Tone Schunnesson stormar in

Tone Schunnesson gissar att Vi:s reporter är en idiot, men det är bara en av många tankar som måste dryftas vid en speed date. Vi träffar en författare som liksom springer genom rummet och som inte förstår paniken kring autofiktion.

Min svärmor, 81, tycker att huvudpersonen i Tone Schunnessons senaste bok, Dagarna, dagarna, dagarna, är skickligt gestaltad, men hon förstår sig inte på henne. Hon är som ”från en annan planet, asocial och alldeles tossig”.

Till skillnad från svärmor förstår jag mig på Bibbs och tycker att hon både är rolig och älskvärd, trots att hon ljuger och stjäl och slänger ett paket cigaretter på en hemlös redan på sidan 5. Bibbs liv är fullt av nederlag men hon vägrar erkänna dem. Och det finns något härligt och osentimentalt i det där kvinnliga bad girl-beteendet.

Bokens författare heter Tone Schunnesson. Hon är 33 år och kommer från Skåne. Sedan tio år bor hon i Stockholm, hon har gått på författarskolan Biskops Arnö och försörjt sig som bartender.

Hon slog igenom med debuten Tripprapporter 2016. Dagarna, dagarna, dagarna – ska uttalas snabbt och febrilt! – är hennes andra bok. Den ska nu bli film och den har både blivit nominerad till Sveriges Radios romanpris och till European Union Prize for Literature.

Vi tillbringar ett par timmar ihop och det känns som speed dating. Efteråt är det som om det blåst kraftigt inne i huvudet. Jag har fått virvla runt i hennes tankar, och vi har även hunnit med en promenad genom ett höstregnigt Stockholm på jakt efter ett par nätstrumpor, för snart är det halloween och Tone Schunnesson ska klä ut sig till ”en sexig bebis”, som hon säger.

NK, där vi stämmer träff för lunch, är en välbekant miljö även för huvudpersonen, influeraren Bibbs. Där köper hon parfym för 2 500 kronor och där har hon även åkt fast för snatteri och gråtit ut om det i Expressen.

Tone Schunnesson kommer liksom instormande. Hon ser stark och glad ut.

Var kommer du ifrån nu?

– Hemifrån.

Var bor du?

– Jag är nyinflyttad på Lilla Essingen.

Vad har du gjort i dag?

– Jag gick upp sju, och har arbetat hela förmiddagen.

Vad arbetar du med?

– En pjäs för Orionteatern tillsammans med regissören Ragna Wei.

Tidigare har de två jobbat med en uppsättning av Charlotte Brontës Jane Eyre. Nu är det Tolstojs Anna Karenina. Pjäsen ska ha premiär 2023.

– Jag gillar att skriva dramatik för att det har lärt mig mycket om styrkan i att ta med människor på en resa. Att berätta en historia. Dessutom älskar jag att jobba med andra, något jag annars inte gör så mycket. Anna Karenina är spännande för hon går under i sin jakt på att leva sant. Jag har tidigare dramatiserat Jane Eyre men det brittiska temperamentet är ungefär tvärtemot det ryska. Över lag är jag svag för all stark passion och jag älskar melodram! Jag och min mamma brukade gå på Parkteatern i Malmö när jag var liten, och jag tyckte om det där med in och ut genom olika dörrar och skrika på varandra och kyssas. Sängkammarfars, helt enkelt! Och att alla begär ska levas ut. Så jag försökte ha det både i min omtolkning av Jane Eyre och nu i mitt arbete med Anna Karenina.

Tone Schunnesson läser mycket och hon läser snabbt. En bra grej, eftersom hon sitter i författarpanelen i SVT:s litteraturprogram Babel.

Jag har tittat på ett avsnitt där hon talar om den magiska realismen i Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez. Hon är självklar i rutan, rakt på och knivvass.

