Tarik Saleh har äntligen rätt tajming

Tarik Salehs nya film Boy from Heaven vann flera priser i Cannes – nu har den svensk premiär. För fem år sedan träffade vi regissören. Då var han trött på att ständigt bli tilldelad en förutsägbar roll som graffitigrabb från förorten.

Ur Vi #7 2017.

Första gången filmen mötte sin publik var på Sundance-festivalen i Salt Lake City, i januari. Det var en märklig vecka. Donald Trump installerades som president, dottern Alba höll på att få tänder och föräldrarna sov bara stötvis på olika hotellrum. Efter premiären reste familjen till Los Angeles och mitt i alltihop skulle Tarik Saleh fylla 45.

Då ringde festivalledningen och sa att han måste komma tillbaka. Nu. Hoppa på ett plan! De sa att hans film vunnit. Så Tarik Saleh plockade upp huvudrollsinnehavaren och kompisen Fares Fares och åkte till flygplatsen.

Kvar någonstans bland Albas blöjor blev passet. Trump drog till med inreseförbud och allmänt kaos uppstod och Tarik Saleh, som skulle ta emot priset för sin film om maktmissbruk, korruption och medborgerligt motstånd, kom inte genom passkontrollen.

– Det låg helt sjukt i tiden. Det hade precis varit Women’s March och miljontals amerikaner hade demonstrerat. Och så stod jag där, fast mitt i allt. Tills en flygplatsvakt sa ”I’m gonna get you on that plane”, och så fixade han det.

Tarik Saleh kom till Sundance och tog emot World Cinema grand Jury Prize för filmen The Nile Hilton Incident och på scenen hade han världens bästa, alldeles färska, story och kunde ge Trump en känga samtidigt som han fick ihop berättelsen med sin egen film.

Nåja, att glömma ett pass och resa inrikes hade väl strängt tagit inte så mycket med de amerikanska inresetillstånden att göra. Men det funkar som dramaturgi och det händer så mycket i Tariks berättelser att det är först efteråt, när jag lyssnar på den inspelade intervjun, som jag kommer på allt jag missat att fråga.

Nu är det maj, och det blåser i Stockholm.

Tarik Saleh sitter vid sitt köksbord, fönstren vetter mot Åsö gymnasium, en sjavig 60-talsbyggnad med skolklockan som evigt rund måne mot stadens siluett. Morgondisken ligger gömd i hon, en stringhylla på väggen och en andfådd dammsugare i ett hörn.

– Jag har småbarn och jag har tappat det lite, säger Tarik Saleh, efter att vårt möte försenats. Dottern är nyss inskolad, lämningarna plågsamma och han funderar över om genusdagiset verkligen är det rätta?

Mina föräldrar var klassiska hippies.

Tarik Saleh slog igenom på Stockholms gator som en av de första graffitikonstnärerna på 1980-talet. Han kom från förorten väster om stan och med en sprejburk i handen och en välsmord käft, blev han en perfekt ikon för den nya tiden.

Nu har han vunnit Sundance-festivalens mest prestigefulla pris och blivit bjuden på middag av Robert De Niro. Microsoftmiljardären Paul ­Allen vill ha ett exemplar av den nya filmen till sin privata biograf och Tarik Saleh sitter varje vecka i Skype-möten för att diskutera internationella uppdrag.

Från inget till allt, den mest klassiska av sagor.

– Min mamma kommer från Södertälje och min pappa är en konstnär från Nildeltat, börjar han, när han äntligen ska berätta om sin bakgrund.

Och det är en fantastisk inledning. De andra förväntade ingredienserna finns där: skilda föräldrar, flyttade ofta, graffiti i Rinkeby – check, check, check.

Klockan på Åsö gymnasium tickar och Tarik Saleh blir blek av olust när förorten kommer på tal. Det tar tid innan det går upp för mig att jag har skrivit in honom i fel manus.

– Mina föräldrar var klassiska hippies och jag är ett typiskt 70-talsbarn. Mamma sjöng i rockbandet Resurection och min pappa gjorde scen­showen, det var så de träffades när de var väldigt unga. Jag är uppvuxen i en konstinstallation, pappa umgicks med Hasse Alfredson, Jan Lööf och Lars Hillers­berg. Mamma är kompis med Karin Mamma Andersson och Jockum Nordström.

