Varje vecka lyssnar nära en halv miljon människor på Alex Schulman och Sigge Eklunds podcast som nu firar tio år. ”Det är något väldigt mystiskt som händer mellan mig och Alex”, säger Sigge. ”Jag kan längta efter att vi ska bli kompisar igen”, säger Alex.

De var ett udda par, två män från olika håll som pratade om uppväxtångest, föll i gråt och dissekerade samtidsfenomen. Podden var ett kul projekt, ett sätt att testa vad de kunde göra tillsammans.

I maj har författarna Alex Schulman och Sigge Eklund poddat tillsammans i tio år och mer än 500 avsnitt. De har upp till en halv miljon lyssnare i veckan och Alex & Sigges podcast har från och till varit den mest lyssnade podden i Sverige. Den har varit scenshow, åkt på turné och blivit bok. Har diskuterats, dissats och hyllats. Alex och Sigge gör allt på egen hand; planerar, spelar in och klipper. Hobbyn har blivit en koloss.

Deras relation började 2006, när Sigge Eklund fick en förfrågan från magasinet Bon om att göra en stor intervju med någon han var nyfiken på. Han valde Alex Schulman. Alex å sin sida läste Sigges debutbok och blev fascinerad och berörd. De kände båda att den andre hade något de själva saknade. Och så väcktes en bromance som ännu inte svalnat och som ständigt bubblar upp i samtalen om glädje och sorg och mitt i det ömsesidiga häcklandet i podden.

Men vad har samtalen i podden gjort med deras vänskap? Och vad är det som får hundratusentals lyssnare att återvända till deras samtal varje vecka?

Vi ringde upp dem var för sig – Alex i Stockholm och Sigge i Los Angeles – för att höra hur de ser på poddens och sin egen utveckling. Stämmer deras bilder överens?

Vad skulle du säga är grundkonceptet för podden?

Alex: På ett sätt är den ganska generisk, två personer som sitter och pratar om det som hänt under veckan. Vi tar med oss varsitt ämne och den andra har ingen aning om vad man tänker prata om. Eller också kan man beskriva den på ett annat sätt: vi är båda historieberättare, och det är berättelser vi försöker erbjuda.

Sigge: Det är något väldigt mystiskt som händer mellan mig och Alex. Jag brukar tänka att vi är tre som gör podden; Alex, jag och en tredje kraft som uppstår i våra samtal. Jag tror det beror på lika delar attraktion och irritation, vi är lagom olika. Jag har funderat över samma sak i mitt äktenskap, hur uppstår laddningen? De första åren försökte jag besvara den frågan, men nu är jag mer ödmjukt tacksam över att den finns.

Vad är det som har gjort den så populär?

Sigge: De bästa samtalen har en stor spännvidd mellan tramsighet och djupare ämnen, vilket gör att vår ton varierar från vecka till vecka. Ibland har någon av oss fått en insikt som vi blivit djupt skakade av och ibland kommenterar vi samtiden på ett ganska lättsamt sätt. Jag funderar också generellt mycket över lyssnarens roll i podcasten. Jag tror det behöver finnas en slags glipa på något vis, om man bara lyssnar på två kompisar som har kul tillsammans så behövs man inte som lyssnare… Jag tror vi har den där glipan.

Jag gillar det lekfulla i den, att ni ofta gör någon slags rollspel som påminner om hur vi tramsade som tonåringar. Höll ni på så innan ni började podda också?

Sigge: Nej, jag tror att det där uppstår när man är medveten om att folk lyssnar. Det kan ganska ofta bli något slags roligt sväng som inte går att planera, det kommer bara när vi improviserar. Du märker säkert att jag egentligen är ganska tråkig. Jag kan verkligen känna att jag blir något större tillsammans med Alex. Han tänder något hos mig.

Alex: Vi har ju kul, som gamla kompisar. Ofta är jag den normala i en galen värld, medan Sigge skevar. Vi bestämmer aldrig sånt på förhand, men jag älskar när Sigge gör sina gubbar, han är väldigt begåvad på sånt medan jag inte alls kan det. Han får tjoa och tjimma och så får jag häpna och ta emot som ”the straight guy”. Och den rollen är toppen för mig, den klarar jag av.

