Tre generationer på luffen: ”Tåget börjar bli Europas blodomlopp på nytt”

Mamma köpte Interrail när det var nytt och sjöng fredssånger på grekiska stränder, jag tog lågprisflyget till Amazonas. Min son åker tåg för att det är bäst transportmedel. Nu köper vi allihop biljetter till Paris.

Det är nära katastrof åtta minuter innan tåget ska avgå. Det kommer ett sms från SJ som säger att bistron uteblir.

– Va?! Det går inte! Vi har ju inte druckit kaffe! utbrister mamma och jag håller helt med.

Det går inte. Det är sex timmar till Malmö och sju till Köpenhamn där vi ska kliva av tåget för första gången. Jag vill rusa iväg och köpa, men mamma ser svimfärdig ut vid tanken.

Det skulle vara på håret, men det kan gå. Våra olika resepersonligheter tvingas genast upp ur kappsäcken.

Min mamma Britta var med när tågluffarkortet kom. En milstolpe, tänker jag, ett historiskt genombrott som ger strålglans åt den som var där och tog för sig. Nu står vi tillsammans på en perrong på Stockholms central. Hon, 70 år, och jag, 45, och min son Abbe, 9, ska göra en tågresa ut i Europa. Det är snart påsk och vår destination är Paris.

Mamma har en liten väska över axeln, den bar hon också när hon tågluffade förra gången för ungefär 50 år sedan. Hon köpte den i Aten, den är sydd av delar av en folkdräkt och hon har själv fodrat den med ­Marimekkomönster. Jag kan se henne framför mig med stor ryggsäck och längre hår när jag kisar.

Den här gången har vi rullväskor. Abbe har förberett sig med fotbollskort från PSG, den franska klubb han avgudar. Vi är tre generationer med tre skilda erfarenheter av tåg, och när vi jämför dem blir det tydligt hur mycket och hur snabbt samhällets syn på resande har förändrats.

Så fort vi kommit till ro på våra platser löser det sig med kaffet – och humöret. Det finns visst en bistro. Den har problem med sitt betalsystem, men bjuder på kaffe.

Mamma är en klassisk representant för Generation Tågluff och medan vi rör oss söderut berättar hon:

– Min första längre tågresa var med latinklassen på gymnasiet, vi åkte till Rom 1970. Vi hängde ut ­genom fönstren över Alperna. Det var nytt, spännande och vackert. Jag fastnade för den antika kulturen och efter det ville jag bara tillbaka.

Hon sökte sig till ungdomsläger, volontärresor, fick hjälpa till att gräva ut Herculaneum (en stad som begravdes vid Vesuvius utbrott, tillsammans med Pompeji). Sedan kom Interrail.

– Det var fantastiskt… Så kändes det. Att en månad kunna röra sig precis vart man ville. Man försökte fuska och låtsas att man inte köpt biljetten i Sverige för att få åka gratis här.

Mina morföräldrar hade också ett intresse för världen, men inte alls samma möjligheter. Morfar hade gjort utlandstjänst inom FN vid konfliktzoner i Kongo och Gaza, senare hade familjen långt gångna planer på att ansöka om uppdrag hos SIDA och ge sig ut i världen. Så blev det aldrig.

När mamma åkte iväg lämnade hon poste restante-adresser dit föräldrarna kunde skicka brev. Och det gjorde de.

– Jag ville komma hemifrån, ut från familjen och upptäcka världen på egen hand. Jag kände mig ­ganska instängd i kyrkan som vi var engagerade i, och de förväntningar som fanns omkring den. Jag hade bestämt mig för att jag ville skapa mitt eget liv, jag ville vara med och förbättra världen.

Hennes politiska uppvaknande kom längs tåglinjerna i Europa. Det var tidigt 70-tal, alla pratade om förändring. I Italien var de mest radikala. Hon såg klasskillnader, folk som bodde på gatorna, men upplevde också en tillit. Det gick att lifta. Hon lärde känna många människor som talade andra språk.

