Tio svenska filmfloppar vi aldrig glömmer
Regissörerna vill helst förtränga dem, biopubliken likaså. Fredrik Sahlin utser Sveriges tio största filmfloppar genom tiderna.
Lyssna på artikeln
Regissörerna vill helst förtränga dem, biopubliken likaså. Fredrik Sahlin utser Sveriges tio största filmfloppar genom tiderna.
10) Giliap (1975)
Den enda i gänget som är en bra film. Efter succén med fina En kärlekshistoria 1970 var det dags för Roy Andersson att komma med den svåra andra filmen. Och han gjorde det inte lätt för sig, med ett stiliserat och svartsynt drama om varats intighet. Nu för tiden är Sir Roy Andersson så upphöjd man kan bli i det svenska kulturlivet, men då var han en nybörjare som ville gå sin egen väg – vilket ledde till att han tvingades löpa gatlopp genom sågningar och indragna filmstöd för att sedan dra sig tillbaka och slicka sina sår i reklamvärlden.
Giliap var före sin tid, har omvärderats sedan dess, och skvallrade rent estetiskt om vad som komma skulle: 25 år senare fick kontrollfreaket från Studio 24 redig revansch när gav oss mästerverket Sånger från andra våningen, och resten är filmhistoria.
9) Sean Banan inuti Seanfrika (2012)
Den då populäre Sean Banan skulle borga för filmens framgång. Men inte ens han själv i stringtrosa, Johannes Brost i folkdräkt och Kikki Danielssons ”svenska” falukorv ändrade att det blev en fatal flopp. Sean Banan vädjade i trailern: ”Se till att kolla in den på bio, annars kommer Svensk filmindustri med mitt huvud på ett fat”. Det var få som hörsammade honom. Snittbetyget i svensk press var rekordlåga 0,86.
8) Angel (2008)
”Det är rock’n’roll för faaan!” ropar Rolf Lassgård, vilket det ju aldrig är om man måste ropa det. En hel del sekundärskam sprider sig i kroppen bara när titeln på Colin Nutleys rockdrama nämns. Här försöker vanligtvis begåvade storheter som Helena Bergström och nämnda Lassgård agera hårda, gatusmarta rocktyper. Det går så där… Den inflyttade britten Nutley har ju annars varit en självklar publikmagnet som dragit in många momsmiljoner till staten och kapitalet, men den här gången… nä.
7) Horizon line (2020)
Filmen var en del av SF Studios satsning på svenskproducerad action för en internationell publik – men den kraschlandade från start med denna mediokra action som ville blanda flygspänning och romantik. Vi var många som vacklade ut i chock efter visningen. Inte för att filmen var usel, vilket den i och för sig var, utan för att den var regisserad av en av våra främsta filmskapare: Mikael Marcimain (Lasermannen, Call girl, Gentlemen). Det var som att se Zlatan göra självmål.
6) Gangster (2007)
Mikael Persbrandt och Kjell Bergqvist i ett misslyckat försök att göra maffia på svenska. En Heat i bonnakläder skulle man kunna säga (alltså kuppfilmen med tungviktsmöte mellan Rober De Niro och Al Pacino), som rimligt nog inte fick stöd från Svenska filminstitutet. Däremot lyckades man samla in en för tiden rejäl budget på 40 miljoner kronor. Detta fick producenten Daniel Collert att förutspå att filmen skulle sälja mer än 130 000 biljetter. Efter de unisona sågningarna landade det på knappt 22 000 besökare.
5) Vargens tid (1988)
Efter succéerna med Den enfaldige mördaren och Falsk som vatten laddade Hasse Alfredson för ett historiskt äventyr som också var en allegori över samtidens främlingsfientlighet. Välment men stolpig fick den smisk från alla håll och kanter. ”Ett storartat haveri i 1500-talskostym”, ”Skansen-pekoral”, ”infernalisk töntighet” löd några ord. Alfredson tog så illa vid sig att han aldrig mer ville göra långfilm för bio.
4) Kommer du med mig då? (2003)
Veteranen Kjell Grede, som bland annat hade gjort älskade titlar som Hip Hip Hurra och Hugo och Josefin fick nio miljoner kronor i filmstöd av Svenska filminstitutet – och knåpade ihop ett högtravande och stelt regisserat drama om kärlek och konstnärlighet. Filmen sålde bara drygt 1500 biljetter vilket alltså ger en produktionskostnad på galna 6 000 kr per biobesökare.
Kjell Grede var inte heller nöjd, och visade i en intervju året därpå i Aftonbladet på smärtsam självinsikt: ”Det är synd att jag hade storhetsvansinne, jag tycker det är synd att jag var dum i huvudet”.
3) Tre solar (2004)
Påkostat och stjärnspäckat. Kjell Bergqvist, Maria Bonnevie, Rolf Lassgård – ja, många storheter var på plats när regissören Richard Hobert bjöd upp till medeltidsvecka på filmduken. Men räkna med att titeln står i extra små bokstäver på celebriteternas cv:n. Få svenska filmer har blivit så sågade.
Flest fniss framkallade Mikael Persbrandt där han sitter påtänd i en bastu, med svetten rinnande i den styva tagelperuken. Annars mest usel tidskänsla och ett manus som saluför nutida värderingar, där Lena Endre sätter knytnävarna i sidan och utbrister ”Ja, se karlar”. På premiärvisningen råkade min fru hamna i sätet bredvid Kjell Bergqvist, som sa att han varit tvungen att ta några stänkare för att orka närvara vid visningen.
2) Kalabaliken i Bender (1983)
– Är du ledsen nu då?
– Ja, ja det är jag faktiskt.
– Tycker du inte att filmen blev bra?
– Nä, tyvärr.
Lasse Åberg var klädsamt självkritisk i en intervju i Aftonbladet efter att knaskomedin om Karl XII:s föga ärorika sorti ur Turkiet hade kraschat. Åberg hade nyligen gjort succé som Stig-Helmer i Sällskapsresan (1980) och nu var det tänkt att han skulle välta kiosker igen. Så blev det inte, trots en fet budget och celeber ensemble. Sågningar och lam publiktillströmning fick till och med det stora filmbolaget Europafilm att implodera. Spillrorna köptes upp av SF.
1) Sverige åt svenskarna (1980)
Det är en fras som Jimmie Åkesson inte helt osannolikt mumlar i sömnen men det är faktiskt också en svensk film, som salufördes under den optimistiska devisen: ”Den största svenska film du sett. Och den galnaste.” Det här var ett påkostat försök av den då hippa skådespelaren Per Oscarsson (regi, manus + fyra roller!) att göra en Monty Python-artad komedi som drev med kristendomen och kungligheter. Filmen, som utspelar sig på 1400-talet, lockade skådespelareliten – Allan Edwall, Martin Ljung, Margaretha Krook, Lena Nyman, Björn Skifs och många fler.
Dåtidens kritiker strimlade filmen med nyvässade pennor: ”Fånig lyteskomik!”, ”Fjantig kiss- och bajshumor!”, ”Buskis!”.
Per Oscarsson fick inte regissera fler filmer.