Uppdrag granskning-programmet som SVT stoppar

När Vi träffar Uppdrag granskning laddar de upp inför ett reportage som väntas skaka litteratur-Sverige. Ett par veckor senare har advokater kopplats in. Publiceringen är pausad. Hur går det egentligen till när Sveriges mäktigaste granskare ska söka sanningen?

Det vilar ett bedrägligt lugn över Uppdrag gransknings Stockholms-kontor, beläget på hemlig adress en handfull tunnelbanestationer från SVT-huset.

Inredningen är förväntad: skrivbord belamrade med facklitteratur, akademiska avhandlingar och tummade anteckningsböcker. Väggarna fyllda av bildmanus från tidigare publicerade reportage – kompletta med smygtagna fotografier, pilar och texter som kopplar personer och verksamheter till varandra.

Persiennerna: fördragna.

– Vårt jobb påminner i mångt och mycket om spionens, den utredande polisens och privatdetektivens, bekräftar Axel Gordh Humlesjö, halvliggande iförd tofflor i en utnött skinnsoffa.

Han ägnar dagarna åt att klippa ett av Uppdrag gransknings på förhand mest omtalade program.

I över ett år har det i kulturkretsar pratats om granskningen, utförd av Gordh Humlesjö och kollegorna Linda Larsson Kakuli, Nils Hanson och Ola Christoffersson. Undan för undan har rykten sipprat ut i en Expressen-podd här, och en förlagspodd där. Men ingen utomstående vet ännu mycket mer än att det rör en av Sveriges största bok- och manusagenturer, att reportaget spås skaka om den svenska litteraturbranschen och att några av Sveriges mest kända författare är inblandade.

Gordh Humlesjö har vid flera tillfällen prisats som grävare. Häromåret hade han som del av två reporterteam dubbla nomineringar till Stora Journalistpriset: dels för FN och mörkläggningen, om morden på FN-experterna Zaida Catalán och Michael Sharp, och dels för Swedbank och penningtvätten om storbankens kopplingar till ökända oligarker.

Men meritlistan spelar ändå ingen roll, menar han, när det närmar sig publicering av ett nytt avslöjande.

– Då höjs alltid puls och stressnivåer, med tilltagande ångestpåslag.

När han just hade kommit till Uppdrag granskning slutade det inte sällan med att han arbetade 18 timmar om dygnet tills han ”låg ner med näsblod och magkrämpor”.

Den sista månaden innan publicering är fortfarande värst.

– Jag kan få svårt att äta och vaknar på nätterna med tvivel om vi är rätt ute. Men ångesten är nog också en bra faktagranskare när mycket står på spel, säger han och rätar på sig.

Han exemplifierar med den uppmärksammade granskningen av Swedbank.

– Vårt program påverkade hela Sveriges ekonomi. Swedbank förlorade 100 miljarder i aktievärde. Såväl vd som styrelse fick sparken. Då vill man inte ha fel. Inte ens i en liten detalj.

Det som sticker ut lite extra med det aktuella grävet kring den litterära agenturen är att Gordh Humlesjö rusar ut på privat minerad mark. På spel står vänskaper, bekantskaper, kollegor – och hans egen karriär utanför public service.

Flera vänner och uppdragstagare åt Uppdrag granskning representeras av agenturen. Även manusförfattare som arbetar med att omvandla FN och mörkläggningen till en tv-serie. Dessutom skriver han själv på en bok (som agenturen för fyra år sedan tackade nej till att representera) om ­Swedbank-granskningen för Bonniers. Ett förlag som har nära band till de han nu granskar.

Med andra ord: rena kamikaze-uppdraget.

I Göteborg beundrar Axel Björklund utsikten från sin kontorsplats i SVT-huset.

– Det är som en tavla i rörelse, säger Uppdrag gransknings projektledare och ansvarige utgivare när han blickar ut över hamninloppet och påpekar att han ibland ser sälar ta sig en fisk.

Björklund, som delar projektledarrollen med ­Marianne Westman, kom till SVT från Dagens Nyheter. Under ett drygt årtionde hoppade han från ”tuva till tuva” på DN: från reporter till nöjeschef till medskapare av lördagsmagasinet till nyhetschef med ansvar för tidningens grävgrupp.

– Den största skillnaden är omfattningen, säger han medan han håller en rundvisning i kontorslandskapet.

