Sven-Bertil Taube om hur man får liv i gamla klassiker

Sven-Bertil Taube har somnat in i sitt hem i London, 87 år gammal. För 15 år sedan producerade Johan Norberg hans skiva Alderville Road hemma hos Sven-Bertil i London och för 10 år sedan ackompanjerade Norberg Taube under en tv-inspelning. Vid det tillfället skrevs den här texten.

Ur Vi #11 2013.

Han är betydligt ­piggare än sist vi sågs, för sex år ­sedan. Det förvånar mig lite. Sven-Bertil Taube fyller trots allt 79 nu i november.

– Det är min fru Mikaelas förtjänst, svarar han glatt. Hon tvingar ut mig på promenader. Varje dag.

Men det är mer än så. Sven-Bertil är inte bara piggare – han är också gladare.

– Jaså, säger du det, säger du det. Trevligt att höra. Det är väl promenaderna kanske, jag vet inte.


Så är det bra med den saken.

Vi är i Umeå, Sven-Bertil Taube ska sjunga i tv-programmet Gokväll. Jag och pianisten Martin Östergren ackompanjerar. Sven-Bertil är entusiastisk, men jag undrar ändå: Hur orkar han med allt? Framträdanden, intervjuer, bokmässor? Nu ska en ny visbok lanseras. Sven-Bertil har valt femtio visor ur pappa Everts visskatt. Min första fråga blir den här:


Finns det några av Everts visor som är orättvist bortglömda?

– Det där går ju i vågor. Så skimrande var aldrig havet och Fragancia eller Inbjudan till Bohuslän var det ju nästan ingen som hade hört innan jag började sjunga dem. Sjuttonde balladen var för mig obekant innan Cornelis spelade in den, och han gjorde den ju verkligen till sin. Så ett och annat finns kvar för framtida exekutörer att ta fram, och det vore ju trevligt.

Han får ständigt berätta om uppväxten,­ om barndomen. Om hur han var, pappa Evert. Och hon, mamma Astri.

Jag förvånas över med vilken lätthet du berättar varenda gång du får frågan.

– Du måste göra det nytt, make it new, det är en regel i gestaltningskonsten! Teater eller sång spelar ingen roll, det ska vara absolut äkta i det ögonblick du framför det.

Det är skådespelaren i dig som …

– Ja, det ska kännas nytt för den som lyssnar.

Han berättar gärna. Det finns inget att dölja, säger han, inget skrämmande eller motbjudande från uppväxten.

– För mig var vi en vanlig familj, jag kände inte till något annat. Där fanns en ateljé med en massa lermodeller. Där jobbade Astri. Pappa satt ofta och skrev. Han kunde komma uthasande i morgonrock mitt på dan för att försvinna igen utan att säga ett knyst. Mina skolkamrater tyckte det var märkvärdigt, men för mig var det helt normalt. Astri accepterade och respekterade att Evert reste i ­perioder. Han kom från en familj där män försvann månadsvis på sjön, så det var inget konstigt att fruarna skötte hem och barn.

Ofta återkommer Sven-Bertil till detta; att han växte upp i en kärleksfull miljö, att hemmet stod öppet för hans kamrater.

– Olle (Adolphson, reds anm.) gick som barn i huset. Han fick inget större stöd av pappa Edvin så han knöt en nära relation till både Evert och Astri. När jag åkte ner till Málaga på 1950-talet för att studera gitarr hängde Olle med. Efter varje lektion gick jag hem och visade honom vad jag lärt mig. På så sätt fick vi två gitarrlektioner till priset av en. Han fick inte ett öre hemifrån, vilket gjorde Evert riktigt förbannad. En gång fick jag höra att någon sett Evert ge Edvin en ordentlig utskällning utanför rakstugan på Birger Jarlsgatan. Han tyckte att Olle borde få mer stöd i sina ambitioner. Det var en av de få gånger jag känner till att Evert har skällt ut någon på det sättet, säger Sven-Bertil.

Och han då, som både sjöng och spelade, måste ha känt ett bekräftelsebehov någon gång? Det fanns, svarar Sven-Bertil nu, en sann vilja hos Evert och Astri att ”barnen ska man hjälpa i studier och upplevelser”. Sven-Bertil reste i 17–18-årsåldern till Irland. ”I dag förstår jag inte att de vågade släppa i väg mig, men jag ville tidigt ut i världen och det uppmuntrades.”

