Tv-serierna väcker liv i bortglömda låtar

I tv-serier som The Last of Us och Stranger Things får gamla låtar nytt liv. Varför används inte samma grepp i svenska tv-serier? Här finns en guldgruva, skriver Vi:s musikskribent Johan Norberg.

Många tror att om man bara skriver en tillräckligt bra låt så kommer listplacering och berömmelse, men den sortens rättvisa existerar inte i musikbranschen. Sådant känns surt för den kompositör som tycker sig ha skapat något unikt, men så fungerar populärmusiken och det är bara att bita ihop och skriva nytt.

Den med gott självförtroende och konstnärlig ambition tror på sina bortglömda verk ändå, och hoppas att dessa kan få en ny chans, i rätt tid, kanske ny sångare och rätt sammanhang. Ibland händer det, och ofta när låtskrivaren minst förväntar sig det.

Den gamla jazzklassikern As Time Goes By, var ju precis lika bra 1931 och alla andra år resten av det decenniet, men efterlämnade inget avtryck efter att Broadway-musikalen den skrevs för spelats färdigt. Men så elva år senare tyckte någon att Herman Hupfelds låt skulle passa bra i filmen Casablanca, och scenen där Dooley Wilson sjunger för Ingrid Bergman kom att bli legendarisk. Bland annat för att den innehåller den mest berömda filmreplik som aldrig yttrats: ”Play it again Sam”. (Det Ingrid Bergman säger är: ”Play it once, Sam. For old times’ sake.” Och: ”Play it, Sam. Play As Time Goes By”.)

Hupfeld dog av en stroke 57 år gammal 1951 och fick inte uppleva dess upphöjelse till filmhistoriens näst bästa sång, bara slagen av Over The Rainbow.

I modern tid har det blivit vanligt att leta fram gamla, halvt bortglömda låtar till tv-serier. Linda Ronstadts inspelning av Long Long Time från 1970 användes i The Last Of Us(HBO), och placeringen i det tredje, kanske mest överraskande avsnittet i tv-historien, gjorde att låten blev en jättehit i januari 2023, många år efter att Lindas skiva kom ut.

Den här trenden med gamla låtar är sympatisk. Tidigare var det brukligt att musikförlagen förhandlade in en av sina aktuella artisters låtar i en ny Hollywood-produktion. En affärsuppgörelse – inte nödvändigtvis konstnärligt betingad – och resultatet har ofta blivit en transportsträcka i filmer med sånger utan koppling till dramaturgin.

Idag letar regissörer texter och musik som tillför berättelsen något och en av de mest lyckade placeringarna kom 2022, i fjärde säsongen av Neflixserien Stranger Things. I en dramatisk sekvens spelas Kate Bushs Running Up That Hill – en fantastisk musikläggning som hänförde tittarna och låten spred sig runt världen, igen. Från att som bäst ha nått 30:e plats på USA-listorna 1985 hamnade den nu 37 år senare på andra plats. Det dyker bara upp en sådan artist per decennium, med den originaliteten, så det är underbart att Bush plötsligt når en ny generation lyssnare, och en smula rättvist trots allt.

Musikbranschen är unik i det att i stort sett alla tillgångar består av något som var bättre förr, och en betydande del av förlagens omsättning grundar sig på detta ovanliga, men obestridliga faktum. Man kan alltså använda samma sak många år senare och tjäna massor av pengar en gång till, ett knep som andra branscher är bittert avundsjuka på.

Några fler låtar som adderat viktiga dimensioner till filmer och tv-serier:

She av Charles Aznavour. Skrevs ursprungligen för den brittiska tv-serien Seven Faces of Woman 1974, men fick en renässans efter elegant placering i filmen Notting Hill (1999), där Elvis Costellos version i slutscenen låter oss förstå Hugh Grants känslor för Julia Roberts.

Don’t Stop Believin’med Journey. Ett av de första exemplen på återbruk av en gammal hit, denna gång i tv-serierna Sopranos och Glee på 00-talet. Den låg högt på listorna redan 1984, och jag tycker det är roligare när någon lite mer okänd artist får en sådan andra chans.

Bohemian Rhapsody med Queen. Också den rönte stor framgång när den släpptes 1975, men bilscenen i filmen Wayne’s World, från 1992, där rollfigurerna headbangar sig igenom alla märkliga partier, tog låten upp på listorna igen en andra gång.

Everybody’s Got to Learn Sometime. Becks cover på The Korgis hit från 1980 passade perfekt i Eternal Sunshine of the Spotless Mind(2004) och sätter den bitterljuvt romantiska tonen för hela filmen. Det blev ingen hit på nytt men är min favorit i genren ”kongenial användning av gammal musik i nytt sammanhang”.

Both Sides, Now. Här har Joni Mitchell själv återanvänt sin gamla låt, och överträffade originalet med en ny inspelning år 2000. Nu med en mogen altröst som uttrycker fler dimensioner än den 25-åriga ungflicksrösten från 1969. När den sedan användes i filmen Love Actually 2003 blev det lite tårta på tårta. Scenen med Emma Thompson är redan oerhört gripande, och med Jonis röst på det, och alla stråkar, blir det en aning för mycket av det goda. Det räcker att lyssna på inspelningen.

Märkligt nog är det svårt att hitta ett liknande exempel i Sverige – där en gammal hit får en ny publik genom placering i en känd film. I Lukas Moodyssons Tillsammans (2000) fanns naturligtvis gott om gamla popklassiker, som Pugh Rogefeldts Här kommer nattenoch Nationalteaterns Hanna från Arlöv men det innebar ingen återupptäckt av artisten som i Kate Bushs fall. Det är synd. Det finns en guldgruva av gamla svenska inspelningar som skulle kunna tillföra en stämning på samma sätt som i de amerikanska tv-serierna.

Min topplista med förslag:

Med ögon känsliga för grönt, av Barbro Hörberg och Nils Hansén. Skör, romantisk och naturlyrisk.

Sommaräng, John Holm. Ännu skörare och med en naivistisk ton på pekoralens brant, men på rätt sida.

Ledsagarinna till lidelse, Bernt Staf. Denna låt när eftertexterna rullar efter en romantisk komedi! Jag ryser av vällust bara av att tänka på det.

Gomorron, Marie Bergman. I en feelgood-film är denna ett givet soundtrack. Ingen annan svensk låt kan göra mig lika peppad inför en ny dag.

Förut (När jag var liten), Vreeswijk/Kafka, Monica Törnell. En artist som verkligen skulle förtjäna en filmplacerings-renässans för sina tidiga skivor.