Uje Brandelius – sjukt rolig

Uje Brandelius har länge varit en popartist för trendigt vänsterintellektuella, men först när han fick Parkinson slog han igenom på riktigt. Nu kommer den hyllade filmen om hans liv, och om sjukdomen som blev en hitlåt.

Uje Brandelius har en stark berättelse. Ingressen är så slagkraftig att Malou von Sivers kan dra den under den tid det tar henne att luta sig fram i fåtöljen och rätta till sin mest medkännande min. Den skulle kunna vara en popsång på tre minuter.

Uje Brandelius var – som man brukar säga – mitt i livet när han en dag i februari för fyra år sedan gick till läkaren för att få svar på sina prover. Sedan en tid hade han upplevt skakningar i vänster hand. Pappret prasslade när han läste DN vid frukostbordet och det kändes segt när han spelade piano, som om någon hällt sirap i tangenterna.

Beskedet var att han fått Parkinsons sjukdom, detta gåtfulla neurologiska syndrom som får kroppen att försvagas och förtvina.
Men redan här kommer berättelsens första vändpunkt.

Han kallar sjukdomen en gåva.

– Ja, säger Uje. Det hör till min berättelse att det svartaste ögonblicket också gett mig de bästa åren jag någonsin upplevt.

Strax innan diagnosen spelade Uje Brandelius in sin första soloskiva. Efter tjugofem år i det politiska bandet Doktor Kosmos fanns det andra, mer personliga, historier att berätta. Sånger om barn, dagislämningar, medelåldern, vänskap, arbete och vardag. Eftersom han inte ville turnera tänkte han göra en liten föreställning där låtarna varvades med roliga monologer om livet. Men det var då Parkinsonbeskedet kom.

– Jag fick en hit, konstaterar Uje Brandelius förundrat.

För det som hade kunnat bli en perifer liten föreställning i en källare i Vasastan blev nu showen Spring, Uje, spring, om en medelålders popartist som var på väg att göra en medioker föreställning utan riktig story men som fick ett sjukdomsbesked som ställde allt på ända.

Trots metaperspektiv, tveksamma skämt och låg budget blev det en succé. Kritikerna älskade den, och Henrik Schyffert skrev på Facebook att ”Plötsligt, i en liten källare på Sigtunagatan till bredden fylld med kärlek, så bara brast det för mig. Jag grät, skrattade, tröstades och såg äntligen ett hopp om framtiden! ( … ) Jag har aldrig sett nåt bättre. Nånsin.”

– Alla biljetter till de planerade föreställningarna sålde ut på en dag när recensionerna kom, berättar Uje. Sedan förlängde vi speltiden och sålde ut, och sedan flyttade vi den till Södra Teatern och sålde ut. Och sedan tog vi den på turné runt landet.

– Jag tror så här: Grejen med föreställningen var inte att den var superberörande, utan att den var rolig. Det hade varit hemskt att göra ett pretentiöst magplask med berättelsen om mitt liv.

Det slutade med utsålda föreställningar på Dramaten och att han fick prata Parkinson i Malou efter tio. Kronan på verket – den moderna svenska motsvarigheten till att bli adlad – var hans sommarprat i P1 sommaren 2018.

Nu har hans liv blivit film, och han spelar själv huvudrollen.

Bredäng byggdes med bruksorten som förebild, under åren precis innan miljonprogrammet drog igång, och ännu går det att urskilja den ursprungliga välviljan i stadsplaneraren Josef Stäcks generalplan. Bredäng var en satellit, en plats där man skulle leva det lilla livet. Kring centrum, där tunnelbanan stannade, byggdes för allt det som människan behövde. Livsmedel och mat, kaféer, simhall, skola, post och bank, fritidsgård och bibliotek och kyrka. Sundhet, bildning och andlig spis. Och så jobbet inne i storstan. Som att cykla till fabriken.

Skärgårdslandskapet är fortfarande synligt, skivhusen klättrar bland tallar och hällar som slipats av havet, och på den gamla åkermarken är det i dag fotbollsplaner och parker. Här skulle man leva det moderna livet på sextio- och sjuttiotalet.
I dag är Bredäng en plats som präglas av segregation, bortvald av den vita medelklass den en gång byggdes för. Ja, utom av Uje Brandelius och hans vänner.

Mycket av Ujes liv utspelar sig här, och följaktligen också filmen om hans liv. Den är inspelad i Bredäng, sommaren 2019, i hans lägenhet och på gatorna i grannskapet. Familjen spelar sig själv.

Uje har tre barn – Juno, Bixi och Vega – med tre kvinnor. Alla bor i Bredäng.

