Varför värderas filmmusik så lågt i Sverige?

Nu ska årets filmpriser delas ut på Guldbaggegalan och som musiker tänker jag; Vad hade film varit utan musik?

Ta en av de mest ikoniska scenerna i filmhistorien; i duschen när kniven hugger och blodet rinner ner i avloppet. Det går inte att föreställa sig den utan de attackerande dissonanta violinerna. Regissören Alfred Hitchcock hade beställt musik till filmen Psycho av sin hus-tonsättare, Bernard Herrmann. De hade redan ett långt samarbete och Herrmann kände att han kunde sin regissör och vad denne behövde, men nu fanns en absolut anvisning; duschscenen skulle inte tonsättas över huvud taget. Bernard skrev ändå, och Hitchcock blev irriterad över tilltaget men tvingades ändå tillstå – när han fick höra resultatet – att det blev bättre. Mycket bättre. 

I Hollywood har filmmusik alltid haft stor betydelse och en fet budget. Den filmtraditionen har aldrig väjt för de stora uttrycken, oavsett om det handlat om skräck, romantik eller äventyr. Pang på med symfoniorkestrar och svulstiga arrangemang som haft avgörande betydelse för berättandet. Ända sedan 1935 har Oscarsgalan belönat bästa filmmusik med en statyett. 2019 gick den till en svensk, Ludwig Göransson för Black Panther. Men i Sverige var det först 2012, till den 47:e Guldbaggegalan, som kategorin ”Bästa filmmusik” infördes, och det är en svidande påminnelse om hur lågt musik värderas i den svenska filmindustrin.

I eftertexterna rullar namn på varenda knallhatt som hjälpt någon att bära en sladd innan man får veta vad kompositören heter, den som i vissa fall lyft ett verk från mediokert till lysande. Regissören Ingmar Bergman, kände tvärtom en nästan överdrivet vördnadsfull respekt för tonkonsten och hade i jämförelse med Hollywoods estetik följaktligen knappt någon musik alls i sina filmer. Han skriver i självbiografin Laterna Magica: 

”Att beskriva musiken är sagolikt, eftersom tonens svängningar drabbar känslan. Att beskriva teatern anses möjligt eftersom ordet sägs vara fattbart för förståndet.” 

I några få, men oerhört viktiga filmscener använde han klassiska verk av exempelvis Bach och Mozart men i betydligt mindre mån specialskriven musik. 

Filmskaparen Stanley Kubrick hade samma fingertoppskänsla för musikläggning men var djärvare och valde gärna nutida konstmusik, ofta något av György Ligeti. 

Här händer något spännande. I den allra bredaste underhållningsformen, en Hollywoodproduktion som når en miljonpublik, hörs den smalaste genren av musik. Människor som aldrig skulle sätta sin fot på en konsert med modern klassisk musik, lutar sig tillbaks i biofåtöljerna och njuter aningslöst av varenda ton. Filmen blir den trojanska häst som låser upp förutfattade meningar så att klangerna går rakt in. Det är fascinerande att exakt samma musik kan få så olika innebörd bara på grund av sitt sammanhang och sin paketering. Antingen presenteras den som György Ligetis Musica Ricercata no. 2 i Berwaldhallens svalt högkulturella inramning, eller som filmen Eyes Wide Shut med Tom Cruise och Nicole Kidman i biografen Rigolettos mörker, med popcorn, läsk och godis. Samma musik, men ändå så olika.

Hitchcock blev rasande när han fick höra resultatet

Samarbetet mellan Alfred Hitchcock och Bernard Herrmann fick ett abrupt och tråkigt slut. Inför filmen En läcka i ridån (1966) hade regissören än en gång ett klart önskemål, och denna gång gällde det en utdragen slagsmålsscenFotnot: StängScenen finns att se på nätet och Hitchcock hade rätt. Avsaknaden av musik skapar en autenticitet som är genuint obehaglig. som absolut inte skulle tonsättas. Vid det laget hade – kan man förmoda – Bernard Herrmann fått en smula hybris efter framgången med Psycho, och skrev musik i alla fall. Hitchcock blev rasande när han fick höra resultatet i inspelningsstudion, skickade hem musikerna och skrek att det var exakt vad han inte ville ha. Herrmann fick sparken och de skulle aldrig samarbeta igen. Även om Bernard Herrmann ofta förknippas med sina sju Hitchcock-filmer, inte minst just den berömda duschscenen, så är hans meritlista mer betydande än så, med bland annat filmerna Citizen Kane (Orson Welles, 1941) och Fahrenheit 451 (François Truffaut, 1966). 

På julafton 1975 avled Bernard Herrmann 64 år gammal, ensam i ett hotellrum i Los Angeles. Hans sista uppdrag som kompositör av filmmusik, Taxi Driver, hade premiär den 8 februari 1976. 

Ur Tidningen Vi #1 2024.