Träets tidlösa magi

Från Emils snidade gubbar till konst, höghus och exklusiva designföremål. Trä tycks duga till det mesta, vilket allt fler återupptäcker.

Vad minns man från sin tidigaste barndom? Vilka visuella upplevelser fräter sig fast? Vintern 1971, när jag var fyra år, gick ett rätt chockerande verk upp på biograferna i Sverige: Emil i Lönneberga. En drygt en och en halv timme lång film baserad på Astrid Lindgrens berättelse, utspelande sig i ett förmodernt Småland där oxar spändes för plogarna och pigor kravlade sig ur sina kökssoffor i gryningen.

Men filmen var allt annat än stillsam bildbonad. Speciellt en actionscen strålar i min inre bildbank och kommer garanterat att följa mig in i döden. Det är när hyssmästaren Emil liksom råkar hälla en hel bunke illröd paltsmet över huvudet på sin i sommargräset tupplurande pappa. Varpå denne reser sig upp, vrålar rakt ut, och stapplar fram alldeles nersmetad med grisblod. Ett symboliskt fadermord helt à la Freud! Men lika starkt som bilderna av själva hyssen etsade sig fast, gjorde deras dramaturgiska slutpunkter det. Ja, i själva verket var skildringarna inifrån ”snickerboa”, dit Emil flyr och låser in sig, alternativt blir förpassad och inlåst, sannolikt avgörande för mitt senare uppvaknade intresse för det man kallar de fria konsterna.

Det som sker efter att Emils pranks, som barnens hyss numera heter, har utförts och han för att undkomma faderns vrede flyr in i sin häktesliknande snickarbod är ju ett slags det fria skapandets urscen: i stället för att bara sitta där och sura i sin uthusarrest tar han fram ett stycke trä, en kniv, och sätter sig att tälja en figur, en för varje hyssrelaterad inburning.

En traumabearbetning efter mötena med faderns vrede, alltså, ett trätäljandets terapi, kan man tänka, när man som vuxen ser filmen igen. Men Emils envetna skapande där i dunklet – det dröjer inte länge innan han är uppe i hundra ”gubbar” – visar också på träskulpterandets råa kraft. Vem som i verkligheten täljde fram dem har jag inte lyckats få fram, om det nu inte var Emil-skådespelaren Jan Ohlsson själv; han lär ha fått mer lätthanterliga bitar i balsaträ att bearbeta i scenerna där ­flisorna yrde.

Att gubbarna har en magisk potential att fånga och förstärka mänskliga drag står hur som helst klart. I en passage av filmen framkommer det att Emils mamma sett sig tvungen att gräva ner en av träskulpturerna, eftersom den liknade traktens prost alltför mycket. Hur den såg ut får man inte se, men kanske påminde den om stilen hos den stora mästaren i träsnidargenren, som fångade just det agrara livets människor och scenerier och dess-­utom föddes i Astrid Lindgrens trakt: Döderhultarn, alias Axel Petersson. Känd för sina kusligt expressiva trätablåer och skulpturer (kuriöst nog gjorde Emil-regissören Olle Hellbom år 1952 en dramatiserad film med Döderhultarns träfigurer, med ”Emils pappa” Allan Edwall som speaker!). Månne kunde Emil nått Döderhultarns mästerskap, om han siktat på att hänga med bohemerna i Paris i stället för att erövra posten som kommunalnämndens ordförande. Glöm inte heller att konventionsrebellen Emils alltid medsläpade vapen; hans ”bysse”, var gjord av trä.

Jag tänkte på Emils och på Döderhultarns konst när jag i våras såg en utställning med verk gjorda av trä som material på Galleri Belenius i Stockholm. Konstnären var Julia Bondesson och hennes framsnidade figurer hade något bibliskt över sig, en känsla av tidlöshet som träet tycks särskilt bra på att framkalla, kanske förstärkt av dess genom årtusendena kyrkliga användande. På utställningen fanns en människa som fallit ner på marken som i bön, en grupp på rad sammanfogade figurer som kunde vara ett gäng lärljungar. Exakt framhuggna varelser, de flesta av dem uppsatta på väggen och belysta av en solgult skimrande neonslinga, som fick dem att skimra som om solen nyss gått upp, eller var på väg ner över mänskligheten. I mitten av salen hängde så, med rep fästade till kroppsdelarna, en väldig framsnidad marionettdocka i trä, som liksom flera av de andra hade spår av brännmärken och dessutom stänk av rött över de uppåtsträckta händerna, armarna, bålen. Jag ryggade till. Blir vissa träskulpturer extra livfulla för att materialet i sig varit växande och levande?