– En tjej som stod framför mig i en toakö på en fest nyligen sa: ”Du är så bra i Babel. Du pratar på ett sätt som jag förstår, men vad tycker egentligen de andra om dig?” Det kändes som om hon var orolig för att de äldre männen ska tycka att jag är blåst, typ. Men den tanken har aldrig slagit mig, jag tror vi tycker bra om varandra och respekterar varandra. Jag är bara ofta tvångsmässigt mig själv, säger Tone Schunnesson.

– Innan jag började skriva romaner skrev jag mest poesi, men jag har alltid älskat att läsa romaner. Det är verkligen den perfekta grejen. En roman kan vara kort och kännas jättelång eller vara lång och kännas kort. Jag har inget credo om litteratur, att det ska vara si eller så, den får vara hur den vill. Paniken över att allt är autofiktion förstår jag inte. Alla som skriver seriöst vet att sanning inte är en intressant fråga när man skriver, inte ens när man försöker skriva den. Romaner är både påhittade och sanna på samma gång, säger hon.

Som sjuåring i Malmö fick Tone Schunnesson två anteckningsböcker, en lite finare bok med en fisk på framsidan: det fick bli poesiboken. Där skrev hon om kärlek. I den andra skrev hon mer vardagliga betraktelser. Hon ville tidigt något med sitt skrivande, skickade texter till Sydsvenskan och fick dem publicerade.

Hennes mamma ville inte att Tone och hennes systrar skulle svära.

En gång fick Tone en dikt publicerad med en svordom i, förmodligen ”fan”, tror hon. Hennes syster skvallrade för mamma att Tone hade svurit i Sydsvenskan. ”Ja, men i dikter får man svära”, sa mamma då. Vilken frihet!

Min ingång till Tone Schunnesson är hennes böcker men eftersom hon själv är flitig i sociala medier har jag en oklar bild av vem Bibbs är i förhållande till Tone.

– Jag är inte Bibbs, och jag var inte romanfiguren i Tripprapporter heller. Möjligen är det så att många helt tvångsmässigt läser ihop oss. Jag vet inte när jag kommer slippa undan det. Om 25 romaner kanske. Jag ville skriva en komplicerad och mångbottnad kvinna som var svår att älska men som man inte kan låta bli att älska. En slags undergångsroman, tror jag.

Den 39-åriga influeraren Bibbs är på väg att bli en föredetting, vilket hon är högst medveten om. Hon lever på Slipgatan i Stockholm med sin pojkvän Baby. Hon festar och konsumerar stort. Men så lämnar Baby henne och hon är på väg att förlora lägenheten.

Storyn bakom boken är att Tone Schunnesson hade en skatteskuld och skrev 20 sidor som hon skickade till sin förläggare Håkan Bravinger på Norstedts som sa: ”Kör! Skriv!” Tone gick hem och fortsatte att skriva.

– Hon blev så verklig när jag skrev henne och hon hade varit med mig i flera år innan jag skrev fram henne i Dagarna, dagarna, dagarna. Hon är smart, hon är en entreprenör, hon är egen. Hon ser helt osentimentalt hur saker är och hur världen fungerar.

Men berätta nu om Bibbs alla lögner, hon ljuger ju konstant?

– Ja, hon ljuger mycket men är i alla fall ärlig om att hon gör det. Men hon har också ett speciellt sätt att förhålla sig till sanning på. Ungefär: ”Köp en klänning som är lite för liten och sedan bantar du ned dig, då är den inte för liten längre, lögnen blir en sanning.”

Och det är precis så som Bibbs håller på boken igenom. Hon har inte 100 000 att ge sin pojkvän Baby för lägenheten fast hon säger det, hon blir inte våldtagen av Baby fast hon påstår det och hon är inte gravid, men som hon själv säger: uttalar man något kan det bli sant.

Snart ska Dagarna, dagarna, dagarna bli film i regi av Rojda Sekersöz. Tone Schunnesson skrev först Bibbs i tredje person men bytte sedan till första.