– En bra sak med Bredäng är trafiksepareringen, säger Uje lite torrt. Mina barn har kunnat gå själva till skolan från att de var små.

Det är också påfallande tyst. Så tyst att man hör susen i tallkronorna, och små finkar tjirpa i de kala rönnarna. Det är vinter men grönt och milt och Uje har fullt upp med karriären och familjen.

Vi ses i hans källarlokal i huset där han bor. Den är som gjord för bokcirklar, bandmöten och intervjuer. Längs en vägg sitter affischer från hans karriär. Han klistrade upp dem veckan efter att han fick diagnosen.

Han har gjort mycket: journalistik i tidningar och på radio, skivor, turnéer med egna bandet Doktor Kosmos och som keyboardist i Komeda. Med dem gjorde han tre omfattande USA-svängar på nittiotalet. På nollnolltalet, när det blev allt svårare att leva som frilans i kulturvärlden, fick han jobb som pressekreterare på Vänsterpartiets riksdagskansli.

Ulla och Jerker döpte sin förstfödda son till de första bokstäverna i sina namn: U-Je. Föräldrarna var barn av moderniteten, inte fasthållna av band till byn eller släkten. Innan Uje fyllde tio hade han bott på lika många ställen. Efter skolåren i Gävle flyttade han själv vidare till Uppsala, Stockholm och för drygt tjugo år sedan till Bredäng.

Just valet av boendemiljö är något han alltid får stå till svars för. Han gör sig rolig över det i filmen. Hur alla förutsätter att det är ett val. Bostadsrätt på Södermalm eller en hyresrätt i förorten.

– Hur många gånger har jag inte mött folk som säger att jag ”gör en bra grej” som fostrar barn i en etniskt blandad miljö. Att det gör mig ”schysst”.

– Jag bara bor här, vill jag skrika ibland. Men det är ju inte så enkelt heller. Klart det betyder något.

– Jag har identifierat ett fenomen genom åren som jag valt att kalla Bredängstrappan, fortsätter han.

Uje lutar sig, som en lektor, tillbaka i 70-talsfåtöljen.

– Bredängstrappan beskriver helt enkelt de stadier som inflyttad medelklass går igenom. Först är de superpeppade, överentusiastiska och vill starta festival. ”Bredängsfestivalen”! Med musik och mat från alla jordens hörn!

– Sedan ska de skaffa barn. Då sållas agnarna från vetet. De flesta kan nämligen inte tänka sig att uppfostra barn här. Så de flyttar. Jag har sett det så många gånger att jag inte ens bryr mig om att lära känna nya Bredängsbor nu för tiden. Jag ser direkt vilken typ de är.

– Jag blir så trött på det här, säger han. Att hylla ”orten” hela tiden understryker också dess underläge. Jag är så jävla ambivalent.

Det är inte första gången vi ses men ingen av oss kan komma på den första. Kanske i mitten av åttiotalet redan. Genom åren har vi stött på varandra i olika sammanhang, och känslan är att vi på något sätt vet var vi har varandra. Födda en månad isär år 1971, från Gävleborg, jobbat med media. Det kan räcka som minsta gemensamma nämnare. Så nu sitter vi i var sin loppisfåtölj i hans källare och känner lite på varandra. Funderar på gränser, berättelser och personliga narrativ. Vi har just ätit grillat lamm i Vårberg. Uje retar mig för att jag, som mest hänger i Hälsingland och på Södermalm, känner till var man får den bästa lammkebaben och baklavan i förorterna. Han berättar att hans jacka är från Ellos. Att han inte är den sortens medelklass som bryr sig.

Men Uje ger mig inga direkta fördelar, trots bekantskapen. Snarare blir det uppenbart att han har sin livsberättelse klar och att han tänker hålla sig till den.

– Det är egentligen inte för att jag har en överdriven integritet – herregud liksom – jag har just gjort en föreställning, en radioteater, ett sommarprogram och en långfilm om mig själv. Det finns inte så mycket att hålla igen med.

– Snarare är jag kanske lite fyrkantig, en mallad människa. Jag är färdiganalyserad. Så är det nog. Dessutom är jag ju journalist själv, så jag blir rätt beräknande på det sättet. Jag vet hur jag vill att min historia ska berättas.

– Dessutom brukar det ofta sluta med den vanliga nidbilden i alla fall; jag blir alltid kommunisttrubaduren och förortsproggaren.

Och numera kommunisttrubaduren och förortsproggaren med Parkinsons sjukdom. Att bearbeta sjukdomsbeskedet konstnärligt har varit en strategi för att orka.

