Tvål – en hal historia

Som fenomen har tvål ett långt ifrån fräscht förflutet, men coronakrisen har gett den gamla hederliga hårdtvålen ett rejält uppsving. Kanske kan den till och med hjälpa ett krigsdrabbat folk på fötter.

Den 15 oktober firas den årliga internationella handtvättsdagen. Syftet med dagen, som instiftades i samband med World Water Week i Stockholm 2008, är att påminna om tvålens förbluffande förtjänster. Att tvätta händerna med tvål i minst 30 sekunder är det mest effektiva sättet att förebygga dödliga sjukdomar som diarré och lunginflammation. Miljontals liv kan räddas. På handtvättsdagen 2014 tvättade fler än 12 miljoner skolbarn i den indiska delstaten Madhya Pradesh händerna samtidigt; en bedrift som har satt avtryck i Guinness rekordbok. I fjol passerade emellertid dagen relativt obemärkt förbi. Något säger mig att den inte lär göra det i år.

En ny undersökning som har genomförts på uppdrag av organisationen WaterAid visar att 82 procent av svenskarna tvättar händerna oftare i dag än före utbrottet av coronaviruset. ”Det visar att budskapet om vikten av rena händer för att minska smittspridningen verkligen har nått fram”, kommenterade WaterAid Sveriges generalsekreterare Cecilia Chatterjee-Martinsen.

Den svenska linjen: folkvett och tvål. Dess förkämpe: Anders Tegnell.

”All makt åt Tegnell, vår befriare”. Den skojfriska versionen av Bröderna Lejonhjärta-repliken ses numera på såväl kaffemuggar som tygväskor, och somliga har valt att karva in statsepidemiologens nuna i huden. Tributerna duggar tätt, och om Anders Tegnell är vårt samtidsdramas givne huvudrollsinnehavare så är tvålen hans självklara tillhygge, eller superhjältevapen, om man så vill. Den dalsländske konstnären Karl Hallberg har symtomatiskt nog skapat ett konstverk av tvål föreställande just landsfader Tegnell. ”Det är ett sånt givet material för just avbildningen av Anders Tegnell. Inte kanske just han som person utan snarare på grund av hur vi tacklar en kris och vikten av att tvätta händerna”, sade konstnären till P4 Östergötland.

För när den inledande masshamstringen av toalettpapper och svindyr handsprit väl kom av sig framstod den gamla hederliga handtvålen som nyckeln i vardagskampen mot corona. Folkhälsomyndighetens uppmaning löd ju inte: ”Panikhamstra toarullar!”. Nej, ”Tvätta händerna med tvål och vatten!”, var det mer sansade budskapet. Tvål besegrar nämligen det lipidhölje som skyddar coronaviruset, löddret fungerar som en kofot som bryter sönder virusets väggar.

Men för att vara en så älskvärd produkt har tvål en påfallande smutsig historia. När de brittiska kolonisterna intog Amerika var deras personliga hygien så undermålig att den utgjorde ett hot för urbefolkningen. Inte nog med att de luktade illa, de var så till den grad otvättade att de överförde smittor som urbefolkningen inte hade immunitet mot. Det var först under det amerikanska inbördeskriget som sedvänjan att tvätta sig med tvål började slå an hos allmänheten. Unionsarmén framhävde god hygien som en nyckel för att vinna kriget.

Procter & Gamble, ett av de första företag som började masstillverka tvål under 1800-talet, och som dessutom var hovleverantör åt unionsarmén under inbördeskriget, skulle senare komma att uppfinna fenomenet såpoperan. Företaget var först med att sponsra och producera soap operas, melodramatiska följetonger som sändes i radio och senare tv under dagtid. Reklamfönstret på en halv minut ansågs länge vara det mest effektiva sättet att kränga tvål på, men tiderna förändrades. Långköraren As the World Turns, som mot slutet hade tappat två tredjedelar av sina tittare, blev den sista att produceras av Procter & Gamble. 2010 lades såpan ned efter 13 858 avsnitt, då Procter & Gamble beslutade att i stället lägga sitt marknadsföringskrut på Facebook och Twitter.

