Svensken som fångade musikens största

Christer Landergren (1941-2006) tog bilder på många av musikens största namn under fyra decennier. I en utställning på Scenkonstmuseet i Stockholm blandas livefoton och porträtt från Konserthuset, Gyllene Cirkeln, jazzklubben som satte Stockholm på världskartan i slutet av 60-talet och Fasching, där jazzen hittade ett nytt hem på 70-talet.

Christer Landergren var ständigt närvarande, till slut så bekant för musikerna att de knappt noterade honom. Var det några bilder som han avstod från att ta?

I boken Body and Soul berättade han:

– Visst har det hänt att jag inte fotograferat. Bakom scenen. Någon kan vara ledsen. Någon kan ha ångest. Det kan finnas konflikter av personlig och privat karaktär. För det får aldrig bli bilder som på något sätt kan vara förnedrande för dem jag fotograferat. Eller för mig själv. Några gånger har det blivit för starkt. För mycket. Det är svårt att fotografera med tårar i ögonen.

Utställningen visas fram till den 15 januari 2023.

Det stora genombrottet skedde bara ett år innan Aretha Franklin intog Berns i maj 1968. Det blev enda Sverigebesöket för den flygrädda stjärnan. Christer Landergren var på plats med sin kamera när souldrottningen framförde låtar som I never loved a man (the way I love you), (You make me feel like) A natural woman och Respect. ”Han hade förmågan att knäppa i precis rätt ögonblick, alltid närvarande i musiken och stunden”, säger Roger Bergner, curator för utställningen på Scenkonstmuseet i Stockholm.

När BB King, en av bluesens största, stod på Konserthusets scen i Stockholm 1968 var det hans första konsert i Sverige. Här syns B.B. King med gitarren han döpte till Lucille. Landergren hade fokus på uttrycket, på hur musiken tog plats i människan. Och även om den stora passionen var jazz har Landergren sagt att han drogs till vemodet i bluesen. B.B. King avslutade konserten med That’s wrong little mama.

Duke Ellington var Landergrens husgud. Ellington kom till Sverige första gången redan 1939 när han turnerade genom ett vintrigt Sverige. När SVT skulle spela in konserten med Duke Ellington och Ella Fitzgerald på Cirkus den 8 februari 1966 fick Landergren förmånen att vara med och dokumentera repetitionerna. ”Det måste ha varit helt otroligt för honom”, konstaterar curatorn Roger Bergner som kände Christer Landergren och samarbetade med honom i arbetet med boken Den Gyllene Cirkeln: Jazzen på 60-talet (2002).

Enligt recensenten i Orkesterjournalen var Ella Fitzgerald på ”ett strålande humör” när hon uppträdde tillsammans med Duke Ellington och hans orkester i februari 1966. Kanske var hennes röst bättre än någonsin förr, ”hänförande skön”. Landergren jobbade för Orkesterjounalen (numera tidskriften Jazz) från 1965 och fram till sin död 2006. Han har berättat att den livslånga passionen för jazz började med filmen New Orleans med Louis Armstrong och Billie Holiday en ljum sommarkväll i 1950-talets Mönsterås: ”Jag fylldes av något stort och starkt och varmt som jag inte kunde förklara”, beskrev han i boken Body and soul: En jazzbok i bild och text (1987).

Christer Landergren hade en förmåga att komma nära, att fånga detaljer, men utan att störa artisten. Här är det Sarah Vaughan 1967, en av tidens stora jazzsångerskor, som var på flera besök i Stockholm. Sarah Vaughans sätt att sjunga var så lekfullt och vågat att hon fick smeknamnet Sassy, alltså ungefär ”fräck”. ”Christer tog flera rullar på varje konsert och det finns så många bra bilder. Urvalet till utställningen har varit minst sagt svårt”, berättar Roger Bergner. I sin helhet består arkivet av ungefär 150 000 negativ och flera tusen papperskopior. Landergren donerade allt till Svenskt visarkiv/Statens musikverk där Bergner är forskningsarkivarie med ansvar för jazzsamlingarna. ”Det fanns ingen förteckning över bilderna. I bästa fall hade vi en blyertsanteckning på baksidan”, berättar han.

Några av de mest kända bilderna togs under Landergrens enda besök i USA 1969. Motivet är en världsstjärnan Miles Davis på Newport Jazz Festival. Att jazzälskaren Christer Landergren inte besökte USA fler gånger kan ha flera förklaringar. Kanske var det så enkelt som att han inte behövde. USA kom till Sverige. De mest kända artisterna spelade på Konserthuset i Stockholm och de lite mindre kända höll till på jazzklubben Gyllene Cirkeln, belägen i ABF-huset på Sveavägen, Landergrens andra vardagsrum.

