Tröskeln till musiken är mikroskopiskt låg – och det är toppen

Att popartister varken behöver kunna sjunga eller spela, det som på 60-talet var sur kritik från en äldre generation mot ”skräniga artister” som exempelvis The Beatles, är i dag ingen åsikt. Det är ett faktum, och inte mer kontroversiellt än påståendet att vem som helst kan fotografera och printa ut en bild. Allt är annorlunda nu, men då kanske du tänker, det har man väl sagt i alla tider? Jo, men allt är verkligen annorlunda, du får helt enkelt lita på vad jag säger.

Från 1500-talet och några hundra år framåt var övergången från gåspenna till blyerts den största förändringen för en kompositör. Mozart hade kunnat diskutera blåsarrangemang till 1980 års melodifestival med orkesterledaren Anders Berglund, och notpapper, instrument och harmonilära hade varit välbekant för Wolfgang. Men sedan dess har ny teknik förändrat allt och inga av de som nu skriver pop-hits behöver kunna noter, eller spela ett instrument.

Även usla kraxare klingar rätt hyfsat.

Tröskeln till att bli musikproducent har blivit mikroskopiskt låg, och det tycker jag är toppen. Det kan aldrig vara fel att alla som vill kan skapa musik och släppa den på digitala medier. Vem som helst kan skapa ett beat i dataprogrammet Logic Pro, och datorn håller ett exakt tempo – något som förr var en unik talang några få musiker förunnat. Den popmusik som produceras i dag är bra, och ibland dålig, men att få ihop något som låter proffsigt är svindlande enkelt.

Detta skapar en annan typ av artister än för 35 år sedan. Talangen ligger i att ha näsa för vad som slår, och gränsen mellan att vara artist, musikproducent eller skivbolag blir flytande. Om entreprenören Bert Karlsson hade dykt upp nu, 20 år gammal, då hade han gjort allt själv. Komponerat och producerat, kanske till och med sjungit låtarna. Att som förr, ringa arrangörer, notskrivare och musiker, hade inte behövts.

Men man måste väl kunna sjunga? Jo, det stämmer, och de flesta av dagens kända popsångare, som Ariana Grande eller Billie Eilish, sjunger nästan overkligt bra, men även usla kraxare klingar rätt hyfsat eftersom i stort sett all sång på topplistorna är justerad av ”autotune” till exakta tonhöjder.

Men nej, inget av det här är fusk. Inte mer än mobiltelefoner, elbilar och antibiotika, och i slutänden blir de musiker som kan spela ett instrument ändå alltid beundrade av den sortens publik som gillar att se en höjdhoppare hoppa 2,43. Från marken alltså, inte från en två meter hög pall.