Finsmakare skulle möjligen kunna hävda att såpoperan, med sin basala intrig och frekvent överspel, är en problematisk biprodukt av tvålindustrin; men den verkligt problematiska konsekvensen är snarare föreställningen om renlighet. Så sent som 2017 använde Dove en reklamkampanj, en tre sekunder lång GIF, där en svart kvinna föreföll bli vit genom att använda sig av företagets bodywash. På Twitter kommenterade en av många upprörda människor att reklamkampanjen i sin tondövhet påminde om en ”vintage racistsoap ad”. Reklamen var förhoppningsvis den sista, men knappast den första, att göra kopplingar mellan hudfärg och renlighet. En annons för Pears tvål från år 1899 kungjorde: The first step towards lightening the white man’s burden is through teaching the virtues of cleanliness. Översatt blir det ungefär: ”Det första steget mot att lätta den vite mannens bördor är att lära ut renlighetens dygder”. I en annons från 1921 ses ett vitt barn fråga ett svart barn: ”Varför tvättar inte din mamma dig med Fairy-tvål?” och så har det fortsatt.

Tvål har även en obehaglig koppling till nazism. Uttrycket ”att tvåla till någon”, med innebörden att gå illa åt någon, har pikant nog sitt ursprung i 1940-talets Tyskland; och från samma tid och plats hämtas misstanken att nazisterna skulle ha gjort tvål av fett från människor som dött i koncentrationslägren. R.J.F. påstods det ha stått på tvålarna, Reines Jüdisches Fett. Vid Nürnbergrättegången vittnade en man vid namn Sigmund Mazur om att 25 kilo tvål skulle ha producerats. 2006 slog en polsk kommission fast att experiment med tvål gjord på människofett mycket riktigt hade utförts på anatomiska institutet i Gdańsk under andra världskriget, under ledning av professorn Rudolf Spanner. Tvålen, som luktade så illa att mandelolja behövde tillsättas, användes bland annat för att rengöra obduktionssalar. En burk med tvålen förekom som bevisföremål vid Nürnberg-rättegången och förvaras alltjämt i den internationella domstolens arkiv i Haag.

Med tanke på tvålens ofräscha historia, känns det roligt att också kunna presentera några feelgood-berättelser. En sådan finns på Södermalm i Stockholm. Lokalen på Sofiagatan, ett stenkast från Nytorget, är inte större än tre gånger fem meter, men sprängfylld av exklusiva varor. På hyllplanen som täcker väggytorna dignar Aleppotvålar av olika format och färger. Det luktar kraftigt av lagerbär. Sött. Lite som vanilj, fast doften är betydligt mer vuxen, liksom örtig.

– Det är inte alla som gillar doften när de kommer in. De tycker att den är lite för exotisk, men folk som väl har börjat använda Aleppotvål byter aldrig tillbaka, säger Maged Mikayel som driver tvålbutiken Baron Hammam.

– Varje tvål har massor av historia bakom sig, fortsätter han. Själv tänker jag på mitt land när jag känner den här doften, och på min barndom. Jag minns hur det brukade svida i ögonen när mamma löddrade in mig.

Landet han syftar på, hans hemland, är Syrien. Där, i den numera krigshärjade miljonstaden Aleppo i den norra delen av landet, tillverkas sedan urminnes tider tvålen som är alla andra tvålars moder. Proceduren är lika enkel som raffinerad. Det börjar om hösten uppe i bergen, då kvinnor, det är fortfarande oftast kvinnor, handplockar lagerbären. Bären, som ser ut som små svarta oliver, pressas sedan, likt just oliver, mellan två stenblock för att få ut saften. Det är lagerbärsoljan som ger Aleppotvål sin karakteristiska doft och färg, och dess egenskaper gör tvålen till ett effektivt skydd mot psoriasis, eksem och andra hudåkommor.

Efter att ha kokat hälls tvålblandningen ut över jättelika källargolv där den får stelna i lugn och ro. Sedan blir det dags att skära ut tvålarna; också det en sofistikerad process som kräver fem personer. En mästare skär medan hans medhjälpare
drar honom över golvet med en repanordning. Somliga tvålmästare trär på sig en skridskoliknande anordning, för att sedan kryssa över golvet, medan skenorna gör jobbet. De färdiga tvålarna travas sedan upp i ståtliga kolonner, inte sällan fem meter höga, där de får torka. Tvålarna är ursprungligen gröna men antar med tilltagande ålder en allt brunare, nougatliknande färg, för att slutligen mörkna ännu mer. Maged plockar ned en 16 år gammal tvål från en högt belägen hylla bakom kassan. Den har legat oinslagen, så exponeringen för syre har gjort den nästintill kolsvart.

