Tidigare brändes svensk ull – nu intar den catwalken

För två år sedan kom ett larm om att svensk ull slängs på sophögen eller eldas upp. Nu har trenden vänt, humlorna surrar och fåren fiser, och nog finns det hopp om svensk ull på catwalken.

Vägen till Sigsarve lamb kantas av nyutslagna björkar, lindar, stengärdsgårdar och fruktträd. Det här är en ovanlig gård. En gård som håller lamm för ullens skull och som har gjort det sedan 70-talet. På många andra håll är ullklippning i dag en ren förlustaffär, en biprodukt i köttproduktionen. Ullen – den klipps bara för att djurhållningslagen kräver det.

Men när Curre och Lotta Niklasson fick ta över Curres föräldragård i Näs på Södra Gotland var de bara lite över 20 och Lotta ville absolut hålla på med ull. Sedan dess har den följt deras väg. Vid sidan av gården blev Curre fårklippare, Lotta började arbeta i spinneriet intill.

Nu står här ett rejält fårstall, hundratals får betar ute i hagarna med sina lamm och en syrenhäck döljer ett boningshus. Mellan spjälorna i grinden sticker två nyfikna bordercollie-nosar fram, och sedan kommer Lotta och Curre.

– Vi måste ha grinden stängd. Fast det är inte för hundarna utan för fåren, säger Lotta.

Gotlandsfår är både nyfikna och ovanligt bra på att hoppa. De rymmer titt som tätt och Niklassons vill inte ha dem i kaffebersån. Nu har de för all del ändå halva trädgården full av får eftersom de lamm som behöver flaskmatas går på baksidan av huset.

Sigsarve gård har drivits med hållbarhet som grund så länge familjen Niklasson varit här. En stor del av åkermarken odlas med kulturspannmål, gamla sädesslag som vårspelt, emmer och gotlandsråg, som odlades också för tiotusen år sedan. De har djupare rötter, högre näringsinnehåll och de behöver inget konstgödsel.

Det behövs bara ett första bett i smörgåsen för att vi ska känna att det inte är vilket bröd som helst.

– Nej, det är bakat på vår egen kultursäd, säger Curre.

På den här gården sker allt i ett kretslopp och Lotta fnyser åt moderna forskare som påstår att får inte skulle vara klimatsmarta.

– Det handlar ju om hur man driver sin gård. Här är lammen en del i en helhet, äter av det som växer på markerna och lämnar gödsel så att det kan växa nytt. Då spelar det heller ingen roll om de går omkring och pruttar i hagarna, säger hon.

Ull är något av det hållbaraste som finns, menar Lotta. Den produceras naturligt, växer av sig själv och kan klippas två gånger om året.

Just nu har Curre och Lotta runt 120 tackor. Mest gotlandsfår, som är Sveriges vanligaste får med sin karaktäristiska gråsvarta lockiga päls, men också raserna leicester och suffolk som ger vit ull i olika kvaliteter.

Sigsarves ull spinns eller kardas i det närbelägna Gotlands spinneri, där Lotta arbetade i sin ungdom. Sedan säljs den, främst till hantverkare som stickar och virkar, gör figurer av ull, stoppar kuddar, täcken och dynor eller väver mattor och bonader. Industrin däremot har konstigt nog fnyst åt den svenska fårullen sedan syntetmaterialen slog igenom på 50- och 60-talet.

För snart två år sedan gick ett nödrop genom svenska medier: ”Tonvis av svensk ull slängs varje år!”. Trots att företag och politiker inte pratat om annat än hållbarhet slängdes eller brändes 840 ton svensk fårull per år av de 1 200 ton som producerades. Den ansågs oanvändbar. Värdelös. För grov. För fin. För osorterad.

Det var Svenska fåravelsförbundet som slog larm.

– Vi tyckte inte det var klokt att samtidigt som Sverige importerade ull från andra länder och klädföretag försökte hitta material i laboratorier som behövde ha just ullens egenskaper, så slängdes tonvis av prima ull, säger Svenska fåravelsförbundets ull- och skinnansvariga, Claudia Dillman.

När jag får tag på henne på telefon står hon i grönsakslandet på sin gård norr om Norrtälje och väntar på att en tacka ska lamma en bit bort i skogen. Det är fjärde gången, så tackan vill inte ha sällskap, hon vet hur man gör. Men Claudia håller ändå koll, för lammen är små och sköra och behöver komma in i boxen, i alla fall till natten.

