Till försvar för: Prussiluskan

Vissa romanpersoner får ingen kärlek alls av sina författare. Men som läsare kan man ibland upptäcka andra sidor av sina litterära vänner. Terri Herrera har länge undrat varför alla föraktar fröken Prysselius.

I år fyller Pippi Långstrump 75 år och hyllningarna avlöser självfallet varandra. Listan politiker som lyfter Pippi som förebild kan göras lång – de spänner över hela spektrat från Jimmie Åkesson till statsminister Stefan Löfvén. Flera, som Annie Lööf och Isabella Lövin, går ett steg längre och identifierar sig med Pippi.

Själv önskar jag att våra beslutsfattare hellre identifierar sig med den präktiga Prussiluskan.

Fröken Prysselius dök först upp i filmmanuset till Pippifilmen som kom 1969. I de tidiga böckerna finns en förlaga, fröken Rosenblom, som idkar välgörenhet, utsätter barn för kunskapsförhör och erbjuder de mest utmärglade stackarna sin slemmiga kornsoppa.

Prussiluskan är allt Pippi inte är: välklädd, laglydig, fisförnäm och håller på etikettsreglerna. Det är symptomatiskt att hon just är en fröken – hon sällar sig till en lång rad av jobbiga och oknullbara nuckor i litteraturhistorien. Och trots att jag vill försvara henne skulle jag aldrig bjuda henne på fest. Hon skulle säkerligen bara gå runt och nervoplocka glas samtidigt som hon uppmanar gästerna att ”prata med små bokstäver”. Fröken Prysselius är inte kul och kommer aldrig att bli det, annat än i egenskap av ofrivillig driftkucku.

Men om jag skulle vilja att någon läste en utredning och fattade ett väl avvägt beslut utifrån innehållet faller min röst tveklöst på den här typen av nitisk besserwisserperson.

Vari består Prussiluskans brott egentligen? Varför tycker alla så illa om henne? Hon vill få Pippi omhändertagen och barnhemsplacerad. Sett utifrån det vi vet om nioåriga Pippilotta Efraimsdotter Långstrump är det en fullt rimlig tanke. Hon är föräldralös och bor ensam i ett stökigt hus med vilda djur inomhus. Flickan, som har haft en kringflackande uppväxt, kan inte läsa och skriva, hon vägrar gå till skolan, saknar rutiner och bär alltid samma lappade klänning och ett par skor i hopplöst fel storlek. Pippi lider dessutom av uppenbar beteendestörning: hon ljuger ständigt, löser det mesta med våld och stökar med flit till olika former av sociala sammanhang, från cirkus- och skolbesök till andras kafferep – där hon häller socker på golvet och doppar ansiktet i tårtan. (Identifierar sig verkligen Annie Lööf med det? Kanske har hon blandat ihop symbolpersonen Pippi – fri och stark tjej – med vad vi faktiskt får veta om henne i böckerna.)

Få vuxna verkar engagera sig på riktigt i detta mycket charmiga men förvildade barn, utom fröken Prysselius. Hon fortsätter att besöka, tjata och vägrar att ge upp.

Jag tänker på att det i lagen står att alla som får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa bör anmäla det till socialnämnden (14 kap. 1 c § SoL). Jag tänker på samhällets hårda dom mot dem som underlåter att agera när ett barn inte har det bra. Och så undrar jag varför Prussiluskan har utsatts för allas vårt förakt under så många decennier. Hon må vara fisförnäm, men hon gör vad alla ansvarstagande grannar bör göra: En orosanmälan till socialtjänsten.

Fröken Prysselius skrevs till av Astrid Lindgren när Pippi Långstrump skulle bli film på 1960-talet. Där spelades hon av en tysk skådespelerska som dubbades till svenska.

I de tidiga böckerna finns en förlaga som heter fröken Rosenblom.