Den klassiska sagan är bara att radera, han som har beskrivits med alla förortsgrabbens attribut sedan han först gjorde medial entré, har ett kulturellt kapital att bli stormrik på.

Det blir uppenbart att förort och utländskt påbrå har en mycket snäv mall för hur ett liv förväntas se ut. Och lite går det nog att skylla på hiphopen.

För när Tarik Saleh var tolv år – 1984 – hände något livsavgörande. Han fick se musikvideon till (Hey You) The Rock Steady Crew.

– Jag försökte memorera vad jag sett och visste från den sekunden att jag ville vara en del av den nya rörelsen. Det var en religiös uppenbarelse.

Inom hiphopen fanns en livsstil. Hänga i gäng, måla graffiti, dansa breakdance och lyssna på musik. Tariks crew i Bromsten hette Megatronic Force. De slog sig ihop med ett gäng i Rinkeby, men bytte så småningom partner till Hässelby som var mer uppstyrda. Det orsakade konflikter som svallade mellan ungdomsgårdarna i Västerort. På somrarna utvidgades nätverken på de kommunala lägren på Barnens ö, där ungdomarna var uppdelade efter förort. Det var framför allt graffitin som blev Tariks uttryckssätt. Oftast var målandet olagligt.

– Om man ser en vägg och börjar föreställa sig något i huvudet, som ”tänk om det kan bli en stor blå kameleont”. Och sedan fyller man väggen med sin bild – då vet man att man kan iscensätta vad som helst.

Tariks pappa arbetade vid det laget med film och animation och byggde upp filmverkstaden på Mejan, Konsthögskolan, i Stockholm. Mamman pluggade på Konstfack och jobbade som bildlärare.

– På den tiden umgicks alla pappor från Afrika, så vi barn kände varandra. Min bästa kompis hette Cherno. Hans pappa var Ahmadu Jah och hans systrar Titiyo och Neneh Cherry. Och så var det Karl Dyall, rapparen Kali och Quincy – Quincy Jones son. Vi var helt olika, men vi hade på något vis en gemensam erfarenhet.

Trots kultursammanhangen var uppväxten vad Tarik kallar ”trasslig” och han bytte skola fem gånger innan nian. Han blev bra på att skaffa nya vänner, mindre bra på att skaffa höga betyg. Som 16-åring flyttade han från sin mamma till sin pappa som var strängare och fick ordning på skolgången. Den var viktig.

Mormodern, som var narkosläkare i Södertälje, försökte också hjälpa till. Hon fixade ett vikariat på den lokala bokhandeln Kringlan. Den första dagen var så fruktansvärt tråkig att Tarik trodde att han skulle avlida. Andra dagen försvann han vid lunchtid, och kom aldrig mer tillbaka. Därefter – eller dessförinnan – har han aldrig haft något som liknar en anställning.

Tarik Salehs nya film, som han både skrivit manus till och regisserat, har svensk premiär i september. Det är ett polisdrama som utspelar sig på Kairos gator och nattklubbar och där korruptionen styr. Det är mörkt, snabbt och snyggt. Fares Fares har huvudrollen, resten av skådespelarna är egyptier och filmen helt på arabiska. Historien om en mördad lyxprostituerad sångerska har en verklig förlaga och i bakgrunden exploderar den arabiska våren på Tahrirtorget. Det är ingen djärv gissning att filmen inte kommer att gå upp på egyptiska biografer.

– Den här gången har jag för en gångs skull lite tajming. Revolten i Arabvärlden är fortfarande aktuell, men för min huvudperson är upproren bara en trafikstockning som hindrar honom. Jag ville inte göra den stora filmen om revolutionen, även om finansiärerna tryckte på. Jag ville ha en tidlös historia om livet, om att man måste betala någon för att få en jävla bild i sin tv, säger Tarik och byter stol eftersom han har ont i ryggen.

– Det här är en historia jag inte sett, men som behöver berättas. Under arbetet gick det bara att tänka en dag i taget och två veckor innan vi skulle börja filma föddes min dotter Alba. Ja, på papperet var den här filmen omöjlig att göra.

