Tidernas sämsta sportlåtar

Vinter-OS i Peking är inget undantag: Vid varje mästerskap lanseras en särskild sportlåt. Varför? Vi:s musikkrönikör Johan Norberg konstaterar att idrott och musik inte hör ihop. Med ett undantag.

Ingemar Stenmark ochalpina skidlandslaget sjöng De ä’ bar å’ åk inför skidsäsongen 1976. En fullträff i den ädla konsten att skriva en idrottslåt, där fingertoppskänslan för pekoral är en förutsättning för den rätta knycken. Pekoral bor ju granne med poesin och andra radens ”varje decimeter är en tusendels sekund” kunde lika gärna skrivits av en Tranströmer, eller Aspenström.

Idrott och musik hör inte ihop, jag kan inte föreställa mig två andra saker som på samma sätt i varje beståndsdel är varandras motsatser, men i dag ska varje större mästerskap ha en egen låt. Så var det inte förr, men så är det nu, och det blir alltid dålig musik.

Okej, det finns ett undantag, GES, När vi gräver guld i USA – som egentligen är alldeles för sofistikerad i sammanhanget, och den hade heller aldrig blivit en sådan jättehit utan herrlandslagets framgångar. Men den är undantaget som bekräftar regeln: Svenska låtskrivare presterar som allra sämst när de ger sig in i genren mästerskapslåtar.

Den i vanliga fall geniale hitmakaren Per Gessle lyckades med konststycket att till fotbolls-VM 2018 skriva en låt med två sekunders paus mellan varje ord i refrängen ”Vi …är … bäst … när… det gäller.” Det gick inte alls hem på läktarna, eftersom folk hade svårt att träffa orden samtidigt.

VM-truppen sjöng den oslagbart uppgivna refrängen.

Tomas Ledin däremot har arena-sjungandet inbyggt i sitt låtskriveri. Man skulle kunna välja vilken som helst av hans slagdängor till ett mästerskap, och det var också precis vad han själv gjorde. Till fotbolls-VM 2006 plockade han fram sin gamla låt, Vi är på gång från 1993, lät mixa om den och så var saken klar. Varför krångla till det? Artisten Martin satsade allt på ett kort och döpte sitt bidrag till ”VM-guld 2002” som av förklarliga skäl inte spelades på radion efter åttondelsfinalen.

Schlagerkungen Lasse Holm totade ihop den segervissa Nu tar vi dom till hockey-VM för herrar 1989, men frågan är om inte dansbandet Schytts bättre uttryckte den svenska folksjälen när de tillsammans med VM-truppen sjöng den oslagbart uppgivna refrängen: ”Vi gör så gott vi kan.”

Jag har ingen aning om vilka det är som väljer artister till de här uppdragen, eller hur de tänker. Kanske har de en dröm om att musiken ska bli ett slags soundtrack som dånar ut över läktarna men då har de missat själva grejen, folk vill ju sjunga med.

Svensk modern pop är på hög musikalisk nivå, men allsångsfaktorn är låg, och lider av skriande brist på pekoral. Det gäller även årets OS-låt, Guld, svett och tårar med Klara Hammarström och LIAMOO, två unga artister som fått detta uppdrag i en affärsuppgörelse mellan musikförlag och Olympiska kommitténs PR-byrå. Det handlar ju ändå om det viktigaste i sportmästerskapen, att sälja platser för reklam.

När publiken själv får välja musik, kan det bli något helt oväntat. Söderprofilen Kenta, som vi såg i filmen Dom kallar oss mods, gav sig på en sångkarriär och hans låt Just i dag är jag stark, skrevs inte alls för sportens arenor men sjungs ändå på Hammarbys hemmamatcher.

Hösten 1937 var den avantgardistiska poeten Åke Hodell hejaklacksledare för Södra latins fotbollslag och skrev raderna ”Sassa brassa mandelmassa, Hej, hej, hej, IK Frej, Heja Gröndaaaal”. Inget av lagen hette Frej eller Gröndal, men det tyckte inte Hodell spelade så stor roll. Det är svårt att hitta en låt eller ramsa som blivit lika spridd i Norden vid sportevenemang som just denna, och visar på vikten av bra ljud och rytm. ”Sassa brassa mandelmassa.” Det ligger helt enkelt så oerhört mycket bättre i munnen än ”Vi …är…. bäst… när…. det gäller”, och definitivt mer eggande än: ”Vi gör så gott vi kan.”