– Evert tyckte det var roligt att jag sjöng men hade ingen påklistrad attityd som ”åh, vad duktig du är”. Men en gång när han skulle framträda i tv och det behövdes en bra gitarrist bad han att få ha med mig. Det var ju ett slags erkännande.

2007 åkte jag till Sven-Bertils hus i London för att spela in en skiva som skulle komma att heta Alderville Road, namnet på gatan där han bor. Vi satt bland sladdar och mikrofoner i vardagsrummet och lekte fram musik, tillsammans med honom är det ett nöje. Han är noggrann, genuint musikalisk och agerar mer som medmusiker än artist i arbetsprocessen. Han var glad över mitt besök, men samtidigt verkade han ledsen. Ögonsjukdomen hade förvärrats, jag upplevde det som att han tyckte det var ett helvete att bli gammal. När vi skulle fortsätta med några ­ytterligare inspelningar hos mig i Stockholm blev missmodet än värre. Han satt på min balkong och suckade under rökpauserna, klandrade sig själv för ett liv med brustna relationer, att han varit frånvarande som pappa och nästan det värsta: Att han över huvud taget hade mage att klaga, något mer missklädsamt finns inte i hans värld, att vara en gnällspik.

– Jag har ingen rätt att klaga, säger han. Vet inte vad som farit i mig, känner mig så ur gängorna i dag.

Arbetet med inspelningen av Målaren och Maria Pia blev mödosamt eftersom Sven-Bertil måste lära in texten med hjälp av förstoringsglas samtidigt som tungsinnet satte klorna i honom. Vår gamla labrador Melker, som har ett osvikligt väderkorn för när någon är ledsen, lade nosen på Sven-Bertils knä och somnade sedan vid hans fötter så ljudligt snarkande att jag tvingades låsa in honom i sovrummet medan vi avslutade inspelningen.

När vi var klara och Sven-Bertil skulle gå tog han fel dörr i hallen. Jag tänkte att ”nu ser han så illa att han inte hittar ut”.

– Här, Sven-Bertil, sa jag. Här är dörren.

– Jag vet, svarade han, men jag måste ju säga hej då till Melker.

Noggrann och gentleman i alla lägen.

Nu sex år senare, när vi sitter i logen inför tv-inspelningen i Umeå, påminner jag honom om dagarna hos mig.

– När jag kommer till Stockholm och min gamla ungkarlslägenhet upplever jag det förflutna. Minns saker jag ångrar. När man blir äldre kommer det upp saker.

För inte så länge sedan var det tjugo års preskriptionstid, till och med för mord. Du kan inte vara så hård mot dig själv.

– Mikaela brukar säga det också. Och så är det väl kanske.

Men vad har hänt sedan dess? Du är mycket gladare nu.

– Det är nog promenaderna, svarar han igen.

Tv-redaktionen bjuder på lunch. Femton minuter innan musiken ska bandas slår det oss att vi inte bestämt vad vi ska spela.

– Fragancia vore trevligt, säger Sven-Bertil. Kan du den?

– Ja, svarar jag. Det ska nog vara lugnt.

Men för säkerhets skull repeterar vi den muntligt vid matbordet. I fyrdubbelt tempo hojtar vi melodin och ackorden, jag, Martin och Sven-Bertil: A, E, A, E, A, D, A, D, Fissmoll, D, Ciss, D, A, Ciss, H7 och så vidare. Programmets redaktör iakttar repetitionen och säger sedan ironiskt: ”Det verkar ju stabilt, bestämde ni först nu vilken låt ni ska köra?”

– Ja, svarar vi. Och nu har vi repeterat den också!

Sådant gillar Sven-Bertil.

Lika mycket som han älskar musikantskap, att berätta historier och att sjunga, lika ofta återkommer han till åren på Dramaten.

– De åren var underbara, en plattform för resten av livet. När jag har jobbat i England med skådespelare från Royal Shakespeare Company känner jag att det jag lärt mig på Dramaten duger väldigt bra. En gång i Manchester – vi spelade Tjechov – satt jag och repeterade repliker när en kollega kom förbi min loge och gav en godkännande ”det sitter”-nick, så där kollegor emellan. Det värmde.

Har du saknat den tiden?