Så hur ska det gå för Bibbs att vara i tredje person i filmen?

– Det vill jag egentligen inte lägga mig i, jag har skrivit boken och det räcker för mig, säger Tone Schunnesson.

Ja, men vem skulle spela Bibbs i filmen ifall du fick bestämma?

– Anita Ekberg!

Varför säger Bibbs att hon blivit våldtagen?

– För att hon har blivit det, bara inte av Baby! Varför hon tar till just den lögnen är kanske en större fråga. Men människor är som de är och saker händer. Ingen människa är fullt begriplig och jag vill skydda mina romanfigurer från överdriven psykologisering. Varenda liten handling behöver inte förklaras och genomlysas, bara för att man är en besvärlig kvinna. Även människor som är dåliga personer kan fara illa och bli orättvist behandlade. Bibbs är inget helgon, men hon längtar hem och hon vet inte var det hemmet är.

Du är som en PR-kvinna för Bibbs.

– Ja, ingen får göra sig lustig över henne, säger Tone.

Hon är asjobbig, men du lyckas göra henne älskvärd. Du skulle kunna ta dig an scientologernas PR om du vill.

– Jag vet, säger Tone och ler stort.

Boken togs generellt emot med respekt i Sverige: ”Kroppen som kapital och svaghet”, skrev Kulturnytt; ”En metoo-berättelse att älska eller avsky”, skrev SvD; ”En värld av fusk och yta”, enligt Expressen.

Dagene, dagene, dagene släpptes nyligen i Danmark och recensionerna i danska tidningar poängterar humorn i den, till skillnad från de svenska. Tone har nyligen deltagit på författarträffar både på Louisiana och i Helsingör.

– De höll med mig om att boken var rolig! Och det är också befriande att bli läst utan att de har någon idé om vem jag som person är. Det är min första bok i Danmark.

Fast här vill jag inflika att jag också vet hur rolig hon är. När till exempel Bibbs blir lämnad, vilket hon inte kan hantera, funderar hon så här:

Man kommer antingen från en psyksläkt, en cancersläkt eller hjärtsläkt. En person från en psyksläkt lämnar aldrig sin partner. Bibbs har utgått från att Baby är från en utåtagerande psyksläkt.

Även om det bästa var att lämna av egen vilja så var det näst bästa att bli lämnad genom död till följd av plötslig eller utdragen sjukdom, som det ofta var i cancersläkter eller hjärtsläkter. Det sämsta var att bli lämnad, vilken släkt det än rörde sig om. Faktiskt var det ett kriterium för att vara psyksläkt att aldrig kunna lämna sin partner och nu undrade jag om jag hade haft fel om Baby. Tänk så var han ingen psyksläkt. Tänk så var han blodtryckssläkt.

Så resonerar Bibbs alltså.

Jag vill helst sjunga om det som gör oss lika, men det är intressant med skillnader också. Tone Schunnesson är uppvuxen med sociala medier och bloggar. Jag började blogga vid 35. Det skiljer 22 år mellan oss och vi har olika populärkulturella referenser (Lindsay Lohan, Kim Kardashian, hjälp, vilka är det?). Vi är barn av olika tider och tycker olika om Michel Houellebecq (Tone avskyr, fy, när jag liknar henne vid honom, vilken mardröm!). Vi har olika uppfattning om vad som menas med samtycke när vi diskuterar metoo, men artisten Lady Gaga gillar vi båda två. Dokumentären om henne, Five foot two, har jag nyligen berörts av och Tone Schunnesson är mycket förtjust i den.

– Jag såg den direkt när den kom ut och älskade den! Mycket för att det var under en period då jag precis som Lady Gaga bara grät och jobbade.

Men vem gör då en dokumentär om dig?

– Hjälp, inte nu! Vänta 10 år i sådana fall! Jag har ingen aning om vem som skulle göra den.