– Vi får in cirka hundra tips om dagen, vilket betyder 30 000–40 000 tips om året, och av dessa tips blir det kanske tio-tolv program per år. Resten kommer från redaktionen. Det är ju inte så högt ratio. På DN hade vi kanske max fem-sex stora gräv per år. De var undantagspubliceringarna. Här är det ett varje vecka.

Björklund tycker att det känns ”oklädsamt” att tala om ett gräv, som det om bok- och manusagenturen, innan publicering. I synnerhet när ”en mängd delikata överväganden återstår”.

När Björklund ett par dagar tidigare var i Stockholm på Expressens kulturfest ville alla han träffade höra om granskningen. När kommer den? Vad innehåller den? Det måste ju vara extremt brännande material, förutsattes det, om Uppdrag granskning nu ägnat flera år från idé till sändning.

Ett skäl till den stora uppståndelsen kan vara att en granskning av kulturvärlden är ovanlig. Bland cirka 800 sändningar i programmets 22-åriga historia kan inte fler än tio placeras i kulturfacket – som till exempel nystandet i huruvida konsten var äkta eller ej på auktionssajten Lauritz.com.

– Kulturområdet är lite av en vit fläck för oss, erkänner Axel Björklund. Det är också en sfär som rent generellt är glest genomlyst av media. Men det är klart att vi ska vara i kulturen, för här finns våra stora internationella aktörer som Spotify och inhemska bok- och musikförlag, filmindustrin med mera. Visst är det ganska mycket pengar i omlopp men än mer står stora demokratiska värden på spel, säger han och utvecklar:

– Den som har makt över svensk bokutgivning dikterar i rätt hög utsträckning tillgången till det stora offentliga torget.

Uppdrag granskning skapades 2001 som en uppföljare och hopslagning av de granskande programmen Norra magasinet, Reportrarna och Striptease med redaktioner i Göteborg, Luleå, Malmö och Stockholm.

Resurserna var stora, ambitionerna höga. Kattis Ahlström utsågs till programledare och den inledande kritiken var direkt svidande. I DN skrev journalistikprofessorn Stig Hadenius att SVT ”svikit sin samhällsuppgift”. Han hänvisade till hur redaktioner ”slagits sönder” och hur ”tre gamla varumärken ersatts med ett fånigt nytt”.

Jan Guillou gick än längre och påstod att SVT ”bimbofierade” den undersökande journalistiken med en ”raffig” programledare som pratade ”barnspråk” och gjorde ”låtsasintervjuer”.

Det nya programmets tittarsiffror uppgick till blott hälften av vad de tre tidigare programmen haft tillsammans.

Den yttre kritiken var dock ingenting mot den interna. När tunga namn som Janne Josefsson, Hannes Råstam, Bo Holmström och Tomas Bresky skulle trängas under samma tak ska utvärderingarna på redaktionen ha varit så tuffa att de av vissa upplevdes som ”rena avrättningar”. Det tidigare prisbelönta radarparet från Striptease – Janne Josefsson och Hannes Råstam – gick snart skilda vägar. Deras sista program tillsammans handlade om polisens agerande vid Göteborgskravallerna.

Nils Hanson hade just tillträtt som projektledare och ansvarig utgivare för Uppdrag granskning när det en februaridag 2004 ringde hemma hos flera av programmets reportrar. I andra änden återfanns SVT-kollegor från Mediemagasinet, ett granskande program som var som en slags tv-version av Medierna i P1. De ringde för att utkräva ansvar av Uppdrag gransknings reportrar som anklagades för faktafel, missvisande statistik och ogrundade anklagelser som dessutom inte fått bemötas i programmet.

– Reaktionen blev enorm. Landets största morgontidning krävde nedläggning av Uppdrag granskning. Besvikna och upprörda tittare krävde min avgång, minns Nils Hanson.

Han nämner att ”Uppdrag förvanskning” blev ett vedertaget begrepp.

Hanson medger att det var smärtsamt. Men samtidigt välkomnade han Mediemagasinets scoop.

Tidigt hade han insett att det inte fanns något system för att säkra kvaliteten i reportagen. Det var mer eller mindre upp till reportrarna själva att se till att fakta i programmen var korrekta.

Bland Nils Hansons första åtgärder var att införa line-by-line, en amerikansk metod där manuset faktagranskas rad för rad. Dessutom ­introducerades vad han kallar ”djävulens advokat”, där allt som påstods i programmen skulle ifrågasättas av någon på redaktionen utifrån en princip där argumenten vändes till den granskades fördel.

När den ojämna kvaliteten på reportagen hade säkrats var det dags att ta tag i den viktigaste punkten.

