Thomas Nordegren: ”Mina drogböcker har jag i boden”

Nu har långköraren Nordegren & Epstein i P1 satt punkt och Thomas Nordegren kan välja läsning helt fritt. Vilket inte är alldeles enkelt.

Ur Vi läser #3 2023.

Bokhyllorna som täcker väggarna i matsalen i det vackra vita huset har Thomas Nordegren byggt själv. Inte för att han är den händige typen, men rummet är ganska litet och alla färdiga hyllor var för djupa.

Nu har tjugo år passerat och hyllplanen bågnar en aning. Hitler-biografierna och böckerna om politik är från hans tid som Sveriges Radios korrespondent i Tyskland och USA. Serieromanerna och lyriken är främst hustruns, författaren Anna Höglund. Då och då gallrar de. Eller snarare är det hon som ledsnar på makens samlingar.

– Förut hade jag flera hyllor med drogböcker. De är från min tid på Socialstyrelsen dit jag kom rekordung och specialiserade mig på beroendefrågor. De ligger i boden nu.

Några av de fackböcker han själv skrivit på ämnet har fått stå kvar, som Hasch: Romantik och fakta från 1984.

Vi går ut till boden där utrangerade titlar som Från mjöd till martini trängs och jag frågar vad som är hans drog.

– Att arbeta, svarar Thomas Nordegren utan betänketid. Jag tycker att det är så kul att vara mitt i nyhetsflödet med
kollegorna i Radiohuset.

Läsningen i hans liv har varit starkt kopplad till yrkesutövandet. Målinriktat. Och brett. Under ett par år var han redaktör på DN Kultur. Möjligen bidrog det till att han tog sats i skönlitteraturen inför uppdraget i Tyskland.

– Jag började med de tyska Nobelpristagarna: Theodor Mommsens hopplösa romerska militärhistoria, Thomas Manns Buddenbrooks. Det var kanske inte det mest användbara för att bevaka tysk inrikespolitik.

Uppväxthemmet i Helsingborg var inte särskilt litterärt. Men Thomas och en vän som var lika ointresserad av sport hittade tidigt till stadsbiblioteket och en magisk dörr. Bokstavligen.

– Jag minns att den var av glas och på andra sidan skymtade vuxenavdelningen. Men man behövde särskilda skäl för att få besöka den.

Dessbättre var dörrens väktare, bibliotekarien Anne-Marie Kylberg, en entusiasmerande vägvisare som satte Conan Doyle, Dumas och Per Anders Fogelström i hans händer.

Du verkar vara en sådan som läser för att erövra världen, inte för att fly den?

– Ja, så är det. Science fiction har jag aldrig förstått mig på. Men det kanske jag borde ge en chans nu, när jag får välja fritt. Fast jag längtar mer tillbaka till den tyska skönlitteraturen, den blir man aldrig färdig med. Kairos av Jenny Erpenbeck står näst på läslistan. Om radion inte behöver något inhopp förstås.