– Det blev lite skandal när vi gick ut med det där, säger hon. Alla var inte glada, en hel del av ullen hamnar också på gödselstacken och då blir den på sikt till mull och jordförbättring. Många bönder var rädda att få dåligt rykte. Men det fick effekt. Det klev fram personer som ville ändra på saker.

Redan någon månad efter utspelet träffade förbundet ett gäng kläddesigners för att se om de kunde hitta nya sätt att använda den svenska ullen. Filippa K tog täten tillsammans med Röjk och Fjällräven. Fler, som Tiger, Gudrun Sjödén, Acne och Houdini, engagerades och deltog i möten. Men utmaningarna var många.

För det första hade det blivit en etablerad ”sanning” att den svenska ullen var av dålig kvalitet. Svenska fåravelsförbundets Claudia Dillman säger att hon själv också gått på myten att den svenska ullen inte dög. Tills hon stod och pillade med en bit när hon höll på att spela in en film om ullens egenskaper.

– Den var ju hur fin som helst. Jag fattade plötsligt inte hur det hängde ihop.

Hon gick hem och provade att spinna lite av ullen. Och fick fram den finaste tråd. Av den stickade hon en mössa som hon åkte och visade för Filippa K:s representant.

– Det är egentligen inte alls svårt att använda den svenska ullen, säger Claudia Dillman. Det är inget fel på den. Det är bara det att vi har sålt bort stora delar av maskinparken. Utan rätt utrustning kan man inte tillverka de tunna garnkvalitéer som behövs för trikåindustrin. Vi skulle kunna göra t-shirts och collegetröjor också om vi bara kunde spinna tillräckligt tunt. Men vi har inte sådana spinnerier i Sverige. Och sedan har man då hittat på att ullen skulle vara för grov.

Men nya krafter har börjat pröva sig fram. I projektet Svensk ullinnovation provspann man förra året gotlandsull för maskinstickning. Det gick hyfsat, men garnet klarade inte riktigt stickmaskinen utan behövde lagas på sina ställen, berättar projektledaren Rebecca Josefsson. Tråden måste vara rejält stark för att klara belastningen.

Flera intressenter deltog i projektet, klädföretag, producenter och så Textilhögskolan i Borås. Så kallat kamgarn har inte spunnits i Sverige på många år. Och det är det som behövs för industriell klädtillverkning. I stället har man spunnit kardgarn som är mer av en hantverksprodukt.

Ett annat problem är att det är svårt att hitta tillräckligt stora mängder ull för dem som vill använda den i industriell skala. Det finns nästan 10 000 fårbönder, men i snitt har de bara 30 tackor var. På Nya Zeeland har en normal fårfarm 30 000 djur.

För att hjälpa köpare att hitta råvara startade fårbonden och bibliotekarien Fia Söderberg utanför Uppsala för ett par år sedan Ullförmedlingen, en marknadsplats där köpare kan hitta flera små tillverkares skördar och beställa större mängder. På sajten kan man se detaljer som färg, ras, längd och skräpighet, till och med vem som har klippt den och när. Man kan också söka på användningsområden.

Än så länge förmedlar Fia Söderberg bara ett och ett halvt ton ull om året och hon upplever att marknaden är inne i ett moment 22. Å ena sidan behövs en stark köpmarknad som vill ha större partier. Å andra sidan behöver ullproducenterna få fram en renare råvara.

– Många tror inte att de kommer få betalt för ullen och då bemödar de sig inte att klippa två gånger om året, vilket behövs för en kvalitet som ska gå att förädla. Det kostar att klippa, så då måste det löna sig, säger Fia Söderberg.

Det är inte bara klädföretagen som intresserar sig för ull. Trädgårdsodlare har börjat använda ullen till marktäckning. Andra experimenterar med ullpellets som gödning. Till och med byggbranschen kan vara intresserad. Fast paret Jenny Andersson och Hans Bulthuis som flyttade till Gotland för att skapa byggblock av lera och gotlandsull – de stötte omedelbart på problem med den otillräckliga infrastrukturen. Ren ull gick inte att få tag i. De fick börja med att starta ett tvätteri.

När vi kommer in i Ullkontorets stora tvättinrättning några kilometer utanför Visby luktar det blött får och svagt av tvättmedel. Värmen slår emot oss som i en ångbastu, och det skvalpar och slamrar från stora gröna järntråg. Där tvättas den gotländska fårullen till användbarhet.