– Innan jag tog vid hade jag noterat hur det blivit allt mer skildrande reportage, säger Nils Hanson. Vårt huvuduppdrag blev nu att se till så att vi fick fler avslöjanden och ett större genomslag i samhällsdebatten.

Den nya linjen gav resultat, tittarsiffrorna klättrade över miljonen och hösten 2007 kunde Uppdrag granskning publicera tre stora avslöjanden efter varandra: JAS-affären, svartarbete på McDonald’s och köttfärsfusk på Ica.

Det sistnämnda med Janne Josefsson i reporterrollen. Som Sveriges mest kända granskande journalist kom han snart att bli så synonym med programmet att medierådgivaren Paul Ronge 2009 skrev boken När Janne Josefsson ringer – så klarar du pressen.

Josefsson målades upp som en journalistisk slugger, en virvelvind, som någon som gick över lik för att ställa den granskade mot väggen. En orättvis bild, enligt Nils Hanson.

– Visst, Janne kanske inte hade förmågan att som Hannes Råstam – den antagligen bästa grävande journalist vi har haft i det här landet – läsa tusentals sidor för att hitta en svag punkt i någons bevisning. Men han vände och vred och ifrågasatte in i det längsta alltid det vi grävt fram. När han kände att han hade bitarna för att reportaget skulle hålla, då sken han upp och började dansa, knäppa med fingrarna och sjunga La Cucaracha.

Sedan Janne Josefsson slutade på Uppdrag granskning för fem år sedan har han startat en podcast där han intervjuar kändisar. Han har medverkat i Let’s Dance och Alla mot alla. Mot en vägg i hans lägenhet i centrala Göteborg vilar ett tecknat porträtt på honom från när han nyligen gästade komikern Sofia Daléns Youtube-kanal för att laga sin paradrätt: ugnsgratinerade havskräftor.

Hur lättviktiga sammanhang han än ställer upp i, så menar Josefsson att det nog kommer bli svårt att bli av med bilden av honom som ”den ettriga terriern”.

– Det är tv-mediets baksida, säger han medan han dukar fram sockerkaka och bryggkaffe. Jag har nog råkat ut för samma sak som jag tillfogat andra i mina program, där man i renodlandet riskerar att göra människor endimensionella.

Josefsson har ingen insyn i dagens redaktionella arbete hos Uppdrag granskning. Ser inte ens varenda program som sänds. Men när vi berättar att det görs ett gräv på en agentur inom kulturvärlden lyser han upp.

– Ah, vad spännande. Ja, jag hade alltid inställningen att allt och alla ska granskas, oavsett konsekvenser.

Under vår intervju ringer det från säkerhetsfirman som har hand om övervakningskameran i hans lägenhet. Det är något fel – kanske batteriet? – som behöver åtgärdas.

I snart 30 år har Josefsson levt med en hotbild. Vid sidan av övervakningskamera och personlarm är hans personuppgifter skyddade. Hemadressen hemlig. Dörren pansarförsedd. Ibland eskorteras han av vakter.

– Det är klart att det många gånger har varit läbbigt, som när jag hade Hells Angels utanför min villa. Då stod deras tidigare ledare Thomas Möller beväpnad framför mig i rånarluva. Det var det som fick oss att installera larm, vilket ju sedan ibland sattes igång bara av att katten skulle gå in.

Han skrattar till för att sedan sänka tonläget igen.

– Värre har det nog varit på senare år när jag haft först nazister och fotbollshuliganer och sedan framför allt IS-anhängare efter mig. IS-anhängarna skrev brev: ”Vi vet var du bor och du kommer dö.” Men jag var inte så rädd för mig själv som för min yngste son Leon, och för att de skulle bomba lägenheten där han bodde hos sin mamma, säger Josefsson och konstaterar att det värsta ändå varit de psykiskt sjuka.

– Jag har varit med om väldigt otäcka grejer. Under en tid fick jag inte ens vistas med Leon ute.

Trots allt saknar han granskningarna, kollegorna, hetluften. Vilket också märks i hans krönikor i Dagens Nyheter där han inte sällan kommenterar aktuella händelser med att referera till något av sina tidigare avslöjanden.

Nyligen blev han kontaktad av ett produktionsbolag med en vild idé: De ville se honom intervjua Vladimir Putin, jämnårig med Josefsson.

Han hörde sig för med den tidigare Moskva-korrespondenten Stig Fredrikson om det skulle vara möjligt – men fick svaret ”Inte en chans!”

