Svårigheten att skriva en rättvis biografi – om en kvinna

Sex kvadratmeter, fyra författare. Tätt intill varandra skriver de biografier över maktmän och delar våndorna över en genre som är besvärlig, patriarkal och evigt populär. 

Ursprungligen publicerad i Tidningen Vi #12 2016.

Björn af Kleen balanserar i ett fönster. Han trampar på sjaviga sladdar och kladdiga utskrifter, men karmarna är vackra och höga. De är från 1600-talet. 

– Jag stänger snart. Du får skaffa syrgasmask om du behöver andas, konstaterar Jesper Högström. 

– Placeringen här inne är en geopolitisk fråga, säger Henrik Berggren som tronar på den bästa platsen, både vad gäller utsikt och ventilation. 

I ett rum på Tyska brinken i Gamla stan, Stockholm, sitter fyra författare och journalister. Mentalt närvarande är också de inflytelserika personer de skriver biografier om. 

Det bästa hörnet har alltså tillfallit Henrik Berggren, äldsten i gruppen. Han har tidigare skrivit en uppmärksammad biografi om Olof Palme och kom för ett par veckor sedan ut med en bok om Dag Hammarskjöld. 

Mitt emot honom sitter Jesper Högström och svär över draget. Fönstret öppnas åt hans håll. Ibland svär han också över sin pågående biografis föremål: Hjalmar Söderberg. 

I motsatt hörn befinner sig Björn af Kleen som behöver luft. Han skriver regelbundet i Dagens Nyheter, essäliknande minibiografier över kända personer. Han har också en plan på ett större projekt om en mycket inflytelserik man, men det är ännu för vagt för att tala högt om. 

I hörnet närmast dörren sitter nykomlingen i gruppen, Torbjörn Nilsson, som har finast bokhylla. Han anslöt efter att ha slutat på tidningen Fokus och ägnar sig nu åt Tage Erlander. 

– Det här är det öppna kontorslandskapets Kisa, säger Torbjörn på äkta östgötska och det är menat som en fin komplimang. 

Nu ska jag i min tur skriva ett slags biografi över de fyra författarna. Ta de olika delarna av verkligheten och skapa ett sammanhang, välja väg. 

Jag undrar hur denna täta samling levande män som skriver om döda män hamnade just här?

Svante Weyler är hyresvärd och därmed ytterst ansvarig. Han är den namnkunnige förläggaren som lämnade Norstedts för tio år sedan för att starta det egna Weyler förlag, och hyrde sig en sekelskiftesvåning i Gamla Stan för ändamålet. Här ville han skapa ett grekiskt torg. 

– Det är idealiskt. Jag tycker om att ha en träffpunkt för fria samtal, som under antiken. Vi delar ett lidelsefullt intresse för politik, kultur, fotboll och historia, det är otroligt viktigt. Vi kan diskutera text på ett avspänt sätt och vi är alla fascinerade av en journalistik som ligger så nära skönlitteraturen som möjligt, säger Svante Weyler. 

Han har som förläggare samarbetat med alla sina hyresgäster och när det uppstått tillfälle erbjudit dem skrivbordsplats. 

Och här sitter de, delar våndor, glädjeämnen och Jespers amerikanska rockmusik från sent 1960-tal. 

– Just nu talar vi mycket om Sverige på 1880- och 90-talen, säger Torbjörn. 

– Jag och Jesper har en evigt pågående dialog om andra världskriget. Det fina är att det som gör en till pest på en fest, engagerar kollegorna här, säger Henrik. 

De diskuterar stil och form och läser i stor utsträckning varandras texter. Gårdagens lunch kretsade ända fram till kaffet kring hur i hela världen man ska kunna skriva en biografi.

Biografin har aldrig varit en lätt fråga. I efter­­­­­­krigstiden beskrevs den som oseriös och låg inom forskarvärlden, på 60- och 70-talen betraktades den som småborgerlig och individualistisk. 

Att i detalj beskriva en annan människas liv, är att ta sig friheter. Minnen är opålitliga, brev skrevs kanske med bestämda syften, dagböcker kan vara tänkta för framtida publicering. Historiska skeden har sällan ett linjärt förlopp och vilka detaljer är egentligen viktiga? Det finns alltid ­efterlevande, beundrare och intresseföreningar som blir upprörda över livsbeskrivningar. Men biografin är också uppskattad. Genren har frodats åtminstone sedan antiken och är i dag en självklar och framgångsrik del av de större förlagens utgivning. Den kan beskriva en epok genom ett mänskligt öde, genialt i rätt händer. 

