Två inflyttade bonnläppar: Nisse från Degerfôrs, Johan från Lycksele

Nu är det 20 år sedan Johan Norberg började skriva om musik i Vi. Det firar Vi med att återpublicera tio av hans mest älskade texter på vi.se. ”Två inflyttade bonnläppar – han från Degerfors, jag från Lycksele – med kärlek till musiken”, skriver han om det oundvikliga mötet med Nisse Landgren.

Den här texten publicerades ursprungligen i Tidningen Vi #3 2016.

I mitten av 1980-talet försökte jag byta bana från jazz- till rockgitarrist, med allt vad det innebar av pudelfrisyr, cowboyboots och elgitarr med svajarm. Men några sådana uppdrag dök inte upp på några år, så medan jag såg ut som en hårdrockare på världsturné fortsatte mina vanliga uppdrag: Jag vikarierade i tv-orkestrarna för underhållningsprogrammen Notknäckarna och Nöjesmaskinen, spelade in skivor med Sten & Stanley, lirade i radiojazzgruppen och satt i orkesterdiket på Göta Lejon med föreställningen Emil i Lönneberga.

I diket fanns en annan musiker med liknande ambitioner: Nisse Landgren. Han kom till söndagarnas matinéföreställningar som om det vore show med Liberace i Las Vegas. Håret i hästsvans, ringar i öronen, skinnlappade jeans och en fantastisk jacka i ljusblått läder med stickade ärmar.

En dag, mellan Idas sommarvisa och Fattig bonddräng, tipsade Nisse om att han skulle spela med sitt band på nattklubben Alexandra’s senare på kvällen. Jag gick dit och ställde mig långt bak i väntan på att det skulle börja. Vid min sida stod två flickor i 20-årsåldern och pratade om att de sett Nisse på tv, och de var mycket förväntansfulla.

Plötsligt drog det i gång, med rökmaskiner, ljusshow och en pumpande rytm från bas och trummor.

Nisse kom injoggande på scenen, iförd skinnbyxor och smokingjacka över bar bringa. Han slog en kullerbytta, hoppade upp, skuggboxade några slag, högg tag i mikrofonen – precis som James Brown – och sa på bredaste värmländska genom röken och larmet: ”Hejsan på er allihopa, ja heter Nisse Landgren och kommer från Degerfôrs.” Tjejerna vid min sida tappade hakan, och så sa den ena besviket: ”Å, fy fan. Hoppas inte hela bandet kommer från Degerfors.”

Honom måste jag spela med, tänkte jag.

Nästa gång vi sågs klämde jag fram hur mycket jag gillade det han gjorde. ”Säger du det?”, sa Nisse på samma genuina värmländska, ”Jag har alltid trott att du tycker jag är gôrdålig”. ”Nej, det tycker jag inte!” sa jag, och så fick jag vara med i hans band.

Det var oundvikligt att vi skulle söka oss till varandra. Två inflyttade bonnläppar – han från Degerfors, jag från Lycksele – med kärlek till musiken, mild hybris och flamboyant klädsmak.

Nu har vi spelat ihop i 36 år. Han slår inga kullerbyttor på scenen längre och jag har hängt in fransjackan i garderoben, men i övrigt är det mesta sig ganska likt. I år firar Nisse Landgren 60 år som människa och 40 som musiker.