Till försvar för: Frankensteins monster

Vissa romanpersoner får alldeles för lite kärlek. Urmonstret i boken Frankenstein till exempel. Josefin Olevik ser en vänlig själ och påminner om vem det var som skapade monstret.

Det är en ganska usel start att födas som monster. Det anser också själva ur-monstret, skapat av Victor Frankenstein i Mary Shelleys bok från 1818. Det extra sorgliga är att det här monstret har en ädel själ.

Eftersom hans kropp och hjärna konstrueras av döda fullvuxna, går han direkt från tillblivelsen till mitt-i-livet. Går miste om en hel barndom. Så han tvingas finna elden, försöka laga mat, sätta på sig kläder, börja tala. Han lär sig givetvis franska – genom att lyssna till en lärd men fattig familj i exil – och odlar höga ideal genom att läsa Den unge Werthers lidande och essäer av Plutarchos.

Anledningen till att människor avskyr och räds honom, är helt och hållet hans utseende. Det i sig är en chockerande insikt som läsare! Är ett monster inte mer än en ful varelse?! Inte minst är det chockerande att läsa den moraliskt indignerade doktor Frankensteins offerkofta-predikan, som grundar sig i att han inte står ut med att se på sin varelse.

Monstret är ihoptråcklat av gamla torkade hudbitar, käkar och dåligt passande anletsdrag. Frankenstein pratar om ”den orena massa som rör sig och talar”, trots att monstret säger helt rimliga och begripliga saker, dessutom med ett sirligt och rikt språk.

Varelsen har inget namn. Men han har en själ och ett stort hjärta, han är extrovert och kärlekstörstande, och han lider de djupaste kval över att bli bortstött.
Han hjälper den lilla franska familjen ett helt år med att samla ved, skotta snö och göra vardagssysslor, men när han till slut visar sig för dem slår de ned honom med en påk och flyr. Han räddar en ung flicka ur en fors och hennes far skjuter honom med sitt gevär. Han ber sin skapare Frankenstein om en käresta för att inte vara fullkomligt ensam i världen – helt rimligt, kan man tycka – och Frankenstein ljuger för honom och sviker honom.

Han beskriver själv sin kropp som ”ohyggligt deformerad och vedervärdig”, trots att han är starkare, snabbare och tåligare än någon människa. Det visar sig att detta utseende är så motbjudande att ingen människa kan tycka om eller ens respektera honom.
Den från början godhjärtade gestalten hamnar i utanförskap, reagerar med stark vrede och ger sig av för att hämnas på sin skapare genom att döda dem han älskar.

Monstret lägger klarsynt sig själv på divanen. Han lider av brist på omsorg. Han hade från början förhoppningar om att träffa varelser som förlät hans yttre och skulle älska honom för de utmärkta egenskaper han var förmögen att utveckla. Men nej. Så ser världen inte ut. Det finns ingen nåd för honom, hans godhet står sig slätt.

Boken, som skrevs med en kritisk blinkning till upplysningens hurtfriska blick på världen, låter monstret vara ett blankt ark. Det är omgivningens bemötande som skapar hans personlighet. Ändå tillhör ordet Victor Frankenstein, den olycklige vetenskapsmannen. Han som anser sig ha släppt ut en svulst i världen och är självupptagen till det orimligas gräns.

Oh, ve dig, Frankenstein, vill jag säga. Du har en möjlighet att få en kär och lojal vän, han skulle springa uppför all världens berg för dig, klättra över hus, simma över hav. Allt han vill är att bli sedd för den han faktiskt är.

Frankenstein: eller den moderne Prometeus skrevs av Mary Wollstonecraft Shelley (när hon var 21 år).