Tillbaka till Risbergska

Några dagar efter massakern åker Jan Sjölund hem till Väster i Örebro och skolan han en gång formades av. Då hade han skåpet bredvid liberalernas Johan Pehrson. Nu behöver han veta om språket går att rädda ut ur den nedblodade skolbyggnaden – både hans eget språk och det gemensamma som inte längre fungerar.

Han ber mig att stå kvar med honom en stund till, så jag gör det. Annars hade jag tänkt att jag sett klart. Känt klart. Det är fredag kväll – tre dygn efter massakern – och tusentals gravljus har ställts ut på marken framför avspärrningarna in mot Risbergska skolan och den bloddränkta hallmattan innanför entrén. Det ligger blommor kring ljusen och avskedsbrev med röda hjärtan på. En strid ström av människor fyller på hela tiden. Jag är redo att gå, men han är så mycket yngre än jag, bara sjutton år, och han vet inte än hur man rationaliserar bort allt vansinne man möter. Hur man förstörs av det utan att gå under. Han måste få tro på sanning och mening och på en bättre, eller i alla fall rimlig, värld. Han går naturvetenskaplig linje men vill egentligen bara skriva. Det är i språket hans ångest och liv får sin mening, säger han. Så jag står kvar med honom. Han behöver mig fast han aldrig skulle erkänna det.

Jag kan varenda cykelbana här, varenda grässlänt, varje genväg över varje gård.

Jag kom med bil för några timmar sedan. Jag behövde åka hit så fort jag kunde. Det som har hänt på Risbergska har skakat om mig på ett sätt som ingen annan nyhet tidigare har gjort. Inte ens trettio år som journalist håller emot när den värsta masskjutningen i Sveriges historia – det värsta svenska massmordet någonsin– sker på min gamla gymnasieskola, bara några hundra meter från mitt pojkrum i Solhaga. Jag kan varenda cykelbana här, varenda grässlänt, varje genväg över varje gård. Det som chockade mig mest med de första timmarnas nyhetsbilder från massakern var därför inte krypskyttarna, blåljusen och insatspoliserna med sina stegar och sköldar. Det var istället allt i bilderna som var tryggt och normalt som slog ut i mig retroaktivt. Detaljerna från skolans tegelfasad, enskilda dörrar, hörn jag vet exakt vilka de är, trottoarkanter och gatlyktor. Jag såg det onda dramats fond med en pojkes nakna blick. Och något gick sönder. Så jag var tvungen att åka hit till Risbergska för att se vad som ändå finns kvar.

Sjuttonåringen bredvid mig – det ser jag – är ursinnig. Jag ser det trots att han mest är tyst och trulig. Han står och trampar i kylan med händerna i jackfickorna och sammanbitna käkar. Ingen mössa. Jag frågar om vi inte ska gå en sväng bort till Haga centrum? Det är bara ett par hundra meter bort. Vi går dit och äter nåt, säger jag. Han blänger på mig en stund, ser nästan gråtfärdigt arg ut. Sedan nickar han ändå och vi går iväg. Det är halt och fullt av bilar överallt. Inga normala trafikregler gäller, inte ens i Sverige, utanför en byggnad där tio oskyldiga människor blivit ihjälskjutna av en 35-årig Rickard Andersson med jaktlicens på fyra vapen och en extrapipa till hagelgeväret för att kunna skjuta extra kraftiga slugs. Vi tar oss förbi trafikkaoset bort till Haga, detta välskötta lilla stadsdelscentrum där det mesta man behöver finns. Det användes som uppsamlingsplats för chockade överlevande redan under den pågående massakern i tisdags. Informationsskylten inne i centrumet – en stor tv-skärm uppsatt på glasväggen in mot badet – möter nu upp bakom ingången med en lika enkel som vacker text: ”Med anledning av det ofattbart tragiska våldsdådet i Örebro vill vi rikta ett djupt beklagande till alla drabbade. Ta hand om varandra.”

När jag läser de där enkla raderna inser jag varför jag åkt hit. Jag gör ju ingen nytta här riktigt, men jag är ändå här för att försöka rädda hem ett fungerande språk för det som har skett. Den som skrev de där raderna, för publicering på just den skärmen, gjorde på bara några minuter ett bättre jobb än jag hittills lyckats med. Det är så rakt och vackert skrivet och utan att politik tillåts tränga in i språket för att manipulera någon för makt. Det är just så jag vill skriva. Och det har blivit svårare och svårare redan långt innan detta historiska våldsdåd på Väster i Örebro skedde och omedelbart – innan blodet på skolgolvet hunnit torka – bara blev ännu mer politik. Är mördaren svensk eller utlänning? Är offren svenskar eller utlänningar? Frågorna vandrade som elaka tysta elefanter genom det offentliga rummet redan innan vi visste om skjutningarna var över där inne i skolbyggnaden och att inte fler skulle mördas. De utgjorde reflexer inifrån det språk vi delar och som har förgiftats succesivt under så lång tid: en process där allt och alla delas upp i ett vi och ett dom utifrån vad vi har för namn, hudfärg eller bakgrund. En process som till sist har kortslutit oss kollektivt så att det nu, 2025, uppstår gnistbildningar inom oss och mellan oss utan att vi ens hinner tänka på det. Själva språket är på väg att gå sönder.