– På sätt och vis handlar det om att begå ett ­­­övergrepp, att skriva om någons liv, säger Torbjörn och snurrar på sin stol. Han är i start­fasen av sin research. 

Om någon upplever sig missförstådd känner jag mig som en förrädare

– Tage Erlander är ju berättelsen om det moderna Sverige och det finns skrämmande mycket material om honom. Han har dessutom lämnat en mängd dagböcker efter sig, men det är lätt att bara kopiera den bild av honom som han själv har skapat. 

Det är sådana avvägningar som diskuteras i rummet på Tyska brinken. Hur man ska komma bakom den givna bilden. Hur man gör berättelsen till sin egen. 

– Man måste hitta en motsättning och en inre drivkraft i personen, för att ha självförtroendet att fortsätta, säger Henrik. 

– Jag tänker att en människas liv är ganska ointressant tills den börjar få makt och agera, säger Torbjörn som tycker att kontexten är det mest intressanta. 

– En text är ju aldrig opartisk, den är filtrerad genom den som skriver. Det är kanske inte alltid rättvist, men motsatsen vore värre, säger Björn. 

Björn har ett mer vardagligt sjå med att folk faktiskt blir arga. De flesta han skriver om lever. 

– Om någon upplever sig missförstådd känner jag mig som en förrädare. Jag har byggt upp ett förtroende som omkullvälts, det känns som om man varit lismande och lurat sig in. Då är det viktigt med gemenskap, den behövs både i panikkänslan och storhetsvansinnet, säger Björn af Kleen och fortsätter: 

– Dynamiken här skapas mycket i relation till Svante. Han är pater. 

Torbjörn Nilsson: 

– Mental chef. 

Jesper Högström:

– Han är som en familjefar. 

Stopp. Nu måste skribenten till denna text kliva in, det står nämligen en elefant i vägen. Varför är alla i den här berättelsen män? Visserligen var alla demokrati­pratande greker kring torget av manligt kön, men sedan dess har ju en del förändrats. 

Dock inte inom biografigenren, visar det sig. 

– Det är genomgående så att män skriver historier om män som gjort historia. Vi gav nyligen ut Winston Churchill i två delar av Bengt Liljegren, det gick rasande bra. Också hans biografi över Adolf Hitler var en storsäljare. Snacka om att säkra spår fungerar, säger Christina Haugen som är marknadschef på förlaget Historiska media och skrattar lite åt läget. 

– Det är väldigt ovanligt att män skriver om kvinnor eller tvärtom, sådant söker jag alltid efter, fortsätter hon. 

Bonnierförlaget Forum är också stora på levnadsberättelser, främst samtida. Förläggaren Anders Sjöqvist vill allra helst ha aktuella självbiografier med starka öden; både kändisskap och ”human interest”. 

Också i sin genre ser han det könsuppdelade. 

– Kvinnor gillar att läsa om kvinnor och män om män. Och när det gäller män så är det makten som lockar. Fredrik Reinfeldts och Göran Perssons biografier har gått bra, men jag tror inte att Margareta Winbergs och Maud Olofssons varit några kioskvältare. Vi lever fortfarande i ett patriarkalt samhälle, vi har aldrig haft en kvinnlig statsminister. Det driver upp antalet biografier om män med makt, säger Anders Sjöqvist. 

 Att beskriva rummet i Gamla stan som ett exempel på en hel kedja där en man väljer män att samtala med, vilka i sin tur väljer män att skriva om, för män som läser – är inte bara att raljera. Det speglar biografins verklighet. 

Ingen av de tillfrågade författarna är speciellt bekväm med den framställningen. Svante Weyler råkade ha plats, ämnena för biografier var förfrågningar från olika förlag. 

– Jag skulle gärna ha kvinnor sittande här också, säger Svante. Som Hilary Mantel eller Marilynne Robinson. 

Två av världens mest upplyfta författare just nu, en britt och en amerikan. 

Jag tänkte kanske i första hand på någon svensk kvinna? 

– Jo, jag skulle vara oroad om hela världen såg ut så som det just nu ser ut här på kontoret, men vi utgör ju bara en skärva av verkligheten. Hade det varit för 20 år sedan hade det varit det verkliga beviset på män som bekräftar varandra, nu tar sig kvinnor större utrymme i kulturen och alla yrken inom förlagsvärlden kan innehas av båda könen.

Så ser Svante Weyler på saken. Och ja, den motsatta bilden finns också: kvinnorna dominerar på sitt håll. När det kommer till skönlitteratur, som utgör 80 procent av utgivningen, läser kvinnor ungefär dubbelt så mycket som män. 