Själv använder Maged Aleppotvål till allt: handtvätt, schamponering, rakning, tvätt av kläder. Aleppotvål är också utmärkt för den som vill fräscha upp sin gamla orientaliska matta, berättar han.

– Då bryter man loss små flagor av tvålen och strör ut över, så blir den som ny!

Om egenreklam ska tillåtas så påpekar Maged gärna att Aleppotvål är en perfekt gå bort-present.

– Blommor vissnar, choklad äter man upp. Sedan är det här inte bara ett minne, det är ingen souvenir du slänger upp på vinden. Det här kan du använda varje dag, året runt. Dessutom är Aleppotvål det bästa skyddet under corona, säger han.

Klockan har hunnit bli några minuter över fyra på eftermiddagen så Maged går ut och vänder på öppetskylten. Under pandemin stänger han tidigare än vanligt. Trots kortade öppettider har försäljningen ökat; den kund som tidigare brukade köpa en tvål, köper numera tre. Lagerbärsoljans egenskaper gör tvålen 100 procent bakteriedödande.

Och det är inte första gången Aleppotvål agerar frälsare under en kris.

När inbördeskriget i Syrien nådde Aleppo, drabbades det vackra gamla handelscentrat hårt. Omkring 60 procent av Aleppos historiska och världsarvslistade stadsdelar bedöms ha ödelagts, och de omkring 200 tvåltillverkare som var aktiva i staden vid krigets utbrott decimerades snabbt, tills att blott en tiondel återstod. För Maged och hans butik innebar kriget, och de många rapporterna om Aleppo, paradoxalt nog ett uppsving. Att stödköpa Aleppotvål blev ett sätt för hans kunder att stötta civilbefolkningen, samtidigt som man bidrog till att rädda en uråldrig och plötsligt hotad näring. Och för kunder från Syrien, och andra med en koppling till landet, blev mötet med lagerbärsdoften extra känslomässig.

52-åringen från staden al-Hasakah har en mild, klart tvålkompatibel framtoning. Glasögonen är uppskjutna på hjässan, där ett kortklippt och lätt krulligt hår tar vid. Kalufsen är nytvättad med Aleppotvål. Det har den varit hela Mageds liv, frånsett en månad då han av anledningar han nu har förträngt, fick för sig att experimentera med schampo.

Maged reagerade mest på hur mycket svårare det var att skölja ur schampo. Detta skedde för övrigt, ironiskt nog, i just Aleppo där Maged studerade till att bli agronom. I Sverige hankade han sig fram på ströjobb. Han hjälpte bland annat till i sin frus kiosk i Bromma men drömde om att starta något eget. Dock helst inte det gamla vanliga: pizzeria eller taxi. Han ville göra något som gagnade folket i hans hemland, något som hade med Syriens kultur att göra. En morgon när han stod i duschen och tvagade sig slog det honom: lösningen fanns ju i händerna på honom.

Baron Hammam är i dag en flaggskeppsbutik när det gäller Aleppotvål. Här finns förstås originaltvålen, i alla traditionella halter: tio nivåer som spänner mellan en lagerbärskoncentration på fyra till 40 procent; men här finns också Aleppotvål som doftar av honung, mjölk, fikon. Dessutom säljs hammamtvål, en svart gelé som man smörjer in kroppen med, för att tio minuter senare skrubba den ren med en kese, en sandpappersliknande handduk.

– 90 procent av mina produkter går inte ens att få tag på i Aleppo, berättar Maged Mikayel.

Den politiska situationen innebär fortfarande problem i Mageds hemland. Syrien befinner sig i ett limbo. Återuppbyggnaden av Aleppo har inletts, trots att kriget ännu pågår. Tvål-leveranserna är någorlunda pålitliga, men det är desto svårare att lösa den egna delen av transaktionen. Politiska sanktioner har gjort det omöjligt att överföra pengar via traditionell bank, berättar Maged. Han får skicka med ”kurirer”, vänner som ändå ska till Aleppo, alternativt med Western Union. Maged visar bilder från en av fabrikerna där hans första parti tvål tillverkades, en vacker gammal byggnad, som nu inte längre finns. Aleppo har plundrats, många gånger om, och stadens tvålfabriker har inte förskonats. Lyckligtvis är tvåltillverkare sega överlevare; tillverkningen är manuell och inte beroende av maskiner.