Sedan började chockade människor strömma in.

Vi sätter oss på Restaurang Haga, sjuttonåringen och jag. Belysningen är varm och det hänger stjärnor i fönstren. Den alltid hårt arbetande syrianske ägaren Jakob serverar oss och berättar att skotten i tisdags hördes ända hit. Hans kollega kom in från en kort lunchpaus – han var ute och tog lite luft – och sa att han just hört pistolskott. De pratade kort om det och tänkte att det nog var någon gänguppgörelse en bit bort. Men sedan började chockade människor strömma in. Så småningom kom polisen och vid tretiden bommades alla butiker igen och centrumet stängdes helt för säkerhets skull. Det kunde ju finnas fler skyttar. Jakob skakar på huvudet och lämnar oss för andra kunder. Vi äter Al Tonno. Jag berättar för sjuttonåringen om vem som var min skåpsgranne inne på Risbergska skolan när jag gick på gymnasiet där på 1980-talet. Vem? frågar han. Johan Pehrson, svarar jag. Utbildningsministern. Liberalernas partiledare. Han som öppnade dörren för Sverigedemokraterna in till statsmakten. Sjuttonåringen stannar upp mitt i en tugga och tittar upp med klar blick plötsligt. Är det sant? Ja, säger jag. Han försvarade u-landshjälpen på den tiden. Biståndet till tredje världen. Liberala människovärden och individens skydd mot statsmakten. Sjuttonåringen skakar på huvudet. Det är det där jag är så jävla rädd för, säger han sedan. Vadå? säger jag. Att ni vuxna kan sälja er så fundamentalt utan att själva ens fatta att ni gör det. Jag tänker aldrig bli sån, hellre dör jag, säger han.

Forskare kallar det tillstånd som vi har gått in i för kollektiv nationalistisk narcissism, ett begrepp som skapades på 1930-talet för att förstå hur en hel befolkning kunde spela med i den sinnessjuka idén att det var judarnas fel att allt inte gick så bra i Tyskland. Via ett spegelvändande politiskt språkbruk matas vi med fiktioner om att vissa av oss har något slags självklar medfödd rättighet till något mer och bättre än andra bara för att vi råkat födas i ett visst land. Eller för att vi råkar ha en viss hudfärg. Eller har ett riktigt vanligt namn. Många gillar att höra sånt; narcissistisk grandiositet byggs upp inom och mellan de människor som samlas under fanorna. Det blir en stark fiktiv gemenskap. Och den som inte vill, eller får, bli del av denna fiktion är per automatik en av ”de andra” och lite lägre stående än oss. Inte värd samma behandling. Till sist sker utsorteringen automatiskt i själva språket, omedvetet, kollektivt. Verkligheten avvisas på djuppsykologisk nivå. Och några får alltid för sig att gå från ett sådant förgiftat tillstånd till våldsam handling: vissa genom politiken, andra med vapen. Skillnaden är stor, men ska heller inte överdrivas. Enorma krafter sätts i rörelse som ingen kan kontrollera.

När jag efter middagen gör ett snabbt ärende på det apotek som ligger längst in i gången bakom Haga skrädderi – en av Västers mest älskade institutioner – hackar språket snart till igen. Jag pratar med Wael. Han har nyss flyttat till Örebro och gjorde sin första arbetsdag i måndags. Dag två på nya jobbet sker det värsta massmordet i Sverige någonsin bara några hundra meter bort, en tanke han först naturligtvis inte alls kunde tänka när en kvinna kom in med blod på händerna och behövde köpa något för att sprita sig ren. Wael är bekymrad över vad som sker med det svenska samhället när alla nu kan se hur ängsligt polisen och politikerna talar om morden. En vit man går in på Komvux och SFI, drar på sig gröna kläder och mördar sju kvinnor och tre män – enligt ryktena på Väster alla utom en med utländsk bakgrund – och medborgarna uppmanas ändå av statsmakten att lojalt vakta sina tungor och diskutera det som skett utan någon som helst känsla för alla dem som ser sig snärjas av ett ohyggligt främlingsfientligt mönster. Hade skytten varit muslim hade det nog blivit lite annorlunda debatt eller hur? säger Wael och ler. Och det är där språket spricker till lite mellan oss. Jag frågar honom om han vet om det är så här som många… ja… utlänningar? flyktingar? invandrare? Ja, är det så här ni känner? Jag hör mig själv säga: ni. Han svarar: Nu är ju jag svensk men jag fattar vad du menar. Jag säger: jag vet, sorry, jag försöker bara fråga som en journalist. Han ler igen: inga problem. Däremot, berättar han, gör det ont när han, som häromdagen, stod och packade upp varor på hyllan i butiken och bara ett par meter bakom hans rygg började två män tala högt om att man borde skjuta alla araber. Han måste höra detta och sedan behandla de två männen artigt som kunder. Hjälpa dom att hitta rätt medicin. Och det gör han. Men då mår jag inte bra, säger han.

