Vissa romanpersoner får alldeles för lite kärlek. Urmonstret i boken Frankenstein till exempel. Josefin Olevik ser en vänlig själ och påminner om vem det var som skapade monstret.

Det är en ganska usel start att födas som monster. Det anser också själva ur-monstret, skapat av Victor Frankenstein i Mary Shelleys bok från 1818. Det extra sorgliga är att det här monstret har en ädel själ.

Eftersom hans kropp och hjärna konstrueras av döda fullvuxna, går han direkt från tillblivelsen till mitt-i-livet. Går miste om en hel barndom. Så han tvingas finna elden, försöka laga mat, sätta på sig kläder, börja tala. Han lär sig givetvis franska – genom att lyssna till en lärd men fattig familj i exil – och odlar höga ideal genom att läsa Den unge Werthers lidande och essäer av Plutarchos.

Anledningen till att människor avskyr och räds honom, är helt och hållet hans utseende. Det i sig är en chockerande insikt som läsare! Är ett monster inte mer än en ful varelse?! Inte minst är det chockerande att läsa den moraliskt indignerade doktor Frankensteins offerkofta-predikan, som grundar sig i att han inte står ut med att se på sin varelse.

Monstret är ihoptråcklat av gamla torkade hudbitar, käkar och dåligt passande anletsdrag. Frankenstein pratar om ”den orena massa som rör sig och talar”, trots att monstret säger helt rimliga och begripliga saker, dessutom med ett sirligt och rikt språk.