Vilka är de största förändringarna podden gått igenom de här tio åren?

Sigge: På gott och ont har vi fått ett bättre självförtroende. Vi kan låta ett ämne ta lång tid på ett sätt vi inte vågade de första åren. Numera tar det också mycket längre tid att nå fram till något som är bra, ibland spelar vi in fyra timmar som jag sedan klipper ner till en dryg timme. För mig blir det svårare och svårare att göra podden, för mina ämnen är ofta teorier om samtiden, och jag har inte hur många teorier som helst. Medan det nog har varit lika svårt hela tiden för Alex. Han hämtar mer material från sitt eget liv, och han är en person som hela tiden är ute i världen och känner saker, upplever saker, så det är ett närmast outtömligt flöde.

Alex: Jag lyssnar inte på gamla poddavsnitt men jag vet att de har väldigt mycket högre tempo. Förr kom vi till studion med upp till fem ämnen var, men nu håller vi oss till ett ämne per person. Så medan podden har vuxit har den blivit allt långsammare och mer tankfull, det tycker jag är jävligt spännande.

Sen har vi blivit äldre, jag har blivit pappa flera gånger om. Det finns mycket jag pratade om i början som jag inte hade tagit itu med, inte var färdig med. Det var därför jag började gråta ofta de första åren. Nu tycker jag att det är gränslöst att gråta, det hör inte hemma i vår podd. Då upplevde jag nog att det gränslösa var mer spännande.

Vilka är de största förändringarna er relation gått igenom?

Sigge: Vi var nog mycket mer rädda för varandra de första fem åren. Det kunde hända rätt ofta att Alex sa något som sårade mig, men vi tyckte båda att det var viktigare med ett bra innehåll än vad det skulle göra med vänskapen. Det fanns också en slags rivalitet mellan oss. Jag har ett vagt minne av att jag inte var glad för hans skull, medan jag idag kan känna en djup beundran för hans förmåga att berätta en historia. I början var vi som två solosångare som avlöste varandra men idag är vi som ett band som spelar ihop.

Alex: Vi hade så mycket att bevisa för varandra. Sigge hade skrivit böcker och var litterärt upphöjd, jag var väldigt publik men hade inte fått något egentligt erkännande för något jag gjort. Vi var vaksamma på varandra på något sätt, jag minns att när hans bok In i labyrinten hade sålts till 16 länder eller vad det var, så stack en mörk svartsjuka i mig. Nu är det borta, jag kan glädjas ogrumlat åt hans framgångar. Men fascinationen för honom finns kvar. I somras, på Gotland, så satt jag med några vänner vid en middag och pratade och insåg att det enda som jag var intresserad av, var vad Sigge skulle säga om saken. Så känner jag fortfarande efter 17 års vänskap. Men i början blev jag sårad jätteofta. Jag tänkte: är det värt att bråka så här mycket? Går det ens att Sigge är så här konstig? Kunde jag tänka.

Hur är Sigge konstig?

Alex: Någon gång gick han förbi en laddare eller något på en hylla på Arlanda och välte ner den och bara klev vidare. Jag kastade mig ner på golvet och började plocka och ursäkta. Eller så ignorerade han en kypare och jag fick be om ursäkt å hans vägnar. Eller så kan han plötsligt hälsa på någon med vänsterhanden och folk blir sjukt obekväma. Men nu har jag fattat att han inte gör det för att vara otrevlig och dryg utan att han bara är någon helt annanstans i tankarna. Och jag håller inte på och parerar honom hela tiden längre.

Blir ni fortfarande sårade av varandra?

Sigge: Jag kan någon gång ibland höra på Alex att han tycker det är lite obekvämt om jag hånar något. Men samtidigt vet jag att han tycker det är värt det för att det blir kul lyssning.

Alex: Ja, jag kan bli sårad. Men det är också kittlande. När Sigge hånar mig för att jag ska vara med i programmet Mästaren så vet man inte riktigt om han är sarkastisk eller bara önskar att han också skulle få frågan. Den osäkerheten tycker jag är bra.

