Ulf lämnade allt och flyttade in i en bil

Ulf Skarin lämnade sitt hem och sina ägodelar och gav sig ut i världen i husbil. Under vinjetten Ögonblicket berättar människor om ett tillfälle i livet då allt stått på spel eller som förändrat dem för alltid.

”När pandemin kom ställdes min livssituation på ända. Jag hade ätit lunch med över 1000 okända personer, gjort det till en grej att bjuda på mat och få höra om nya idéer. Det var både ett sätt att jobba och att få energi genom att träffa nya människor. Men när samhället stängde ner slog restaurangerna igen och ingen ville ses längre.

Vad skulle jag göra i Stockholm då?

Jag hade länge varit sugen på att leva mer rörligt, kunna åka runt och inte sitta framför en skärm 80 procent av min tid. Jag var också nyfiken på vanlife, alltså att bo i husbil. Jag köpte en så kallad plåtis, en ny bil, inredd för att bo i. Jag är lite för bekväm och lat för att bygga själv och jag ville ha toalett, dusch, värme och kök som fungerade.

Jag hyrde ut min lägenhet på Södermalm, först ett år och senare ett halvår till. Det var också ett sätt att få in pengar varje månad, jag visste inte hur det skulle gå att jobba på distans i bilen. Visst hade jag farhågor. Jag tänkte att jag kanske skulle bli tokig på sju kvadratmeter. Att jag skulle känna mig ensam och utanför, för att jag inte ingick i någon struktur och inte hade några arbetskamrater.

Men så har det inte blivit. Jag tänker på mitt vanlife som en perfekt kombo av trygg hemmahamn och äventyrlig rörelse.

Nu är jag inne på andra året. Jag har åkt runt i Europa och sedan ett par veckor står jag i Åre. Jag har ordnat mitt liv omkring de aktiviteter jag tycker om – framför allt skidåkning och surfing.

För sju år sedan var jag chefredaktör på Veckans Affärer och mitt uppe i karriären. Sen började jag det här projektet med att äta lunch, min slogan var: ”jag bjuder på lunch, du bjuder på idéer”. Jag fick enormt mycket energi av att samtala med människor utan att ha ett uttalat syfte. Och samtidigt ledde det till spännande samarbeten. Det öppnade upp för det val som jag så småningom gjorde, att skala ned, ge mig av.

Jag har gjort det där andra också, har haft hus på Värmdö, tagit hand om barn, jobbat 9 till 5, levt tillsammans med samma person i många år. Det hade sin tid och sin charm. Men nu är det en annan tid och jag ville skapa maximal livsglädje och göra varje dag till ett äventyr.

Det känns svårt att återvända till min lägenhet.

Jag tycker att jag gör det nu. Jag är journalist och kan ta uppdrag från bilen. Skriva artiklar, göra poddar, vara med på seminarier och konferenser. Uppdragen har dykt upp längs vägen genom det nätverk jag fått genom luncherna.

Idag ska jag ut på en topptur här i Åre med en kille som hörde av sig efter att ha läst på mitt instagramkonto att jag befann mig här.

Vi har en släktgård i Dalsland som jag använder som basläger, dit åker jag och packar om mellan vinter- och sommarutrustning.

Jag kan se bland jämnåriga i min omgivning att det finns en trötthet. Att man lever i gamla strukturer och det rullar på – tills man dör. Jag ville inte ha det så, jag började göra saker på egen hand. Det var skitläskigt i början, om man går ut på krogen själv, vem ska man prata med? Men när man är ensam börjar man snacka med den som står bredvid. Jag tränade på att utsätta mig för sådana situationer. Nu ger det en stark frihetskänsla att jag klarar mig på egen hand. Det känns lite som att vara tonåring på nytt, allt är möjligt och jag kan göra det på mitt sätt utan att ta hänsyn till någon annan.

Jag vet att det är ett slags lyxliv jag lever. Att jag kan göra det jag drömmer om. Men jag har låga kostnader och bor gratis i bilen. Jag hade sparat ihop en buffert som start, så det var inte kniven mot strupen direkt.

Det är klart, ibland tänker jag att jag går runt här i min bubbla som jag har konstruerat och kanske stänger ute annat som pågår. Jag kan få dåligt samvete för att jag skräddarsyr en tillvaro för mig. Men samtidigt får jag många nya tankar av människorna jag möter, jag försöker hålla mig öppen.

Det känns svårt att återvända till min lägenhet. Igår träffade jag en snubbe som bygger tiny houses, små mobila hem på hjul. Jag skulle kunna hyra en åkerlapp av en bonde och ställa upp den, kanske utanför Stockholm där jag har mina vuxna döttrar.

I vår ska jag scouta plats för den, det är det jag går runt och dagdrömmer om nu.”

Berättat för Josefin Olevik.

Fotnot: Om du vill följa Ulf Skarin på hans resa så gå in på Instagram-kontot @ulfscamper