Vi lämnar Haga centrum och åker och hälsar på min mamma på äldreboendet Karlslundsgården ytterligare någon kilometer västerut där Örebro tar slut och övergår till skog. De höga tallarna står i respektfull givakt kring boendet. Flera av dem som jobbar där – med att ta hand om våra gamla dygnet runt – är direkt drabbade av tisdagens massaker. Nästan alla anställda på mammas avdelning har utländsk bakgrund: tre världsdelar fixar kvällsfikat. En av undersköterskorna har en man som råkade vara sjuk just i tisdags och därför inte gick till sina lektioner på SFI. Han lever därför, men två av hans klasskamrater är döda. Och Sara, en ung blixtsnabb kvinna som kommer från Afghanistan och pluggar till läkare vid sidan om jobbet här, har en bästa kompis vars pappa mördades. Han är känd i hela Mellansverige för sina bakverk. Hans son har sagt rätt ut nu att han inte vill att någon politiker visar ytlig sympati för hans älskade pappa och de andra offren för massakern. Flera år av invandrarfientlig retorik går inte att tvätta bort så enkelt. Sara undrar också hon hur vi som samhälle ska överleva att den offentliga debatten blir så olika beroende på om en mördare är svensk eller utlänning? Allt blir så övertydligt: de grundläggande spelreglerna har snabbt blivit helt olika beroende på vad man har för bakgrund, tro, namn eller hudfärg.

Flera år av invandrarfientlig retorik går inte att tvätta bort så enkelt.

Sjuttonåringen blir så frustrerad av allt han hör att vi måste gå ut i februarikvällen igen. Jag håller honom sällskap en stund till för jag förstår att jag måste lämna honom snart, ensam med sitt ursinne och sin önskan att skriva något sant i det lögnaktiga offentliga samtal som omger oss. Det blir ju ett förbannat uppdrag. Han måste skriva sönder så mycket. Hela den här politiska narcissistiska nationalistiska dimman som vi har skapat och som man numer vinner val på att förstärka på alla tänkbara sätt; den måste han ju skriva sönder med vrede och sårbarhet och, till sist, också i kärlek. Det kommer att bli tufft. Han är ändå bara sjutton år och ska snart gå ut gymnasiet. För mig inleddes min sista gymnasietermin med ett nationellt trauma just i februari – mordet på statsminister Olof Palme – och det var början på en ny hårdare tid i Sverige det med. Men läget nu är ändå mycket värre. Våldet idag är riktat nedåt och det företräds av så många föreställningar och etablerade – så kallade rumsrena – politiska intressen att den som ska skriva i opposition måste ta sats från djupet i sig själv gång på gång för att få språket att fungera över huvud taget. Det är inte ens givet att det är lagligt framöver.

Jag känner att jag måste försöka säga något konstruktivt om det här innan vi skiljs åt. Något från hjärtat och ur ett helt livs erfarenhet av att skriva ändå. Utanför porten till mitt barndomshem – några stenkast bort från Risbergska och det pågående varma tillflödet av rimliga människor – håller jag därför nästan som ett litet tal till honom, innan jag måste lämna honom, kanske för alltid. Jag säger något i stil med: Om du känner dig djupt ensam när du skriver… Om det känns som om det du formulerar nästan inte finns. Som om ingen annan någonsin skulle kunna förstå vad du vill få sagt, vad du ser, känner och tänker. Då är du garanterat på rätt plats. Då talar du till många om du ändå lyckas skriva. För det är exakt den platsen och det språket som makthavare vill att också du ska överge, som de själva har gjort. Förstår du? Det är så makt konstitueras, genom att man överger det egna verkliga levande språket. Man överger sig själv. Så gör inte det. Bara tag och skriv. Du kommer att få en egen röst som ändå inte bara är din.

Han tittar misstänksamt på mig. Det där var ju inte riktigt klokt, ser han ut att tänka. Och det ligger ju något i det. Jag ger honom en klapp på axeln och säger att jag måste åka nu. Sköt om dig, jag ska tänka på dig. Han nickar. Så går jag bort till bilen på Haga centrums parkering. Och han går tillbaks bort mot Risbergska skolan igen. Han ser plötsligt så liten ut där han går utmed Vaktelvägen. Den mörka februarihimlen lyses upp lite högerifrån av de kraftiga strålkastarna över fotbollsplanerna på Karlslund Arena. Han viker av till vänster mot den nu så ångestfulla låga skolbyggnaden i tegel, sneddar över en isig grässlänt, går rakt förbi poliserna och deras avspärrningar utan att någon protesterar och rätt in genom de låsta dörrarna – som något slags ung förbannad ängel – för att för alltid stanna kvar på exakt den plats han en gång formades av.

Läs mer:

Helle Klein: Tragedin i Örebro skedde inte i ett vakuum

Elinor Torp: Vad kostar utanförskapet?