Tone Schunnessons språk är exakt, det vill något. Det vill framåt. Den kanadensiska poeten Anne Carson har skrivit att om prosa är ett hus är poesi en brinnande man som rätt snabbt springer genom det. Och det är den energin jag får av Tone Schunnesson. Någon som springer genom rummet.

Och om man är på henne om boken så märker jag att hon har haft en del diskussioner med sin förläggare Håkan Bravinger om att beskriva platsen där saker händer. Hon har denna gång arbetat hårdare med att gestalta själva huset genom vilken dikten kan rusa fram.

– Ja, en roman måste utspela sig någonstans. Det måste inte dikter. När jag skrev min första pjäs, Härlig är min avgrund, frågade dramaturgen var samtalen utspelade sig, och jag sa bara: ”Den utspelar sig i en mörk rymd där massa huvuden bara hänger i luften och pratar.” Men Dagarna, dagarna, dagarna är en flanörroman. Jag promenerar själv mycket och tycker om hur man tänker när man går.

Och hon låter Bibbs flanera runt i Stockholm med den äran. Vi följer henne till restaurangen Tennstopet vid Dalagatan/Odengatan, på Slipgatan på Söder, på NK. Inget slarv. Väderstreck och riktningar är korrekta.

Det märks att du har roligt när du skriver. Hur ser din arbetsprocess ut?

– Jag skriver först snabbt och sedan skriver jag om och skriver om och skriver om. Jag har alltid jobbat mycket med mina texter, jag redigerar hårt och läser allt högt gång på gång. Det gäller allt jag gör, jag älskar att jobba. Även när jag jobbade på krogen älskade jag att jobba hårt.

– När jag skrev första versionen av boken hamnade jag efter ett tag i ett läge där jag försökte vara smart. Jag var rädd att Bibbs och boken skulle framstå som dumma. Men den delen av egot måste man släppa när man skriver. Då blev det till sist bra, även om det är svårt och kan göra ont. Men jag gillar att det är svårt att skriva romaner.

Jag vill kunna få vara omedveten om mig själv.

Du gillar att det är svårt, fast det ser lätt ut, är du en arbetshäst?

– Ja, det bor ett strängt överjag i mig som piskar på. Jag gick i psykoanalys i ett år. Men jag insåg plötsligt att det inte var min grej, jag behöver nog inte fundera ännu mer på vad jag säger och gör än vad jag redan gör. Varför gör man det man gör? Jag vet inte. Jag vill inte veta. Eller jag vill kunna få vara omedveten om mig själv ibland, som en semester. Jag vill inte bara vara inuti mitt eget huvud, för där blir jag så ensam. Att skriva för mig är att försöka bryta mig in i världen med en ishacka, säger Tone Schunnesson.

– Jag var väldigt politiskt aktiv inom vänstern när jag var yngre och jag är verkligen en politisk person. Men jag hoppas och tror att vi kan mötas på ett annat sätt och att vi behöver ett öppnare språk för hur vi talar med varandra. Det är det jag gillar med mitt valprojekt på Aftonbladet, där jag får försöka skriva världen och det politiska, men från ett mer litterärt håll. Jag vill vara ödmjuk inför allt jag inte förstår och ödmjuk inför att människor ofta har fel eller att människor ångrar sig. Så jag försöker slå an den tonen när jag själv skriver om frågorna som engagerar mig.

Karin Pettersson, kulturchef på Aftonbladet, berättar att Tone har varit på toppen av hennes lista för värvningar ända sedan hon skrev Tripprapporter.

– Jag tycker att hon har något unikt: en djup förståelse för den nya ekonomin och vad den gör med oss människor. Hur maktstrukturer formar oss. Hon är politisk men inte på ett programmatiskt sätt. Hon utforskar gränslandet mellan jaget och strukturen. Hon vill förstå världen och hon vill finnas i den, men hon är kritisk mot rådande ordning. Det finns liksom ett glapp mellan hur människor uppfattar världen och hur vi skriver om politik. Tones texter rör sig i det glappet, säger hon.