I ena änden av den stora ladugårdsbyggnaden rensas tovor och skräp ur den krulliga fårullen innan den matas in i maskineriet. I fem containerlika badkar rör sig sedan rader av mekaniska grepar fram och tillbaka, rör om och för ullen framåt innan den knuffas vidare på ett band ut till torkrummen. I andra änden flyger ullfibrerna tvättade, torkade och separerade ut ur en tratt vid taket, för att lägga sig tillrätta i en stor grå hög som kan packas till balar av ren svensk ull.

Jenny Andersson visar oss runt i det som nu är Nordens största ulltvätteri, där hon och hennes man Hans Bulthuis kan tvätta två ton ull om dagen. Runt oss flyttar Hans omkring stora korgar av metall med hjälp av en truck.

– Han älskar värmen härinne, skrattar Jenny.

Själv står hon knappt ut tio minuter. Fast tack vare det vet hon vad fotograf Moa ska göra när kameralinsen immar igen av all den våta blötan.

– Kryp ihop vid golvet. Där är det svalare.

Från början kom både Jenny och Hans från byggbranschen. När de slog sig ihop ville de starta en verksamhet, något lokalt. Kanske experimentera med byggmaterial av lera och ull? Får fanns det ju gott om på ön. De visste inte att det var omöjligt att få tag i ren ull. Och att det närmaste storskaliga tvätteriet låg i Belgien.

– Där tappade vi liksom kulfaktorn i projektet, säger Jenny Andersson med en suck.

De fick börja i en annan ände. De öppnade ett bed & breakfast. Sedan hittade de den stora ulltvätt-maskinen i Spanien och hämtade den. Och på den vägen är det. Sedan fyra år tvättar Ullkontoret ull från både Gotland och fastlandet. De har tillstånd för 200 ton om året.

– Från början hade vi tänkt att vår produkt skulle vara svensk tvättad ull i storbal. Det kunde väl inte vara fel att ta vara på den svenska ullen. Men det var inte så lätt som vi hade trott. För det fanns inte spinnerier med den kapaciteten, säger Jenny.

Visst finns det spinnerier på Gotland. Men de jobbar i hantverksskala. Spinner vanligtvis mindre än ett ton ull om året. Och det är vad Ullkontoret tvättar på en förmiddag.

Friluftsföretaget Fjällräven är Ullkontorets största kund just nu. De köper stoppningsull till sina funktionsplagg, blandar den med PLA, en biobaserad plast av majsstärkelse, och sedan hamnar den i plagg som ”Singi wool padded parka” som säljs för runt 5 000 kronor.

Sedan förra året använder Fjällräven svensk ull i jackor, men den har redan tidigare använts som vaddering i ryggsäckar, berättar Fjällrävens hållbarhetsansvariga, Christiane Dolva.

Fjällräven försöker i stor utsträckning att arbeta med naturmaterial. Ändå har den svenska ullen inte kommit in i produktionen förrän på senare tid. Fjällräven pratar också i termer av att gotlandsullen är grov och besvärlig.

– Men den har samtidigt de egenskaper som gör ull till ett sådant utmärkt material, säger Christiane Dolva.

Fördelarna med ull framför syntetiska material är att den både är förnybar och biologiskt nedbrytbar. Den är stark och mjuk, värmer när det är kallt och svalkar när det är varmt. Den släpper igenom fukt utan att ta upp lukt och till skillnad från till exempel dun värmer den även om den blir blöt. Lägg till det att den sällan behöver tvättas.

Men så var det det där med gotlandsfårens lite dåliga rykte.

– Där de är vana vid merinoull tycker de att vår ull är grov. ”Do you have finer wool?” frågar de hela tiden. ”Shorter fibres?” Men det är faktiskt bara en fråga om vad man är van vid, säger Jenny Andersson på Ullkontoret.

Så vem ska ta hand om den svenska ullen? Vi passerar en lastbil på gårdsplanen, en som Ullkontoret just köpt. De tar steg för steg.

Nu provar de egna produkter i sin gårdsbutik. Sådana som kan säljas direkt till konsumenterna. Här finns ullpåsar att fylla kuddar eller täcken med, sulor och dynor i grå gotlandsull, nålfilt och tovad ull för slöjd och pyssel.