– Jag hade alltid en Joan Baez-sångbok i ryggsäcken, en tung sak. Och så hade jag en flöjt och en mungiga. Jag vet inte om jag någonsin använde dem, men jag ville vara en sån… Det var en stor frihet att sjunga Bob Dylans Blowin’ in the wind på stränderna med killar från andra länder.

Hon sjöng mycket Donovan också, låtar som Universal soldier och The war drags on. I Italien sjöng hon Bella Ciao och Bandiera Rossa.

En gång tog pengarna slut. Hon hade bott på en strand i Grekland hela sommaren och visste inte riktigt vad som skulle hända till hösten. Mormor blev väldigt orolig och skickade pengar som räckte för resan till ­Köpenhamn. Sedan fick mamma sova en natt i skogen i Danmark och därefter lifta till Göteborg.

– Jag tror att den viktigaste lärdomen var att vi alla är lika, det har jag burit med mig sedan den tiden. Det är en insikt som jag också försökt överföra på er barn.

Toaletten är renare än hemma.

Framåt Linköping plockar vi fram spelen ur en av ryggsäckarna.

– Vilket ska vi börja med? frågar jag.

– Först UNO, sedan Fyra i rad och sedan kan vi spela kort, föreslår Abbe.

Det är fortfarande långt kvar till Danmark, vilket gör det möjligt att säga ja till en sådan överenskommelse.

Abbe vinner alla UNO-rundor och sedan även alla omgångar Fyra i rad. Han har nyss kommit till den ålder när han kan vinna utan att vi låter honom göra det och han njuter av att sopa mattan med oss.

Sedan läser mamma högt ur Ringaren i Notre Dame som förberedelse för Paris. Kommer vi att se några svartbrända torn? Vi tittar på Youtube-klipp på branden och spekulerar i hur långt de kommit i reparationen.

Det går snabbt till Öresund och snart är vi utomlands. Det regnar precis som i Sverige, men det är ändå något annat. Abbe tittar intensivt ut genom fönstren när vi rullar in i Köpenhamn.

– Jag är ju halvdansk. Tänk om min pappa bor i det där huset?

Han pekar på ett tak som sticker upp över stationens höga väggar.

– Eller tänk om jag möter honom på perrongen?

Abbe blev till med hjälp av en donator i Köpenhamn, så jag vet inte mer än honom. Det kan ­teoretiskt sett vara hans biologiska ursprung som vi trängs med bland de andra resenärerna. Tanken ger extra glans åt hela Danmark, vilket kan behövas i dag för det blåser som tusan och regnet kastar sig i ansiktet om man sticker ut huvudet från stationen. Vi stannar kvar under tak och väntar på anslutande tåg, och så köper vi munkar för att det ska kännas festligt. En har danska flaggan i glasyren och vi lyssnar på språket som är ganska obegripligt.

– Jag vill ha hemspråk, säger Abbe. Jag måste ju kunna prata med donatorn när jag träffar honom.

Nästa tåg går mot Hamburg, där vi ska sova en natt. Vid tyska gränsen behöver vi visa passet för kontrollanter. Det är lite högtidligt och spänt, det känns att vi kommer ännu ett steg längre ut i världen.

– Toaletten är renare än min hemma, säger mamma när hon testat Deutsche Bahns klosett.

Utanför tåget dyker det upp en skylt där det står Lübeck och Abbe ropar till.

– Vi har läst jättemycket om det i skolan! Gustav Vasa blev jagad av danskarna och flydde genom ett dass utanför Falun och så fick han hjälp av Lübeck!

Jag ryser lite och tänker att nu är jag tillfreds med den här resan. Världen har fått en ny pusselbit.

Jag tillhör dessvärre Generation Flyg, född i slutet av 70-talet. Jag sög i mig mammas historier och längtade. Jag åkte också runt på tåg i tonåren, sov på stationer och i parker, blev uppläxad av poliser vid ungerska gränsen och hyrde husvagn vid Franska rivieran.

Men sångerna på stranden var aldrig politiska. Det dök alltid upp någon amerikan med en bucket list eller en holländare med en konspirationsteori och rädsla för att lämna spår i systemet. Det var som att den värld jag mötte var en blek kopia av den mamma beskrivit: den engagerade, den som ville påverka.

