Till försvar för: William Stoner

Vissa romanpersoner får ingen kärlek alls av sina författare. Men som läsare kan man ibland upptäcka andra sidor av sina litterära vänner. John Williams karaktär Stoner är oförmögen att fånga dagen – och ger läsaren en spark i baken.

Åh, William Stoner. Åh, Stoner som vid 1900-talets början lämnar sin karga lott i Missouri. Som överger den ogynnsamma steniga marken. Vid sjutton års ålder lider han av begynnande kutrygg, efter att ha samlat ägg från familjens spinkiga höns, efter mjölkandet av magra kossor. Livet tycks förutbestämt och kärvt, men så en dag bär det av i åsnekärran, mot Universitetet.

Till föräldrarnas förfäran överger Stoner de praktiskt inriktade lantbruksstudierna för något så arbetsmarknadsfrånvänt som litteratur! Upptakten hade kunnat vara hämtad ut en feelgood-roman. Bondsonen som börjar med två valkiga händer, bryter sig loss för att sedan erövra världen. Men så går det inte för Stoner. Efter den inledande revolten – under ett kortvarigt rus av ungdomlig framfusighet lyckas han även erövra den kvinna som ska bli hans hustru – så vill det sig inte för honom.

Han firar en tidig triumf, för att sedan tillbringa resten av sitt liv med att, ja, finna sig. Karriärstegen låter han vara. Han ruckar knappt ens på den för att se om den bär. Han tar vad han får bara. En lång men oansenlig akademisk karriär. Samma på hemmaplan, där olyckan lurpassar i skepnad av Edith, hans sjukliga och avvisande fru.

Stoner uthärdar snarare än lever sitt liv. ”Idiot!” vill man utbrista för att sedan smälla igen boken. ”Ynkrygg!” Men man överger honom inte. Stoner är den plågsamt utdragna olyckan man inte förmår vända bort blicken ifrån. Inte ens när han sent i livet finner Kärleken, och inleder en kortvarig affär, lyckas han bryta sitt mönster. Inte ens då, när livet gnistrar till, flammar upp som magnesium, förmår han besegra sin egen handlingsförlamning.

Åh, William Stoner. Med fatalistens passivitet ser han sitt liv rinna bort. De där små fönstren som ett människoliv består av, de små tidsrymderna när man måste agera för att styra sitt liv rätt, de slår långsamt igen framför hans förundrade ögon. Gång efter annan faller han över svärdet, gång efter annan. Såras men biter ihop. Allt går ju över. Stoner gjuter pansar kring själens härdsmälta. En sarkofag som runt Tjernobyl. Han dör med den egna förbisedda avhandlingen i handen. Oansenlig in i det sista. Dömd till förglömmelse.

På senare år har ett gäng amerikaner fått ett postumt genombrott. Paula Fox och Richard Yates för att nämna några, men frågan är om inte framgången för John Williams Stoner är den vackraste sagan av dem alla. 2000 exemplar sålde boken när den gavs ut 1965. Ett rent hån mot en bok som borde vara obligatorisk läsning på gymnasiet. För Stoners oförmåga att carpa diem, att fylla sina lemmar med blod och beslutsamhet… den överförs som en skälvande uppfordran till läsaren. Livet får bara inte förslösas!

I ett spirituellt förord – alla som vittnar om denna lågmälda roman tycks faktiskt skälva av rörelse – skriver Philip Teir att man vill gripa in och ställa allt till rätta för Stoner. Och eftersom man tyvärr inte kan det så hänvisas man till sitt eget liv. Man får helt enkelt ta itu med det istället.

Stoner kom första gången ut 1965 och är skriven av John Williams