När startar ni själva ett stort spinneri då? frågar jag innan vi lämnar gården. Och Jenny svarar med ett svårtytt leende.

– Det ser ju ut som om vi blir tvungna till det snart, säger hon.

Claudia Dillman på Svenska fåravelsförbundet ser att gotlandsullen skulle kunna ge stora inkomster.

– Om man kan spinna angoragarn kan man spinna gotlandsull. Men allt går på rutin och maskinparken är skapad och inställd för annat. Om man tvinnar ett garn för hårt när man spinner kan det lätt bli mer som paketsnöre, och inte garn. Då kan det också kännas grovt och stickigt. Ser man till exempel på de isländska fåren så har de inte en så mjuk ull men genom att tvinna garnet löst så får man ändå en hyfsat mjuk kvalitet, konstaterar Claudia Dillmann.

Och det behöver inte bara bli kläder av ullen.

– Nej, den kan användas till allt från isoleringsplattor och skavsårsplåster till ljuddämpare och hästtäcken. Vi skulle kunna exportera saker svindyrt. Vi har 1 200 ton ull om året som förnyas hela tiden. Men det behövs långsiktiga satsningar, säger Claudia Dillman.

Svenska fåravelsförbundets larm har fått effekt. Användningen av den svenska ullen har ökat med tio procent per år sedan larmet kom. Och importen har minskat med motsvarande. Från ett läge där nästan all ull brändes eller kasserades tar man nu hand om mellan en tredjedel och hälften.

– Det pågår en massa arbete på olika håll, från Norrbotten till Halland. Och samtidigt som man tar vara på en resurs som slängts bort skapar det också arbetstillfällen.

Vad är det som driver intresset?

– Är det inte lite back to basic överlag? Det är i alla fall fler än jag som nördat in sig på ull, säger Claudia Dillman.

På Filippa K:s hemsida lanseras nu Elin sweater, en tröja helt i svensk ull. ”En mysig favorit”, skriver de. Och upplagan är ”exklusiv” – bara 140 plagg. Lilla Gotlandsfirman Eldblå säljer stora mjuka sjalar i svartgrå gotlandsull i Japan med oväntad framgång.

En fråga som är viktig för fårbönderna är hur man går vidare när intresset ökar. Att man tänker i fair trade-banor. Det finns stora skillnader i djurhållningen. Svenska fårbönder kuperar inte fåren, badar dem inte i kemikalier för att slippa insekter. Bagglammen kastreras inte. Det är åtgärder som blir dyra att välja bort.

– Industrin vill att bönderna ska leverera perfekt och hållbar ull, men vi får väldigt lite betalt, säger Claudia Dillman.

På väg ut mot fårhagarna hos Sigsarve lamb sticker de väluppfostrade vallhundarna sina nosar i våra händer och vill bli kliade. Då och då hoppar en tupp upp på staketet och sträcker på sig. Solen strålar, och humlorna surrar. Det blir inte mer idylliskt. I gamla tider pratade man om ”fårlycka” – när man fick stora ullskördar. Det är kanske det som råder här.

Lotta Niklasson har bott på gården med Curre sedan hon var 24. Då bodde Curres mamma och pappa fortfarande kvar och det var självhushåll som gällde.

– Man fick lära sig, säger hon. Vi gjorde egen mjölk, egen fil, gud vad man var trött på det ibland. Men vi lärde oss att ta vara på allt.

Självhushållning och helhetssyn är grunden för hela verksamheten. Inget läggs till, inget dras ifrån. Fåren betar markerna och göder dem. Här kommer inget konstgödsel in, ingen tillförsel av energi som ger ifrån sig utsläpp.

Niklassons märker inte så mycket av den plötsliga ullvurmen. De har alltid sålt sin ull till olika uppköpare, eller har gjort eget garn på olika spinnerier. Sedan Gotlands spinneri startade nästgårds säljs ullen dit. Spinneriet där Lotta jobbade en gång i tiden.
Vad tänker du om att hållbarhet har blivit en trend och går att sälja?

– Jag tänker: ”Äntligen!”, säger Lotta Niklasson.

På ett sätt kan jag fråga mig om jag verkligen ska behöva prata om kretslopp och hållbarhet igen. Men jag gör gärna det. För det är så roligt med unga människor som startar verksamheter som tar vara på det som finns, och gör något av det.