Finns det något som kan uppstå under inspelning som får dina varningsklockor att ringa?

Sigge: Nej, då pratar vi om det. Och om det till exempel blir en upprepning av något Alex sagt tidigare är det ofta han själv som kommer på det. Han är sin egen största kritiker, och jag min.

Alex: När Sigge blir lång. Han tänker att han kan redigera det i efterhand, men jag måste ju sitta där och höra allt. Det kan jag tycka är jobbigt. Och så blir jag irriterad för att han klipper avsnitten för långa. Där är vi aldrig överens. Han vill att det ska vara längre och jag att det ska vara kortare.

Hur hänger poddandet ihop med annat du gör?

Sigge: Det är spännande, för när vi började podda hittade jag en ton som jag inte hittat i mina romaner. De är så allvarliga och humorlösa. Alex kunde släppa in humor, så att allvaret får konturer. Som att det är roligt när han sticker hål på mig när jag är djupt inne i ett segment av största tyngd. Det var en aha-upplevelse. Jag är generellt intresserad av att hitta en äkthet i saker och ting. Jag vill nå fram, nå närhet i kommunikationen. Så tror jag att det är i Återföringen också (en podd om bröderna Thorsten och Richard Flinck som Sigge gjort). Jag vill nå Richard. Jag vill nå Alex. Jag försökte nå min pappa under uppväxten. Allt hänger väl ihop tänker jag.

Alex: Jag är som en stor återvinningscentral. Allt jag gör är reartikulerat från sådant jag redan sagt. Och jag är stressad över det hela tiden. Jag har podden, kolumner i DN och mina romaner, och min största mardröm är att någon av dem ska bli lidande för att jag inte räcker till.

Hur ofta känner du ”jag vill aldrig mer göra ett poddavsnitt”?

Sigge: Så länge som det känns som om vi bryter ny mark, så är det utvecklande att podda med Alex. Utan podden hade jag inte tvingat mig själv att se sambanden i min omvärld och jag hade inte sett mig själv utifrån på samma sätt.

Alex: Ärligt talat varje onsdag klockan 14.30. Då har jag suttit en hel dag och inte kommit på vad jag ska prata om. Sen när ämnet kommer framåt kvällen – som det alltid gör – och jag börjar skriva ner mina tankar, så känns det bra igen. Men uppförsbacken är nästan outhärdlig.

Jag har hört att ni tjänar mer än tio miljoner var om året på podden. Är det ens möjligt att avsluta en sådan verksamhet, även om ni tappar lusten?

Alex: En sak är att jag inte har så stor publik någon annanstans. Efter ett ganska långt liv av misslyckanden har jag hittat en form som folk verkar tycka om, med en partner jag älskar. Skulle jag kasta bort det för att det är lite jobbigt? Det vore så jävla dumt. Men att bara fortsätta för pengarna skulle vara oerhört sorgligt. Det skulle inte gå. Visst, den står för säkert 70 procent av min inkomst, och det är andra människor inblandade. Vi har kontrakt. Familjer att försörja. Men än så länge finns det många andra fördelar som överväger.

När blir det som bäst?

Sigge: När slumpen gör att man råkar se en dokumentärfilm som ekar mot veckans nyheter som ekar mot en låt man hört. Vissa veckor är det som ett mirakel, att allt har en röd tråd. Då blir jag nästan vidskeplig. Och då kan man skapa något under en halvtimme som inte skulle gå att göra i något annat medium.

Om ni slutade – hur skulle det bli utan den terapeutiska funktion som ert bokade samtal varje vecka innebär?

Alex: På ett sätt kan jag längta efter att vi ska bli kompisar igen. Jag kan längta efter att kunna berätta något utan att fundera över om jag borde spara det till podden. Och på somrarna när vi umgås kan jag känna att vi håller en viss distans för att bevara saker till inspelning. Förr kunde vi smita in på bio en eftermiddag, och åka på semester ihop. Idag är det podden som håller oss samman. Vilket samtidigt innebär att det nog inte finns någon som jag har djupare förståelse för. Och Sigge kan fortfarande chocka mig, det är så jävla kul. Han är valv efter valv i oändlighet, så där som Tranströmer skrev.