– Vilket ju var synd. För jag skulle vilja försöka begripa honom, säger Josefsson.

Han hade velat bygga upp intervjun som ett Uppdrag granskning, mot slutet med ett ansvarsutkrävande av den ryske presidenten.

– Självklart hade jag ansatt honom. Annars hade jag inte varit den jag är. Sedan så hade de fått kasta ut mig eller göra vad som helst, bara frågorna ställdes om att han uppenbarligen invaderat ett annat land.

Den ansvarsutkrävande intervjun har blivit något av Uppdrag gransknings paradgren – och har fått medarbetarna på redaktionen att skämtsamt kalla sina tjänster för ”handelsresande i dålig stämning”. Enligt Axel Gordh Humlesjö sticker företeelsen ut internationellt.

– När vi är på olika festivaler och prisgalor i Europa så finns det för många inte på kartan att ­konfrontera makten med det man avslöjat. Man nöjer sig med ett mejlsvar.

Janne Josefsson berättar att han alltid såg till att förbereda tre frågor som han – och i förlängningen tittaren – behövde ha svar på inför den ansvarsutkrävande intervjun. Axel Gordh Humlesjö tycker att den forne kollegans tips är lovvärt. Samtidigt menar han att det kommer med ”en fara”.

– Det finns en risk att det blir för onyanserat om man blir för enkelspårig. Vi brukar nu för tiden rollspela för att vara så förberedda det bara går, beroende på vilken väg en intervju tar. Det allra viktigaste är sedan att hålla sig cool och inte bli upprörd, vilket kan låta lättare än vad det är när någon ljuger.

Och så visar Axel Gordh Humlesjö ett videoklipp på sin dator från rättsdramat På heder och samvete, där Tom Cruises karaktär får Jack Nicholsons att slingra in sig i lögner.

– Just så där ska det gå till, säger han och pekar mot skärmen. Det gäller att lägga fram ett slags garnnystan som personen vi intervjuar snurrar in sig i tills den måste erkänna sanningen. Det är en slags psykologisk process som är jävligt spännande som man använder i förhörsrum och i rättegångssalar, och som vi också gör.

– Det är därför den ansvarsutkrävande intervjun är så viktig, fortsätter han. En person som ljuger eller undanhåller sanningen kan vid en 30 sekunders intervju hålla sig till sin inövade version. Men under 20–30 minuter så kommer man förbi det där och då är det lättare att exponera om någon talar sanning eller inte.

Inte karaktärer i en berättelse.

Nils Hanson poängterar än mer vikten av hur granskade makthavare behandlas. Han lyfter fram Uppdrag granskning-reportern Lena Sundström, vars reportage om adoptioner från Serbien ska sändas några dagar senare – men som kanske är mest känd för den Augustprisnominerade fackboken Spår om Kalla faktas avslöjande om de egyptier som avvisades från Sverige 2001.

– Hon är ett exempel på någon som tar särskild hänsyn och som alltid ser till att hantera alla människor hon träffar så skonsamt som möjligt, utan att tumma på kvalitet eller skärpan för granskningen.

Uppdrag granskning, fortsätter Nils Hanson, ska ha samma devis som Bamse: stark men snäll.

Nuvarande redaktören och ansvarige utgivaren Axel Björklund understryker att programmets reporter inte ska få en hjälteroll och den granskade uteslutande ses som skurk.

– Vi måste hela tiden vara medvetna om att de vi har att göra med är riktiga människor av kött och blod och inte bara karaktärer i en berättelse. Gör vi dem för svartvita, för enkelspåriga, så är risken att vi inte bara för evigt brännmärker människor – utan också solkar ner vårt annars starka varumärke, säger han.

Och så pekar han på vilket lyft programmet fått från de tidiga dagarnas kritik.

– Till och med de mest rabiata public service-hatarna får ju svårt att argumentera emot när någon säger: ”Men vadå, vill du inte att det ska finnas Uppdrag granskning?” Jo, det vill de ju.

Samtidigt som mycket tycks ha utvecklats verkar vissa saker bestå.

Axel Gordh Humlesjö vittnar om hur det tuffa arbetsklimatet i viss mån lever kvar.

– Vi är våra hårdaste kritiker och är jävligt tuffa mot varandra. Det kan vara högljudda konflikter även inom teamen. Men jag tror att det är bra. För det visar att det vi håller på med betyder någonting för oss.