– Ja, umgänget med kamraterna i ensemblen saknar jag. Samtidigt är det väldigt roligt med film. Jag älskar att se samarbetet driva fram mot ögonblicket: ”Nu tar vi scenen”, när kameran går och alla olika yrkesgrupper samverkar mot ett gemensamt mål. Det är det stora hos människan …

Här går Sven-Bertil i gång på ett sätt jag aldrig sett förut. Åren på Dramaten och det kollektiva konstnärliga samarbetet känns som hans hjärtas djupaste vrå. Plötsligt anar jag en stark passion bakom de annars så garderade och sirligt väl­formulerade historierna.

– … och jag satt på Carnegie Hall en gång, när Solti dirigerade. Från balkongen såg jag rakt ner i orkesterdiket. Hans lugna, stela stil, så oerhört gripande. Där satt 95 människor, tillsammans drev de fram ett resultat. Alla dessa professorer på sina instrument. Denna återhållsamhet och stringens hos Solti. Det glömmer jag aldrig. Tårarna rann. Lite av det finns i teater- och filmarbetet. I ensemblen. Ja, grupparbete heter det ju numera. Det bytte namn 1968 till grupp, men det är ju samma sak som ensemble.

Det här med 1968 leder in mig på en sak jag länge tänkt fråga om. 2002 hade jag och Kjell ­Andersson på skivbolaget EMI en idé om att Sven-Bertil skulle sjunga visor av Mikael Wiehe. ­Projektet var långt gånget och vi började förbereda musikarrangemang när Sven-Bertil plötsligt drog sig ur. Han lät meddela att han kände sig obekväm med att sjunga visor som förknippades med de som på 1970-talet ”tog sig ensamrätt på kampen för fred och frihet, jag stod också för sådana ideal, men sådana som jag var inte vatten värda”. Det är lätt att förstå hur märklig den tiden måste ha tett sig för Sven-­Bertil med sin klassiska teaterutbildning, uppfostrad till chevaleresk gentleman och med oklanderlig klädstil. Knappt fyrtio år fyllda var han plötsligt omodern.

Kände du dig tilltvålad?

– Det var jag väl också i någon mån. Det var ju en period där rödvins­vänstern, som man säger lite respektlöst, var ganska överdriven. Jag hade inte mycket till övers för den kommunistiska entusiasmen. Det var svårt att förstå dem som kunde prisa ett styrelsesätt med ett sådant fruktansvärt människoförakt och förtryck som i dåvarande Sovjetunionen. Det var för lättsinnigt att ta så allvarliga ord i sin mun. Jag har ingenting emot Mikael Wiehe, han har skrivit mycket bra och fina saker, men jag hörde inte hemma i den rörelsen. Jag var ingen bakåtsträvare, men jag var inte radikal på det sättet.

Det är Sven-Bertil Taube i ett nötskal. Han säger ”rödvinsvänstern” men påpekar samtidigt att det är ett respektlöst uttryck. Han menar att Wiehe måhända tillhörde den rörelse han ogillade samtidigt som han noga påpekar att denne ”skrivit mycket bra”.

Det är inte enbart en konflikträdsla, Sven-Bertil är helt enkelt för noggrann för att slarva med ord och raljerande omdömen.

Och ändå var det väl under samma period du sjöng Mikis Theodorakis ­politiskt färgade sånger?

– Ja! Bellman skildrade också en social verklighet, han var helt häpnadsväckande på sin tid. Det ville jag lyfta fram. Ferlin var inte heller främmande för sociala orättvisor och tillkortakommanden i samhället, eller en sådan som Léo Ferré.

Och Evert Taube tänker jag. Just den visan vi spelade in hos mig, Målaren och Maria Pia, är min favorit av alla Everts visor och den starkaste antikrigssång jag hört. Kvinnan som berättar för den återvändande konstnären om hur hon förlorat alla sina barn som soldater i kriget. Jag kan inte höra den utan att ta till lipen.

När vi skiljs åt på Bromma flygplats – vi är åter i Stockholm efter utflykten till Umeå, Everts visor är lanserade, hans liv åter berättat av Sven-Bertil – är det många historier kvar som bubblar. Om Olle Adolphson, om Alf Sjöbergs ”briljanta uppsättningar”, om kvinnoensemblen på Dramaten som enligt Sven-Bertil ”på den tiden var den främsta i Europa”.

Jag tänker att det är nog precis här, i mötet med människor och när hans berättelser får liv som han lever som mest. Eller som han själv säger:

– Du måste göra det nytt, make it new! Och jag berättar gärna.