I senaste Aftonbladet skriver Tone Schunnesson om horny on main – ett begrepp som är helt nytt för mig. Det betyder ungefär att visa alla sina följare på internet hur kåt man är. Det är det värsta Schunnesson vet, även om hon själv hemfallit åt det.

Kändisarna borde ha lärt sig ”att slutet svider obarmhärtigt hårt när det tar slut inför alla. Hur kan megakändisar ändå bestämma sig för att skriva dåliga dikter till varandra på Instagram och visa tatueringarna de gjort på varandra?”, frågar hon sig.

Väldigt sorgligt. Och Dagarna, dagarna, dagarna är också sorglig. Den ensamma kvinnliga rösten är verkligen kär i sin Baby. Och hon längtar verkligen hem.

Du har gått på författarskola på Biskops Arnö. Det sägs att eleverna kommer ut likriktade.

– Det där är en fördom! Jag älskade Biskops Arnö, säger Tone Schunnesson. Över lag är folkhögskolan ovärderlig.

Jag är en idiot som försöker bli tönt.

Tone Schunnesson hade bland annat författaren Ida Linde som lärare. Hon säger att det var uppenbart redan från första dagen att Tone Schunnesson verkligen ville något med litteraturen.

– Jag tänker att hon också hade integritet när folk började dra i henne. Hon vågade vänta, för att själv tänka över åt vilket håll hon skulle gå. Hon slarvar helt enkelt inte med det som är viktigt för henne, säger Ida Linde.

– Biskops Arnö lärde mig att insistera, säger Tone Schunnesson.

Ida Linde svarar i ett mejl att ibland, när andra inte förstår vad man menar, kan det ju vara så att man vet något som de inte vet och då måste man insistera. Ett insisterande innebär också att fortsätta och ­framhärda, så att folk till slut vill, eller helt enkelt måste, förstå vad man vill.

I Dagarna, dagarna, dagarna håller Bibbs hela tiden på med sin insisterande världsbild. Till exempel hävdar hon att alla människor går att dela in i två fack: idioter och töntar.

Jag och Baby var idioter, och Nina en tönt. Kenneth och Elahe också tönt, Mickey idiot och Texas tönt.

Om en tönt och en idiot vinner varsin stor summa pengar så gör idioten av med allt på en gång medan tönten inte spenderar en krona och fortsätter snåla mot sig själv och sina vänner. Skillnaden handlar helt enkelt om på vilket sätt man är destruktiv.

Är du själv en idiot eller tönt?

– Jag är en idiot som försöker bli tönt, och jag tror att du också är en idiot, säger Tone Schunnesson.

– Åh tack, då blir jag smickrad för jag känner mig som en tönt som gärna vill vara en idiot, säger jag.

Tone Schunnesson är mellanbarn, född i Svedala 1988, uppvuxen i Malmö. Skilda föräldrar. Hon vill inte prata om sin barndom. Hon vill inte psykologisera.

– Folk tror att jag är så öppen men egentligen berättar jag inte mycket om mig själv, säger hon. Men jag tror folk är dåliga läsare och blandar ihop mig med mina romanfigurer.

Nästa bok kanske blir en släktsaga som utspelar sig i Skåne.

– Vi får se vad det blir, det hade varit roligt att skriva något åt Carson McCullers-hållet. Tjära och jord och konstiga människor, säger Tone Schunnesson.

Nu är hon 33 och funderar på familj. Hon säger att hon bara orkar ligga med en enda person till i livet.

– Jag vill åldras som författarna Agneta Pleijel och Suzanne Brøgger. De skriver, de läser, de är verksamma. Och de lever på! Man måste leva på, säger Tone Schunnesson.

Här lämnar vi NK och strumpbyxjakten börjar.