Så när lågprisflyget kom i slutet av 90-talet var jag och min generation först på plats. Nu kunde vi hitta något eget, bli pionjärer vi med! Vi kunde resa väldigt långt och väldigt snabbt. Vi kunde nå de mest avlägsna utkanterna av kartan där det fortfarande fanns något att upptäcka. För mig blev det Amazonas djupa skogar, Andernas toppar och de latinamerikanska byarna. Jag jobbade i Chile och skrev reportage från Mexiko. Det var flyget som gjorde min generation till världsresenärer och gav oss vår chans att göra precis som mamma gjort: komma hemifrån, ge sig av från familjen och upptäcka världen på vårt eget sätt.

Tåget? Det kändes vid den här tiden tungt, långsamt, begränsande. I bästa fall nostalgiskt. Det var frånåkt och dyrt. Till och med för att ta sig runt inom Sverige var flyget enklare, billigare och snabbare. Ett rimligt val, helt enkelt.

Vi anländer till Hamburg, glider in i tågstationens luftiga mage. Det är en tågkyrka, majestätisk. Men lite mindre storslagna varianter av den finns överallt i Sverige och världen. De flesta stationsbyggnader uppfördes i slutet av 1800-talet, som en del av industrialiseringen. Vid den tiden var tågresor något för de mer bemedlade, en lyx. Dess byggnader skulle vara en del av industrialismens kronverk och där tåget stannade kunde stabil handel uppstå. Det spelade roll. Många stationshus blev också samlingsplatser. Få andra byggnader tilläts ta så mycket luft och vara så anspråksfulla i sin arkitektur.

I Hamburg passerar mer än en halv miljon människor dagligen och det är Europas näst mest använda station, efter Paris Gare du Nord.

Tåget börjar bli Europas blodomlopp på nytt. Det avdammade spårsystemet rör sig rakt genom den politiska debatten och den nygamla tågluffen är het igen. Vi är inte ensamma om att lägga semestern på tågsätet. Sommaren 2022 var många långdistanståg fullbokade i Tyskland, Frankrike, Italien och Spanien. Den där längtan efter ”långt bort och snabbt” har dämpats av flygskam och trenden förstärktes av pandemins restriktioner, när resor var omöjliga. Omoraliska.

Facebook-gruppen ”Tågsemester” har 163 000 medlemmar och en aktivitetsgrad som skapar hjärtklappning. Mamma har hängt där ett oräknat antal timmar för att luska ut hur man bokar sittplatser och hur lång tid man behöver för byten och annat hon tvingats bli expert på för att kunna resa i Europa.

Kanske bidrar svårigheterna att boka biljetter till att siffrorna trots allt är ganska mörka ur ett tågperspektiv sett. Sju av tio svenskar bokar fortfarande hellre flyg när de ska utomlands. Bara var tjugonde utrikesresenär väljer att ta tåget. Inrikes ser det betydligt bättre ut, där gör vi dubbelt så många resor per person och år som för 30 år sedan. Men vi borde kunna nyttja rälsen ännu mer, med tanke på hur mycket mer hållbart tåget är som transportmedel.

Abbe tillhör Generation Klimat, han är född 2012 och har vuxit upp med ett närvarande klimathot och Greta Thunberg som fixstjärna. Han vill gärna åka till andra sidan jorden och skryta om det i skolan, men han kan också komma med den spontana invändningen:

– Då måste man ju flyga? Och det är dåligt.

Nu bor Abbe i en gentrifierad stockholmsförort där Miljöpartiet har oproportionerligt stort röststöd, men Generation Klimat finns på många håll i landet. Själva flygandet har inte hög status i hans sfär, det är snarare ett nödvändigt ont. När vi pratar om det kommer jag på mig själv med att ha ändrat inställning på ett liknande sätt. Jag tänker på flyg som något obekvämt. Långa väntetider, köande, dålig luft där man blir konstig i magen och känner sig sjuk efteråt. Obehaglig trängsel, terrorhot.

Tåget däremot, är en självklarhet för Abbe.

– När jag tänker på tåg tänker jag på bra saker, mest på Falun eftersom vi åker dit så ofta, säger han.

