Talet som Kristoffer Triumf helst vill glömma

Podcastprofilen Kristoffer Triumf berättar om sin hyllning till Kristian Luuk på dennes storslagna 50-årskalas. Ett tal som ingen lär glömma.

När Frank Sinatra sjöng inför 537 betalande i Finspångs Folkets park 1953 ansågs det vara bottennappet i hans karriär, innan det vände uppåt igen. Vi frågade några personer om deras bottennapp – och vad de lärt sig av dem.

”Kristian Luuk har alltid varit så vänlig mot mig. Han hörde tidigt av sig och stöttade när jag hade startat podcasten Värvet. Efter en tid föreslog jag i ett svagt ögonblick att jag själv kunde bli intervjuad och då anmälde sig Kristian frivilligt att göra intervjun. Det var otroligt generöst.

När det drog ihop sig till Kristians 50-årskalas fick jag en inbjudan. Jag hörsammade en uppmaning att kontakta festens toastmaster om man ville hålla tal. Jag kände att jag ville visa min uppskattning och kanske även föra talan för andra som delar liknande erfarenheter. Det var en möjlighet att ge tillbaka lite av det jag fått.

Jag skrev ett kort tal. Inget märkvärdigt och utan punchline. Så drog festen igång och det var en otrolig verkshöjd på talen. Erik Haag hade hyrt in Håkan Hellströms band Augustifamiljen och specialskrivit en låt. Henrik Schyffert höll i ett briljant upptåg. Tomas Andersson Wij spelade en låt som han tyckte linjerade med Kristians personlighet. Sedan klingades det i ett glas och det blev min tur.

Om jag någon gång skulle öppna upp för möjligheten till en tv-karriär var det här rätt publik.

Till saken hör att jag alltid har varit superlockad av att stå på en scen. När det drog ihop sig till skolpjäser eller talangtävlingar i skolan drogs jag dit. Men det har bara varit ett problem. Eller två, egentligen. Jag har inte haft någonting att backa upp mina scenambitioner med. Och så den andra försvårande omständigheten: Jag har lidit av monumental scenskräck.

Men nu var det dags för mitt tal och jag kände hur jag hade blivit alldeles genomsvettig. Jag tog fram min lilla fusklapp och tilldelades en mikrofon. Jag höll lappen i handen men skakade så mycket att jag omöjligt kunde läsa vad jag skrivit. Jag fick tunnelseende, blev alldeles torr i munnen. Hur gör man när man sväljer? Jag la ner lappen på ett bord för att uttyda bokstäverna och jag kände hur det spreds en nervös stämning i rummet. Sekunderna gick. Till slut fick jag ur mig mina ganska poänglösa ord och satte mig hos min fästmö Cecilia som undrade varför jag utsatte mig för det här. Efteråt kom folk fram och sa: Vad modig du var. Jag tror att jag fick en kram av Kristian, men är inte säker. Jag har försökt att förtränga kvällen.

Det finns en epilog till det här. En kort tid efter kalaset intervjuade jag journalisten Po Tidholm som hade skrivit en bok om Norrland och åkte runt på bibliotek och bygdegårdar och höll föreläsningar om boken. Han sa då att han på ett tidigt stadium hade bestämt sig för att inte bli nervös. Att han hade tagit ett aktivt beslut att han inte håller på med nervositet. Jag förstår att det kan låta provocerande, men för mig blev det en inspiration. Det är kanske ingen mirakelmedicin som fungerar för alla, men från och med den stunden har jag bestämt mig för att inte ge nervositeten syre. Så fort den börjar komma så fokuserar jag i stället på vad jag har förberett mig på att säga eller göra.

Efter fiaskot på Kristian Luuks kalas har jag kunnat vara med i direktsänd tv och stått på scener. Tidigare kunde jag vara förlamad. Nu darrar jag inte på manschetten.”

Kristoffer Triumf driver Värvet där kungen tidigare i år gjorde sin podcastdebut. Den 27 september släpps Kristoffer Triumf självbiografiska roman ”Törst”.