Han skulle aldrig ställa upp i en dokumentärfilm om sig själv, men rösten delar han gärna med sig av. Tom Alandh är en högt älskad journalist, som efter 50 år och nära hundra tv-filmer fortfarande letar efter bucklor i vardagen.

Texten publicerades i Vi nr 1/2019.

Oändliga korridorer, gängliga ben och ett milt leende. Tom Alandh kommer tidigt till SVT:s jättelika betonglåda, kvart över sju, det har han alltid gjort. Förr läste han morgontidningen på väg till jobbet och köpte kvällstidningen när han lämnade. Nu cyklar han. Annars är det mesta sig likt.

– Jag började här 1970, inte fan trodde jag att jag skulle vara kvar 50 år senare. Jag hade helt andra drömmar. Jag skulle bli utrikeskorre, skriva, kanske jobba på radion …

Rösten.

Det spelar inte så stor roll vad den säger, men när Tom Alandh talar är det som om världen förklaras. Den är varm och djup och gammaldags stockholmsk. Det är en sådan röst som säger ”grabben” ofta. Den svär också, säkert i varannan mening, men inte på film. Tom Alandhs röst måste vara en av Sveriges mest kända, han har gjort närmare hundra dokumentärfilmer för SVT och i nästan alla är det hans omisskännliga röst som för handlingen framåt.

– Jag är nog ganska fyrkantig, ofta utgår jag från H.C. Andersens ”Det var en gång … ”. En väldigt enkel form av berättande, säger han i ett försök att beskriva sin journalistik.

– Jag kan inte filma. Jag kan inte klippa och jag är jättedålig på att ta ljud. Mina vapen är frågor, speakertexter och kaffekransar.
Jag tar ett beslut om att stryka svordomarna.