Tarik Salehs pappa är visserligen egyptier, och själv pluggade han på konstskola i Kairo i början av 1990-talet. Men han är ”ganska kass” på språket och filmen är ett närgånget porträtt av en kultur, med ett lands alla små nyanser och gester.

Hur vågade du?

– Jag undrar mer hur min producent Kristina Åberg vågade. Hon tog en enorm risk för att jag skulle kunna berätta min historia …

Och hur tänkte du då?

Det kommer ett svar som är ett filmmanus i sig. Jag börjar förstå att Tariks liv kan beskrivas genom bifigurer som alla har sin egen dramaturgi. Nu handlar det om hans pappa som tillsammans med sin fru för några år sedan byggde upp ett slags Tom Tits, alltså ett vetenskapsmuseum för barn, utanför Kairo. Det skedde med myndigheternas tillåtelse, men efter den sista utbetalningen, när byggherren skulle sätta ihop de sista rören, stoppade ansvarig tjänsteman checken i fickan och låste dörrarna till museet. Det öppnade aldrig.

Sedan kommer ett svar till:

– En stor del av processen var just att våga. Borde inte det här beskrivas av någon som är del av landet? Men jag var på plats när Mursi blev vald 2012 och insåg att de egyptiska regissörerna fortfarande är beroende av regimen. Så jag kom i stället fram till att det bara var just jag som kunde göra den här filmen.

För att gestalta den korruption som organiserar landet ville Tarik förstå sina karaktärer. Inte döma.

– I Sverige är korruption ett fult ord, i Egypten är det ett parallellt system som vuxit fram sedan 1950-talet. Det har sina egna ord. Som en ”wasta”. En wasta är en tjänst – en kontakt – som krävs för ett fungerande liv. En wasta för att ta sig genom kontrollerna på flygplatsen, en wasta på banken för att slippa vänta en hel dag i kö.

Filmen The Nile Hilton Incident får stå symbol för Tarik Salehs allmänna verksamhet: ett mastodontprojekt med politiskt laddat innehåll, i en stat utan yttrandefrihet, på ett språk han knappast behärskar. Han har sällan valt de enkla vägarna. Många av hans projekt har varit banbrytande och stilbildande, och därmed lämnat spår.

Han har en k-märkt graffitimålning bevarad i Bromsten (målad med tillåtelse från fastighets­ägaren), han var programledare för ungdomsserien Elbyl på SVT, han startade det kultförklarade magasinet Atlas. Han har gjort musikvideor till Lykke Li, dokumentärfilm om Guantanamo Bay och den animerade dystopin Metropia.

– Min drivkraft är att skapa något jag själv längtar efter att få se.

Men varför lyckas just du?

Det första svaret är en lång undvikande manöver med halva meningar om viljan att skapa något som är större än jaget.

Det andra svaret:

– Jag har varit väldigt intresserad av vem jag är och att ”vara någon”. För 15 år sedan hade jag nog gärna betraktat mig själv som en renässansmänniska, men nu har jag omfamnat att jag är ofullkomlig. Jag har blivit vuxen. Och jag har fått barn, det är spiken i kistan för intresset för en själv …

Det tredje svaret:
– Fares kallar mig för ”sektledaren”. Det handlar inte om manipulation, men jag tror så mycket på saker så när jag går i gång kan jag övertyga vem som helst om att hänga med. Jag har hållit på med iscensättningar sedan jag var barn. Om någon ifrågasatte leken och sa att det var på låtsas, blev jag skitarg och de fick inte vara med.

Historierna tar honom vidare till nya sammanhang och snart har det gått tre timmar och min hjärna är alldeles mjuk. Kanske är han mer av en lök än en kärna. Alla historier omlott bildar tillsammans en helhet.

Vad tänker du göra nästa gång?

– Jag skulle vilja skapa något litet, som att måla en tavla eller skriva en roman. Men jag tänker redan på nya stora projekt och det är sjukt skrämmande, för jag vet att jag kommer ångra mig. Det är kört. För jag har sett den där väggen och då måste jag fylla den med min målning.