Landergren fanns med både framför och bakom scenen när Count Basie kom till Konserthuset i Stockholm 1968. I logen tog han porträttbilder på jazzlegenden, en form av fotografi han också behärskade till fullo. Landergren är inte bara känd för sin förmåga att fånga musik i bilder utan även för sin tekniska skicklighet. Mörkrummet fanns i ett badrum i lägenheten i Abrahamsberg där han framkallade sina bilder i badkaret. I ett intyg från fotografen Christer Strömholm står att ingen av de kopister han arbetat med haft samma ”känsliga bildsyn och tekniska kunnande” som Landergren.

Musiken tar form i en av bebopens förgrundsgestalter, trumpetaren Dizzy Gillespie i Stockholm 1968. Christer Landergren sa själv om sin fotokonst i boken Body and soul: ”Något av det svåraste, i alla uttryckssätt, är att formulera sig enkelt. Detta är inte detsamma som simpelt utan tvärt om ett rakare och sannare språk, utan trendigt grumleri som leder bort från grundbudskapet”.

James Brown beskrevs som ”extatisk” när han, tillsammans med 14 musiker, spelade på Konserthuset i Stockholm 1967. Inträdet kostade 25 kronor. Landergrens teleobjektiv kom nästan innanför huden på soulartisten. Orkesterjournalen beskrev Browns utmaning att få gehör i det något stela sammanhanget, långt ifrån klubbmiljön, men ändå med ”en slutlig våldsam publikreaktion”.

Alla var där. Så också Landergren. Janis Joplin kom till Sverige för första och enda gången 1969. Det var samma år som hon gjorde ett ikoniskt framträdande på Woodstockfestivalen och bara ett år innan hon hittades död på ett hotellrum i Los Angeles, efter att hon tagit en överdos heroin, 27 år gammal. ”Här har han använt sig av rörelseoskärpa. Man kan verkligen höra musiken i bilden och förstå att det här är blues på allvar”, säger Roger Bergner.

The Doors musik låg lite utanför Landergrens främsta musikaliska passion men, precis som med Joplin, var det en konsert han inte ville missa. I september 1968 stod bandet på scenen i Stockholm med Light my fire som klimax. Bara tre år senare dog Jim Morrison i Paris, likt Janis Joplin var han 27 år gammal. För Christer Landergren var det här året då han började undervisa på Fotoskolan (senare Nordens fotoskola) där han själv varit elev under Christer Strömholms ledning.

Världsstjärna efter världsstjärna i Landergrens lins. Nina Simone fotograferade han flera gånger under konserter i Sverige. ”En bra jazzbild är en bild som är inträngande och känslig och som förmår visa något mer än bara utseendet hos en musiker. Och som säger något om fotografen, om hans hållning och personliga upplevelse”, sa Landergren i Orkesterjournalen 1986. Och fotografen, hur var han? ”Ödmjuk och tillmötesgående. Verkligen ingen narcissist”, säger Roger Bergner.

Jimi Hendrix hade klippkort till Sverige under slutet av 1960-talet. Vid det här tillfället, den 8 januari 1968, hade Hendrix hunnit tillbringa en natt i fyllecell efter en vild kväll i Göteborg och ett mer eller mindre kraschat rum på Hotel Opalen. Hendrix var ångerfull dagen efter och skyllde på att han hade blivit hungrig och besviken på att det inte gick att beställa mat. Han dömdes till 80 dagsböter à 40 kronor. Väl på scenen var han lika laddad som vanligt – trots gipsad underarm. Den 1 september 1970 gjorde Jimi Hendrix sin sista spelning i Sverige och 18 dagar senare var han död. Hendrix blev, som Janis Joplin och Jim Morrison, bara 27 år.

Barytonsaxofonisten som slog igenom på 50-talet framträdde på en jazzfestival i Stockholm 1967. Festivalen präglades, enligt Orkesterjournalens skribent av ”den solida oersättliga yrkestradition och professionalism som existerar bland jazzens elit” vilket ställdes mot ”den av dagspressen groteskt överreklamerade pop-kulten”. Landergren var ett självklart inslag på jazzscenen i Stockholm under många år, missade sällan en spelning. En av hans bilder på Gullin blev frimärke 1983. Digital hann Landergren aldrig bli. ”Men bara några dagar innan han dog sa han faktiskt till mig att han skulle testa det där med digitalkamera”, berättar Roger Bergner.

Det var en succétrio med Diana Ross i spetsen som, enligt Aftonbladet, lyfte taket på Berns den 9 februari 1968. En av låtarna de framförde var förstås Stop! In the name of love. Bland de 700 i publiken fanns prinsessan Christina som bjöd artisterna på champagne efteråt. ”Men sedan ville de vidare och då hamnade de på Gyllene Cirkeln”, berättar Roger Bergner. Det föll sig så att Andy Warhol var i stan samma kväll och även han tog sig till jazzklubben på ABF-huset. En stjärnglans av sällan skådat slag på Sveavägen.

Christer Landergren (1941-2006)

”Det är på tiden att han får den uppmärksamhet han förtjänar”, säger Roger Bergner som är curator för utställningen på Scenkonstmuseet i Stockholm.

Text: Anna Dahlqvist
Första bilden: Gunnar Lindqvist
Övriga bilder: Christer Landergren