Mina föräldrar bor i Falun och nu har han börjat ta tåget dit själv från Stockholm. Tåget är vår vardagsresa, det sätt vi använt mest för att röra på oss.

– Det är mycket roligare än bil för man kan sitta tillsammans och prata och röra sig. Och köpa delicatobollar. Det går ju att ta tåget till nästan hela världen, fast det tar ganska lång tid, säger han.

Även om flygsemestrar ännu är populära och resmål som Kanarieöarna fortfarande är storsäljare, har flyget drabbats av problematisering. Det kommer ingen ifrån. De influencers som Abbe och hans vänner följer rör sig visserligen över världen, men de lägger inte så ofta upp flygplansbilder. Och om de gör det, så får de alltid kommentarer om att de är dåliga förebilder och gör sunkiga val. Sorglösheten omkring ­flygresor ­verkar vara ­förlorad, medan tåget ­dundrar fram ­mellan drivor av likes på sociala medier.

– Någon gång skulle jag vilja åka nattåg, säger Abbe och han är inte ensam.

I höstas ­invigdes ett nytt nattåg just till Hamburg, svenska Snälltåget kör sedan ett par år Stockholm–Berlin under högsäsong, och just nu är efterfrågan större än utbudet.

Vårt hotell i Hamburg har retuscherat sina bilder på nätet. Där ligger inte ”World of sex” på hela bottenvåningen. Vi hittar en god tapasbar och får en rejäl tysk öl. Hamburg är en stad som är stor och verkar intressant, men som många resenärer liksom vi mest byter tåg i. Nästa gång! Då stannar vi längre. Vi samlar på ”Nästa gång!” Nu är vi ju faktiskt på väg mot Paris.

Att knyta internationella band.

Tåget har stått symbol för olika rörelser i vår civilisation sedan industrialismen drog in på 1850-talet. Det var moderniteten, på gott och ont. Det var så snabbt att drömmarna kunde lämnas bakom, farligt starkt, högljutt och en maskin som hade kapacitet att köra över människan. Då en bild av den rusande framtiden. Dagen efter blir tåget försenat i Karlsruhe och vi missar anslutningen. Abbe börjar gråta, hur ska det gå? Det har tagit slut i energidepån, vi har varit på resa i snart två dygn. Mamma har en burk hembakade kolasnittar från Falun och de hjälper.

Det spöregnar även här, och det är oklart när nästa tåg ska gå. Vi hittar en asiatisk restaurang på stationen. En tant som luktar väldigt starkt och bär på många påsar stannar och pratar. Snart sitter hon och äter rester från allas tallrikar och vi hasar försiktigt bortåt på bänken. Mamma pratar bristfällig tyska och tanten är snäll, men Abbe har inte ätit någonting.

För mamma var tåget friheten, öppenheten mot världen. Ett sätt att komma utanför sitt eget land och knyta internationella band.

För mig var det historien. Det som varit, det vi trott på, det som var förbi. Ett fordon som inte skulle hänga med in i framtiden, men som hade nostalgiska kvaliteter.

För Abbe är tåget basen för rörelse. Något som är sunt och stabilt, ett självklart sätt att röra sig inom och utanför Sveriges gränser, och som binder samman en global värld.

Vid ombokningen förlorar vi våra platsbiljetter och när vi sent på kvällen kan kliva på tåget får Abbe sitta i mitt knä fast han är alldeles för stor. Vi lyssnar på böckerna om Percy Jackson i hörlurar. Vi hör om hans äventyr bland Olympens gudar medan Europas natt svischar förbi där ute.

Snart är vi i Paris. Paris! Hur långt är det egentligen till Olympen därifrån? Vi diskuterar med låga röster. Det är definitivt närmare än från Sverige. Allt fler ljus visar vägen mot staden och när vi kliver av tåget är vi mitt i allt. Vi går över Place de la République som saknar horisont i natten, högt över oss en staty som håller en hemstickad ukrainsk flagga.

Hittills har vi rest, varit på väg. Nu är vi på slutstationen, och äventyret har bara börjat.

Ur Vi:s temanummer om tåg, som kommer i april 2023