Vissa romanpersoner får ingen kärlek alls av sina författare. Men som läsare kan man ibland upptäcka andra sidor av sina litterära vänner. John Williams karaktär Stoner är oförmögen att fånga dagen – och ger läsaren en spark i baken.

Åh, William Stoner. Åh, Stoner som vid 1900-talets början lämnar sin karga lott i Missouri. Som överger den ogynnsamma steniga marken. Vid sjutton års ålder lider han av begynnande kutrygg, efter att ha samlat ägg från familjens spinkiga höns, efter mjölkandet av magra kossor. Livet tycks förutbestämt och kärvt, men så en dag bär det av i åsnekärran, mot Universitetet.

Till föräldrarnas förfäran överger Stoner de praktiskt inriktade lantbruksstudierna för något så arbetsmarknadsfrånvänt som litteratur! Upptakten hade kunnat vara hämtad ut en feelgood-roman. Bondsonen som börjar med två valkiga händer, bryter sig loss för att sedan erövra världen. Men så går det inte för Stoner. Efter den inledande revolten – under ett kortvarigt rus av ungdomlig framfusighet lyckas han även erövra den kvinna som ska bli hans hustru – så vill det sig inte för honom.

Han firar en tidig triumf, för att sedan tillbringa resten av sitt liv med att, ja, finna sig. Karriärstegen låter han vara. Han ruckar knappt ens på den för att se om den bär. Han tar vad han får bara. En lång men oansenlig akademisk karriär. Samma på hemmaplan, där olyckan lurpassar i skepnad av Edith, hans sjukliga och avvisande fru.

Stoner uthärdar snarare än lever sitt liv. ”Idiot!” vill man utbrista för att sedan smälla igen boken. ”Ynkrygg!” Men man överger honom inte. Stoner är den plågsamt utdragna olyckan man inte förmår vända bort blicken ifrån. Inte ens när han sent i livet finner Kärleken, och inleder en kortvarig affär, lyckas han bryta sitt mönster. Inte ens då, när livet gnistrar till, flammar upp som magnesium, förmår han besegra sin egen handlingsförlamning.