– När det gäller tvål är det egentligen ganska lätt att börja om från noll, säger Maged Mikayel och drar in ännu ett andetag av den lagerbärsstinna luften i butiken. Allt som behövs för den som tillverkar Aleppotvål är människor, kunnande och verktyg. Det som fattas nu är trygghet.

Jag lämnar Mageds butik lätt omskakad. För egen del vägrade jag länge använda fast handtvål. Den fick maka på sig till förmån för allehanda pumpflaskor. Mitt användande av flytande tvål var ett utslag av modernitet, av evolution. Ja, det var jag i alla fall helt övertygad om. För mig var fast tvål en sprucken och grönspräcklig sak som med hjälp av något lömskt baksug satt fastlimmad på ett tvålfat i farmor och farfars badrum. Hårdtvål, det fick mig länge att tänka på sådana där uppblåsbara hängare som var populära förr. Dessutom kändes det sunkigt: en massa personer grabbade ju tag i en sådan tvål.

Jag är inte ensam om att ha resonerat på detta vis. Normforskaren Pontus Strimling, som är knuten till Institutet för framtidsstudier, har roligt nog beskrivit hur pumptvålen i hans eget badrum fick honom att fundera på hur sociala normer påverkar våra beteenden. Plötsligt håller vi något för sanning, utan en gnutta evidens. För samtidsmänniskans pumptvålspreferens har ju aldrig varit grundad i fakta. Flytande tvål är i regel billigare men när det gäller att slå ut osynliga patogener så är ”gammeldags” tvål att föredra. Ju torrare tvål desto bättre, enligt Livsmedelsverket.

Dessutom finns det andra uppbyggliga skäl att gå över till hård tvål. Apokalyps Labotek må vara ett illavarslande namn men det Malmöbaserade företaget tillverkar tvål av ”falafelolja”, det vill säga använd frityrolja, och har vunnit ett internationellt
pris för bästa återvinningsdesign. Och så har vi förstås Ivan Petrovic, också han Malmöbo, som råkade beställa för mycket olivolja av en kompis med känningar i Grekland. Väldigt mycket för mycket. Mer än vad han kunde göra av med i matlagningen. Ivan Petrovic googlade runt och insåg att man ju faktiskt kan göra tvål av olivolja. Experimenterandet i hans och sambons trånga enrumslägenhet gav ett oväntat väldoftande resultat. Efter att den första satsen lavendeltvål skänkts bort till vänner och bekanta började han sälja sina tvålar till butiker. Det blev starten på Rosetown, ett blomstrande enmansföretag som har gjort att Ivan Petrovic kunnat säga upp sig från sitt ordinarie jobb som truckförare. Och allt tack vare gammal hederlig fast tvål.

Dessutom är den alltså ett pålitligt tillhygge i kristider. Inte bara under coronapandemins grundliga 30-sekunderstvagningar. Inte bara i Aleppo. Vid 1900-talets början använde Ardeshir Godrej tvål som ett vapen i den indiska frigörelsekampen. Godrej noterade att all tvål som såldes i inhemska butiker innehöll animaliskt fett, vilket förfärade en majoritet av landets befolkning. Han började följaktligen tillverka en helvegetarisk tvål, vilken lanserades som ett ”grymhetsbefriat” alternativ till de utländska. Mahatma Gandhi uppskattade Godrejs bidrag till kampen så till den grad att han en gång avböjde ett ekonomiskt bidrag från en av tvålmakarens konkurrenter. Själv var Gandhi, trots att han likt den amerikanska unionsarmén såg god hygien som en nyckel i kampen, en motvillig tvålanvändare; i alla fall under livets senare hälft. Under många år skrubbade han sig ren med en sten som han fått i gåva av sin trogna följare Mirabehn.

Till slut kapitulerar även undertecknad fasttvålsskeptiker. När jag nyligen återintroducerade den fasta tvålen hemma, på pumptvålens bekostnad, utbrast min 6-årige son, lätt förfärat: ”Vad är det där för något?” ”Det där, min son, är handhygien, kulturhistoria och välgörenhet i ljuv förening.” Äh, så sade jag förstås inte. Men orden har förbluffande god täckning.