Julia Bondesson håller själv kurser i ”monumental träskulptursteknik”, där deltagarna arbetar fram sina verk ur hela trädstamsbitar med hjälp av såg, stämjärn, slöjdkniv, ”skärsäkra handskar”, hörselskydd … Trä är i sig ett stillsamt material. Men det kan krävas stor kraft och vassa verktyg för att förlösa konsten ur det. Jag tänker att energin som går åt, kanske är den som strålar tillbaka mot en, när en träskulptur verkligen har effekt.

En som sannerligen, ja, högg i, var en träsnidare med monumentala ambitioner: konstnären Calle Örnemark, död 2015. Han verkade främst i Jönköpingstrakten, använde ofta rivningsvirke, och skapade till exempel den väldiga träskulpturen Jätten Vist, som med sin gula spikraka träfrisyr och famnen fylld av gröna trästavar möter E4-bilisten intill Vättern i Huskvarna. Och ett gigantiskt, numera nedrivet träskepp som han döpte till Bounty; en skulptur komplett med mast och däck.

Och trä som material inom formgivningen? Numera mycket mer än träslevar, kan man lugnt säga. I dagens ekomedvetna designvärld har träet – och då gärna i form av möbler skapade av just återvunnet spillmaterial – kommit till heders igen. En av dem som verkligen tagit till sig träet – och träden! – är brittiska formgivaren Alice Kettle, född 1992. I år har hon tilldelats stipendium och fri vistelse i Wood Art Residence Bodafors, ett internationellt program, som riktar sig till ”konstnärer med koppling till trä”. Kettle har studerat träorienterad formgivning i Göteborg, och väckt uppmärksamhet med sitt utomhusprojekt When I Am Among the Trees, där hon skapat en väldig trattliknande skulptur av flätat pilträ, i vars nedre smala ände man kan sticka in sitt huvud i en av öppningarna, för att liggande på rygg se och höra suset från de vajande björkarna där ovan. Ett slags anti-kalhyggeskonst och redskap för att förstärka den naturkontakt som många tycker gått förlorad i vår råvaru-roffande värld.

Till sist: Trä inom arkitekturen. En genre där materialet just nu tävlar hårt om att vara ett förstahandsval. Det handlar dels om att privatvillor och enskilda så kallade märkesbyggnader i trä på senare tid prisats och lyfts fram med bland annat minskat klimatavtryck som argument. I höst öppnar till exempel det som ropats ut som Sveriges högsta trähus, det runt åttio meter höga Sara Kulturhus i Skellefteå, visserligen med betongsockel, men ändå. Men det rör sig också om mer vidsyftande projekt än så.
Begreppet ”trähuskvarter” har länge varit förknippat med skräck­scener från anno dazumal, där folk ränner runt med vattenspannar för att släcka hiskeliga bränder i sina mer eller mindre ruckliga hem. Nu har det plötsligt börjat användas som något eftersträvansvärt igen. Och det i ett av landets allra största pågående bostadsprojekt: den så kallade Hagastaden i huvudstadens nordvästra hörn.

”Nu ska Stockholm få sitt största trähuskvarter i modern tid”, har DN rapporterat. 234 bostäder ska det bli, som går under namnet Cederhusen. Eller ”Vasastans träigaste lägenheter”, som lokaltidningen Mitt i vitsigt kallar boendet. Byggföretagets projektutvecklare citeras: ”Det här är första gången i modern tid som man har möjligheten att välja en bostad i Stockholms innerstad som är uppförd helt i massivträ”. Jag beger mig förstås till tomten där träundret sker.

Det är tydligen träets i förhållande till andra material ringa vikt som gör att kvarteret kan resas just på den utsedda platsen: ovanpå en däckning över två motorvägstunnlar och en tågdito vid gränsen mot Solna. Symboliken är nästan övertydlig: över den gamla industriålderns avgasångande artärer – E4 och E20 – reser sig ett kvarter i materialet som väl är tänkt ska dofta av, tja, kärnfrisk framtid.

Det är uppenbart att detta ”ett av världens största trähusprojekt” rider på den rådande estetiska och ekologiska vurmen för det organiska materialet. Och visst är det lätt att ryckas med: trähusen som växer fram här ter sig egendomligt vackra, på ett på samma gång uråldrigt och urbant metropolaktigt sätt. Med sin arkitektoniska reslighet som kontrasterar mot den reptilfjällsliknande fasaden av tunna skivor av cederträ. Här lär väl det mesta finnas för ett lugnt och bekvämt liv i träets anda. Men man undrar förstås: ingår snickarbod?