alla fall.

Efter ytterligare en katastrof ringde hon till Lars för tröst. Hon hade gjort det många gånger förr.

– Han sa: ”Nu ringer du inte förrän du har bestämt dig för att separera. Sluta lipa, skilj dig!”. Jag tyckte att han var en skithög, grät och skrek, men Lars var stenhård. Inte ett samtal till.

Vad hände?
– Han räddade mig. Jag hade nått botten.

Vad gör du i dag om du märker att någon i ensemblen har problem med alkoholen?
– Jag säger det rakt ut, det är enda sättet.

Vad säger du?
– Att alla pratar om dig bakom din rygg. Alla vet. Dina ursäkter hjälper inte. Inte dina Vicks blå heller. Stina, den som dricker för mycket vet redan! Man kan säga det snällt, men rakt. Det värsta är tystnaden, den hjälper ingen.

Göran är död. Likaså Mariannes föräldrar – alla fyra. Barnen är vuxna, hittekatten Pysen åtta år. Ex-maken Alf är fortfarande en god vän. Lars Humble en annan. Så många fler verkar hon inte behöva.

– Jag har frågat min dotter om min urna får stå i hennes bokhylla när jag är död, så att jag kan känna vinddraget när hon går förbi. Vet du vad min kära ”svårson”, jag kallar hennes make så, svarade? ”Nej, men hon kan få bli dörrstopp i källaren.” 

Stina Jofs är redaktör på Tidningen Vi och har sällan känt sig så genomskådad som under mötet med Marianne Mörck. ”Var det jag som intervjuade henne, eller hon som intervjuade mig?”