Vissa romanpersoner får ingen kärlek alls av sina författare. Men som läsare kan man ibland upptäcka andra sidor av sina litterära vänner. Kanske kan den förfärlige Gunvald Larsson slappna av med ett metspö vid en norrländsk tjärn?

Han är sonen som bara en mor kan älska. Fast egentligen inte ens hon.

Gunvald Larsson är hans namn. Boendes i en ungkarlslya i Stockholmsförorten Bollmora. Polis i åtta av författarduon Maj Sjöwall och Per Wahlöös tio delar långa svit av kriminalromaner.

Bland de hårdkokta kriminalarna i genren tillhör denna kraftige, dörrinsparkande, ultrasnobbige och nästan två meter långa polis, en av de mest fruktade. Samtidigt: den kanske ensammaste.

Brottslingarna bävar för den reglementsföraktande Gunvald, så ska det förstås vara. Författarna har varit schyssta nog att förse honom med ett stort rättspatos. Men även kollegorna skyr honom, nästan alla. Hur formar sådant en individ? Det får vi inte veta. Han borde få en upprättelse. Få bli hel. Men hur då?

Inom litteraturvetenskapen talar man om begreppet stående epitet. Homeros brukar dras fram som storanvändare och hans sätt att kalla sin hjälte för ”den mångförslagne Odysseus” lyftas fram som exempel. Jag tänker på detta grepp när jag går igenom dåtida recensioner och andra tidningstexter kring Sjöwall Wahlöös romansvit. ”Den vanvördige Gunvald Larsson”, står det i Expressen 1971. ”Den förfärlige Gunvald Larsson” fyller SvD på. Och så vidare, i tidning efter tidning. ”Fähunden Gunvald Larsson”. ”Den handsydde eleganten och grobianen Gunvald Larsson” … Jag fattar att det är en fiktiv människa som bombarderas. Men ändå. Tänk er att höra sådant. Gång på gång.