I sitt sommarprogram – som också handlade om Parkinson – lanserade han ”Uje-metoden”; att skaffa sig perspektiv, prata om sjukdomen med alla, skämta om sjukdomen, att klämma ur det mesta ur tematiken.

Ändå är det såklart svart ibland. När han fick diagnosen tillbringade han flera dagar med att gråta och skrika i kudden, och han kan vara rädd för framtiden. I somras försökte han hitta en medicin som passade honom men blev så illamående att han var tvungen att avbryta försöken.

– Det är mycket jag inte kommer kunna göra längre fram, säger Uje.

– Att spela blir allt svårare. Men jag kommer kunna skriva, och det är nog det jag vill. Jag har börjat fundera på nästa filmmanus, och det handlar vare sig om mig eller om sjukdomen.

Kultur med vänsteranalys, då gråter jag! Det är min country.

Politiken har varit närvarande i allt Uje gjort, från ungdomens skolpjäser Under profitens kalla skugga och Förlorar-Uje, rakt genom hela Doktor Kosmos produktion. Han kan inte hejda sig, dels av ideologiska skäl, men framför allt av känslomässiga.

– Jag vill gräva där, i ojämlikheter, i identitetskriget, i klassrelationerna. Allt är samhällsfrågor för mig; kärlek, psykologi, familj.
Men det är inte för att jag är personligt drabbad som jag hela tiden hamnar i de här ämnena, eller för att jag är en underpriviligierad människa som är märkt av klassamhället. Jag kan inte riktigt förklara mitt engagemang på det sättet.

– Kultur med vänsteranalys, då gråter jag! Det är min country. Bröderna Dardenne, Elsie Johanssons trilogi om Nancy, Ken Loach, Strange fruit av Billie Holiday. Det är det som väcker de starkaste känslorna, det är där det bränns för mig.

– Och det är sådan kultur jag vill skapa, inte nödvändigtvis för att förbättra samhället, utan för att den kan beröra, och vara rolig inte minst. Jag vill skapa konst av högsta kvalitet.

De hittade varandra i det, Uje och filmens regissör – den inte helt okända komikern Henrik Schyffert.

– Jag har inte mött någon som jobbar så hårt, säger Uje. Han lägger ned så mycket tid och energi på att det ska bli bra, att det ska bli rätt. Det finns inget som lämnats åt slumpen i den här produktionen.

Henrik Schyffert bekräftar det när jag pratar med honom, och att manusarbetet var ganska slitigt. Uje Brandelius hade ett färdigt manus när Schyffert blev inkopplad.

– Det var Ujes egen idé att fråga mig och jag tackade ja direkt. Jag har varit ett fan sedan 90-talet, stått längst fram på Doktor Kosmos-konserterna.

Ovanför sängen hänger en hemgjord bonad med Uje-citatet På låtsas och på riktigt. Det är så Schyffert känner sig, eller så han vill att all konst ska vara.

– Uje är väldigt van vid att bestämma, så vi har haft våra duster. Han hade skrivit enormt långa scener med enormt långa monologer. Mitt jobb blev att göra film av det, att korta ned, skapa situationer och få in mer dialog.

– Det var svårt för honom. Jag fick säga till på skarpen till slut, att ”Nu tar jag det här ifrån dig!”.

Om manusprocessen var lång, nästan två år, så var själva tillblivelsen desto rappare. De löste finansieringen från Svenska Filminstitutet på nolltid, satte samman ett team och spelade in snabbt därpå.

– Det märks allt mer på Uje att han har Parkinson. Så är det tyvärr. Vi visste inte om han skulle kunna agera nydiagnostiserad om vi hade spelat in den senare. Han blev märkbart sämre bara under tiden vi jobbade med manus. SFI fattade och snabbade på besluten.

Under arbetsprocessen har en vänskap utvecklats mellan Bredängsbon i hyresrätt och komikermiljonären med Teslan.

– Uje har ett slags buddhistkunskap jag kan avundas. Han har valt den smarta vägen, bort från statusstressen. Han har ett problem mindre än jag.

Spring, Uje, spring är en fantastisk film. Enkel men samtidigt, eller just därför, en film som vågar testa att blanda högt och lågt, metaperspektiv, musikinslag, humor och allvar. Den är gjord med en god portion självförtroende.

– Kul att du tycker det, säger Uje utan att uttrycka ett uns förvåning. Men alltså. Jag vet inte hur jag ska säga det här, men det har visat sig att jag är väldigt likeable. Folk tycker om mig helt enkelt. När jag gjorde föreställningen fick jag det bekräftat för mig. Jag är inte orolig längre.

