Till försvar för: Judas

Vissa romanpersoner får ingen kärlek alls av sina författare. Men som läsare kan man ibland upptäcka andra sidor av sina litterära vänner. Kristina Lindh ser hur Judas faktiskt räddar mänskligheten.

Låt oss tala om kyssar. Så många sorter man kan önska sig! Godnattpussen, mellan förälder och barn. Tungkyssen, mellan älskande. Kindkyssen, som hälsningsritual. Okej, kanske lite ovan för oss som inte bor på Östermalm men ändå fullt acceptabel.
Judaskyssen vill dock ingen ha. På ytan ett tillitstecken, i verkligheten ett förräderi.

Sinnebilden av svek.

Att ha gett namn åt en kyss säger något om Judas kulturella genomslag. I tvåtusen år har han inspirerat till tolkning. Och till hat. Den antisemitiska bilden av den kroknäste, girige juden anses av vissa ha Judas som ursprung.

Judas plats i den bibliska historien hör till allmänbildningen: Det är påsk i Jerusalem. Jesus och lärjungarna har tillsammans med judar från hela den romerska världen kommit för att fira årets största högtid. Översteprästerna ser ett gyllene tillfälle att arrestera Jesus, upprorsmakaren som får nya anhängare för varje dag som går.

De kommer överens med Judas, en av de tolv lärjungarna, om att han ska hjälpa soldaterna att fånga rätt man genom att peka ut Jesus med en kyss. För detta får han trettio silverpengar. Judas ångrar snart vad han gjort, kastar de trettio silvermynten och hänger sig (i Apostlagärningarnas version faller han framstupa och dör).

Är det rimligt att försöka upprätta en av världslitteraturens mest föraktade gestalter?

Det omedelbara svaret är nej.

Ändå, eller kanske just därför, har många försökt. Författare och teologer har velat förstå, upprätta och rentvå. Från Thomas av Aquino till Amos Oz.

För den troende är Jesus världens frälsare. Men utan Judas, hur hade historien sett ut? I någon bemärkelse behövde Gud även Judas. Den filosofiska frågan kring Judas handlar om den fria viljan. I Bibeln förutser Jesus Judas förräderi. Men om Judas var förutbestämd att svika – kan han då ens ses som moraliskt ansvarig för det han gör?

Och om Judas genom sin fördömelse sänds till helvetet, trots att sveket är nödvändigt för att Jesus skall kunna dö och återuppstå, ja då straffas Judas för att ha räddat mänskligheten. Orättvist, tycker bland andra katolska kyrkan i Etiopien, där det finns en tradition att se Judas som ett helgon.

Resonemangen har bäring på så gott som varje dramaturgiskt sammanhang. Den gode. Den onde. Vad vore romanens hjältar utan en antagonist och vad vore filmens idoler utan skurkar?

I populärkulturen har försök gjorts att göra Judas till ett slags antihjälte, en person som mitt i sin skurkaktighet också har goda ideal och väcker sympatier hos publiken. I 70-talsmusikalen Jesus Christ Superstar är Judas berättelsens drivande karaktär med viljan att hjälpa de fattiga och som hamnar i konflikt med Jesus som inte är radikal nog i Judas ögon.

När Lady Gaga sjunger i låten Judas från 2011 är det lätt att höra historiens olika tolkningslager. Både förlåtelsen, fördömelsen och behovet av den onda antagonisten: ”Even prophets forgave his crooked way /…/ ”Jesus is my virtue/ Judas is the demon I cling to”.

Judas beskrivs i Bibelns Nya Testamente, nedtecknad för ca 2 000 år sedan.