På scenen och i tv-rutan strålar Marianne Mörck. Men bakom framgångarna och under sminket döljer sig minnen från att vara ett kuvat adoptivbarn och en medberoende alkoholisthustru. Vi har träffat en ensamstark överlevare som bor i en säng som heter Bismarck och som gärna städar i mataffärens hyllor.

En katt.
En jungfru.
En säng som kallas Bismarck.

Inte ens i min vildaste fantasi anar jag vad som väntar. Illgröna gräsmattor lyser ikapp med solen fast månaden mars just har börjat. Jag ser pensionärer på hundpromenad och välansade häckar. Där gatan viker av 90 grader, i ett vitt tegelhus, bakom nerdragna persienner och en låst dörr, öppnar sig emellertid en avgrund av mänskliga märkligheter och vidunderlig kärlek. Kärlek till teatern, musiken, själva livet, till den nu döda lilla bi-mamman (jag förklarar senare), 30 000 plastfigurer ordnade i genomskinliga lådor staplade från golv till tak. Vad mer? En kattlucka som leder till nedersta kökslådan, Youtube-klipp på räddningshundar och människor som dör i direktsändning.

Välkommen till bunkern i Bunkeflostrand. Välkommen till Marianne Mörck.

– Hit kommer inte en människa, säger hon och tillägger:
– … om vi inte har avtalat tid förstås. Här vill jag kunna knalla omkring i bara trosor, jag ska inte behöva vara blyg i mitt eget hem.

Därför är persiennerna alltid nerdragna.

Men om någon tittar förbi?
– Tittar förbi?

Ja.
– Du menar någon annan än de stackars skolungdomarna som försöker sälja tubsockor, kokosbollar eller de där evinnerliga vitlökskorvarna?

Just det.
– Då säger jag att de inte får komma in.