Det goda humöret går igen när det kommer till samhällsutvecklingen. Vi åker tunnelbana och pratar om allt det bruna, om populisterna och polariseringen. Jag är svart till sinnet.

– Men det där är bara dialektik, säger Uje godmodigt. Om tjugo år har det vänt och då vet vi ännu mer, då har vi dragit slutsatser och samhället är ännu mer tolerant.

Uje är nästan oförskämt positiv.

Med en nyss inhandlad plyfaskiva i bilen lämnar vi bygghandeln i Kungens Kurva och tar E20 mot Strängnäs, svänger av mot Stallarholmen och Selaön. Där finns det framtidsprojekt som Uje äntligen fick till härom året; ett kollektivhus på landet där tre kompatibla familjer med barn i samma åldrar får plats och där Uje så småningom kan få bli omhändertagen av dem som tycker om honom och bli ursäktad när han inte kan snickra och måla lika mycket som de andra.

Vägarna blir smalare, vi passerar Överselö kyrka och kommer fram till byns gamla ålderdomshem, ett stort hus i sten byggt 1910. Det har de senaste decennierna fungerat som konstnärshem åt ett par skulptörer utan större känsla för byggnadsvård och fastighetsunderhåll.

Nedervåningen har varit ateljé, men på övervåningen har de tre samägande familjerna varsin intakt lägenhet.

– Jag har alltid umgåtts i gäng, jag gillar när man är många. Och självklart har jag insett att det på sikt kommer att bli min räddning. Jag kommer verkligen behöva andra människor.

Uje har sin familj, den stora brokiga med barnen och exen, mamman och pappan som nu flyttat till Öland och trivs lika bra där som någon annanstans. Han har syskon, en bror i Barcelona och en syster i Dalsland, han har sommarhuskollektivet och han har bandet, det kreativa kompisgänget Doktor Kosmos som hållit ihop sedan åttiotalet och spelat ihop nästan lika länge.

– Jag har ”Bredäng brinner”-gänget också. Vi träffas i ett garage varje söndag för att fika, prata, skriva en ny låt, spela in den och sedan glömma bort den. Vi gav ut några låtar förra året, men det sociala är så mycket viktigare.

Men framför allt har han Therese Hörnqvist, mamma till yngsta dottern Vega och sambo i den stökiga lägenheten i Bredäng. Hon som spelar Ujes tålmodiga sambo i filmen.

– Jag friade till henne i sommarprogrammet, men jag tror vi väntar med att gifta oss. Det händer för mycket just nu ändå.

Sjukdomen har fördjupat min politiska övertygelse

Man tänker sig att livet ska vara som Ujes. Fullt av vänner som tar emot när man faller. Lyckan i att veta det, att lita på det, gör sjukdomen lättare att bära. Jag tänker på det med värme i flera dagar efter att vi setts. Och på hur det kan ge mig ett bra slut på berättelsen jag skriver på. Tills jag inser att det ändå känns lite märkligt borgerligt på något sätt.

Uje Brandelius är övertygad socialist. Han var den låtskrivare som bar den politiska musiken genom hela nittiotalet med en sådan smarthet och humor att till och med den apolitiska ironikern Henrik Schyffert tyckte att den var bra.

Uje var alltid lite vassare än alla andra, lite före i analysen, den som också riktade humorn mot sig själv i poptexter och debatter.
Som pressekreterare i Vänsterpartiet i nästan tio år arbetade han med realpolitik, kompromisser och interndemokrati. Han kom ur det, stärkt i sin tro på ekonomisk och social jämlikhet. Om en fråga inte varit politisk så har Uje politiserat den. Det privata är politiskt. Allt är politik.

Men vi har inte pratat om Parkinson i sådana termer. Så jag ringer upp honom.

– Det är klart att sjukdomen fördjupat min politiska övertygelse, säger han. Att bli sjuk har påmint mig om att jag behöver andra människor, men det har också påmint mig om hur mycket jag behöver samhället. Sjukdomen har gjort mig till en ännu mer övertygad socialist. Ta nedmonteringen av assistansersättningen till exempel, den kommer antagligen drabba mig på ett väldigt konkret sätt längre fram, säger han.

– Nu råkar jag ha familj och vänner, men principen måste vara att även den som är ensam ska kunna klara sig och kunna leva ett värdigt liv. Samhällets minsta beståndsdel är inte familjen, det är individen. Och individens frihet kräver en stark stat.

– Som pressekreterare skrev jag debattartiklar om ”de svaga i samhället”. Nu tillhör jag den gruppen. Nu är det på riktigt.