Tillsammans genom vargavintern

Jag hade nyss kommit i målbrottet när jag knåpade ihop min första tidning. Jag döpte den efter uppförsbacken utanför pojkrummet där jag satt och dagdrömde mig bort, väntade på att livet skulle ta fart. Jag hade en diffus fantombild av att större saker utspelade sig någon annanstans och att detta annanstans låg utanför riktnummerområde 0550. Kanske trånade jag bara efter kärlek, eller ett liv utan akne. 

I tidningens premiärnummer skrev jag braskande rubriker i blyerts: ”Sensationsråd”. ”Chockfakta vid skoldag om krig och upprustning”. I en krönika sågade jag stans torgmarknad. Var fick jag luft ifrån? De höga hästarna ter sig obegripliga i ett universum präglat av Jesus, Jante och extrapriser på Domus.

Trycksvärta blev min biljett ut i världen. Jag älskade tidningar. Jag missbrukade tidningar. Först som läsare och så småningom som journalist. Jag blev förförd och berusad av ordets makt. När jag långt senare landade i USA som korrespondent och tillbringade dagarna i ett ständigt pågående stabsläge upptäckte jag tre saker: 1) Man kan klämma in åtta arbetsdagar i veckan om man hoppar över en natts sömn. Det går utmärkt, tills det inte går längre. 2) Utrymmet för fördjupning och reflektion begränsas när artiklar alltid skrivs i elfte timmen, eller strax därpå.
3) Det är gott med milkshake.

Mitt beroende av trycksvärta fördjupades och kom nu allt mer att kretsa kring tidskrifter och magasin. Efter att ha fokuserat på snabba kolhydrater i tabloidformat övergick jag till innehåll med mer fibrer. Jag började närstudera briljanta pennor och undrade hur sjutton de bar sig åt. I de bästa artiklarna, av skribenter som Joan Didion eller Gay Talese, fanns litterära kvaliteter och jag försökte imitera dem. Resultatet blev som om ett dagisbarn med kritor lekt Zorn. Det var uppenbart att mitt alfabet innehöll för få bokstäver.

I en osentimental medievärld

Tillbaka i Sverige återupptäckte jag bland annat den tidning du nu läser. Många utmärkta tidskrifter har lanserats och blomstrat, som Månadsjournalen, Tidningen Z eller Moderna Tider, men kortsiktiga ägare eller långrandiga journalister har bidragit till att de bara blivit tomtebloss i en osentimental medievärld.

Tidningen Vi har nu funnits i 110 år. När första numret kom ut var Karl Staaff statsminister. Kvinnor saknade rösträtt. Charlie Chaplin filmdebuterade. Pruttkudden lanserades i Sverige och gjorde succé. Det var, kort och gott, en annan tid.

Förutsättningarna för Vi:s utgivning har självfallet också förändrats. Inför en reportageresa 1950 fick Evert Taube tillåtelse att inhandla en segelbåt för tidningens pengar. Ekonomiavdelningen var möjligen lättad över att Taube inte ville köpa Argentina. I dag kämpar medier och hushåll för att ta sig igenom en ekonomisk vargavinter som tvingar oss alla att prioritera. Tidningen Vi konkurrerar med streamingtjänster och poddar om din tid, och med amerikanska techjättar om annonspengar. Men vår ambitionsnivå är intakt. Vi vill fortsätta att publicera bilder och texter av Sveriges vassaste fotografer och skribenter. Vi vill fortsätta att göra komplicerade skeenden begripliga, och att komplicera förenklingar. Vi vill roa och oroa.

Nu, i början av 2024, tycks framtiden mer oviss och hotfull än på länge. Närmar vi oss slutet på en mörk period, eller är vi i början på någonting ännu värre? Vårt bidrag blir att nyfiket och rastlöst försöka fördjupa förståelsen av vår tid och inte släppa tron på kunskap och bildning som vaccin mot polarisering och påverkans-kampanjer.

För snart tio år sedan närmade jag mig Vi med en artikelidé. Jag var bara säker på en sak: Det här måste bli det bästa jag skrivit. Alla bokstäverna ska med. Jag hade en enorm respekt för Vi:s historia, för tidningens kvalitet och omsorg om varje detalj. Jag stod nästan i givakt när jag skrev (det är ingen bra arbetsställning) och försökte att inte förlamas av vetskapen om vilka pennor som förgyllt tidningens spalter: Astrid Lindgren och Peter Englund, Karin Boye och Karin Thunberg, Elly Jannes och Evert Taube, Sara Lidman och Stina Jofs, Ivar Lo-Johansson och Jonas Hassen Khemiri, Vilhelm Moberg och Harry Martinson, Nils Ferlin och Lina Wolff, Lars Westman och Ingemar Unge. När min kollega Tomas dur Fläckman för fem år sedan sammanställde en antologi med några av de bästa texterna ur Vi:s historia fick Eyvind Johnson och Gunnar Ekelöf inte plats.

Jag tog ett djupt andetag och tänkte på pojken i målbrottet. 

Ur Tidningen Vi #1 2024.