Hur Uppdrag gransknings reportrar beter sig i slutna rum har under den senaste tiden också sipprat ut i offentligheten. I reportern Lina Makbouls nya bok Revolutionens första offer berättar hon om spelet bakom sina intervjuer med Fredrik Virtanen och Cissi Wallin, i kölvattnet av metoo, och om en vild efterfest i samband med Bokmässan där Axel Gordh Humlesjös svit förstörs. I höstas greps grävreportern Fredrik Laurin av polis, misstänkt för olaga hot, efter att han lämnat tillbaka sängkläder till en kollega på Sveriges Radio. Detta efter att Laurin försett sakerna med en lapp där han skämtat om att de var ”tvättade i novitjok”, ett potent nervgift som har använts för att lönnmörda ryska regimkritiker utomlands.

En som återkommande ifrågasatt Uppdrag granskning är Jan Guillou. Så sent som i vintras skrev han i Aftonbladet att det var ”uppfriskande kul att se avslöjarryttarna i Uppdrag granskning förlora målet i Stockholms tingsrätt mot Swedbanks förra vd Birgitte Bonnesen. Ty Uppdrag granskning var förlorarna vid den friande domen. Inte åklagarna.”

– Jag tyckte att det var uppfriskande för att programmets ”sätta fast”-mentalitet gått för långt, förklarar Guillou och pekar på att Uppdrag granskning i allt för hög utsträckning kringgår vad han anser borde vara dess huvuduppdrag.

– Den tredje statsmakten är ju till för att kontrollera de andra statsmakterna och därmed förhindra korruption och maktmissbruk. Det är liksom grunden för det västerländska systemet, säger han.

Ja, även en blind höna.

Guillou menar att Uppdrag granskning gjorde ”ett strategiskt misstag” när man bestämde sig för att vara ”ett avslöjarprogram”.

– Det leder till att man därmed alltid måste avslöja något, och då sitter man där i en smet av ­rättsanalyser och missnöjda personer för att ställa en stackars sjuksköterska till svars för att någons mormor bara blev 98 år, säger Guillou.

Sedan erkänner han också att det finns exempel på granskningar han uppskattat.

– Ja, naturligtvis, även en blind höna och så vidare. Jag tyckte att Janne Josefssons och Hannes Råstams program från Göteborgskravallerna var mycket övertygande, säger han.

När det gäller ryktena kring Uppdrag gransknings kommande program inifrån litteraturvärlden visar sig även dessa ha nått Jan Guillous våning på Östermalm.

– Det stämmer att det nog tisslats och tasslats mer om detta än något annat i programmets historia, säger han och skrattar till.

– Men även de rykten jag känner till om agenturen och dess ägare håller ju inte för ett avslöjande program i Sveriges Television. Det måste röra sig om något mer uppseendeväckande, konstaterar han för att därefter säga sig nära förhoppningar om att den agentur programmet berör ”bedriver kokainhandel”.

– Det skulle jag tycka vore kul.

Axel Gordh Humlesjö har full förståelse för att det spekuleras.

– Det som vi gräver i här är ju lite av den tjattrande klassens själva centrum, och det är klart att många blir nervösa och undrar vad som ska hända och hur det ska påverka dem. För den här agenturen har ju länge varit vägen till framgång och pengar – och i vissa fall även till Hollywood.

Det stod tidigt klart att Gordh Humlesjö skulle jobba med avslöjandet, då han har en insyn i kulturvärlden som få andra på redaktionen. Inte minst från sin tid som medarbetare på Expressens kultursida.

– Jag är ju en del av det här träsket och uppbunden i kontaktnäten, vilket tyvärr ofta leder till att den här typen av granskningar uteblir. För jag tror att ganska få är beredda att bränna broar för att publicera, säger han med allvar i blicken.

– Det är klart att det lett till en hel del jobbiga situationer för mig. Många jag känner har redan blivit förbannade, då de har en koppling till agenturen. Det har också varit personer som jag kanske har träffat på ett mingel och som betraktar mig som en lojal bekant. Plötsligt ringer de och vädjar om ens träsklojalitet.

Han tar ett djupt andetag och sveper med blicken över kontoret.

– Men då måste jag säga att min lojalitet ligger hos public service. Det kan låta högtidligt. Men vem ska skaka om i den här världen om inte vi, som har en tillräckligt trygg position med våra fasta anställningar? Om vi skulle undvika granskningar där vi kan komma i krångliga situationer, så skulle det inte bli någon journalistik.

Ur Tidningen Vi #5 2023.