När Henrik Berggren har turnerat med föreläsningar om sin Palmebok har ABF hurrat för att han äntligen lockar männen till evenemangen. Ingenting är svartvitt, men i bokbranschen är genus mycket märkbart. 

Ja, jag vill ruska om Hjalmar och säga att han ska agera!

I det enskilda författarfallet finns mer påtagliga och vardagliga besvär att ta ställning till. 

Henrik Berggren var tvungen att leta reda på sin Dag Hammarskjöld bakom den andliga ikon som tagit form utifrån Hammarskjölds egen bok Vägmärken. Det var svårt. 

– Det finns ju alltid ett psykoanalytiskt perspektiv och jag kunde inte släppa det. Pappa Hjalmar blev statsminister mot sin vilja när Dag var ­­­elva tolv år, han hatades av folket och kallades ­”Hungerskjöld”, vilket måste ha satt djupa spår. Så småningom blev Dag FN:s generalsekreterare och tog dessutom över sin pappas stol i Svenska Akademien. Hur stor vikt kan man lägga vid faderskomplexet? Han kan förstås inte reduceras till det, men för mig blev det ett sätt att börja skriva. 

Torbjörn Nilsson tampas med bilden av Tage Erlander som oförstörd av makten. Kan man vara det efter 23 år som statsminister? Hur såg konflikten inom honom ut? 

– Man behöver nog någon form av känslor för den man skriver om. Jag kan bli frustrerad över hans enorma intresse för sin egen och andras hälsa i dagboken: ”Jag har 38 grader och är lite irriterad”, säger Torbjörn. 

– Ja, jag vill ruska om Hjalmar och säga att han ska agera! Hans passivitet ställer till så många svårigheter, fortsätter Jesper Högström. 

– Men i förrgår hittade jag ett brev där någon berättade att han blivit vegetarian. En plötslig intim detalj, då blir man tillfreds. 

De har alla rest i sina objekts fotspår, letat namn på Atlantångare, bakomliggande betydelser, färg på uppväxtgårdar. Ventilerat sina fynd och värdet av dem. Pratat med små bokstäver när stämningen varit depressiv, testat tankar mot Svante medan de hämtat kaffe. 

Kaffet, ja. Det finns vissa grundläggande regler för samlevnad, också i ett kontor. Jesper driver ett korståg för att den som tar sista skvätten mjölk ska köpa ny. Konsekvensen har blivit att ingen tar den. Förpackningen står kvar med fem droppar i botten och kontoret dricker svart. 

– Det är vanligt folkvett! Man gör inte som du Henrik, som lade tillbaka nötskal i skålen på en julfest! Jag har varit nära att sätta upp lappar, säger Jesper. 

Vi återgår till mansdominansen. Författarna på Tyska brinken är inte alls omedvetna om sin prekära belägenhet, att deras kontor kan framstå med viss ”farbrorsfaktor” som Henrik uttrycker det. 

– Visst återskapar vi en kanon. Men det är svårt att hitta en kvinna som hade makt under den här tiden. Jag försöker fördjupa mig i de kvinnliga statsråd som Erlander hade och hur han förhöll sig till dem, säger Torbjörn Nilsson. 

Henrik Berggren skriver på en kollektivbiografi om andra världskriget där folkets röster får styra skeendet i ett slags kör:

– Jag har letat så mycket efter kvinnor, men de är svårare att finna. De var inga maktspelare och därför finns deras röster inte bevarade. 

Jesper Högström är helt indränkt i kvinnofrågan, eftersom Hjalmar Söderbergs historia så mycket kretsar kring äktenskap, skilsmässa, kärleksaffärer och svek. 

– Jag håller på med det hela tiden. Var hans hustru­­ en hysterika eller inte? Han hade ett mycket komplicerat förhållande till kvinnor som han ville rädda från alfahannar, medan han själv var en vek man. Det var mycket längtan efter kärlek som inte kunde genomföras, både i livet och i litteraturen. 

Vad skulle hända om en kvinna var författare till den här biografin? Tror du inte att hon skulle kunna göra andra tolkningar? 

– Det är möjligt … men jag försöker skildra det rättvist, från olika aspekter. 

Inom förlagsvärlden finns det ambitioner att förändra läget. Anders Sjöqvist på Forum berättar vilket slit det var för författarna ­­­­­­att hitta kvinnor till boken Historiens 100 viktigaste svenskar. De utgjorde till slut 16 av namnen. 

Christina Haugen på Historiska media har – precis som Henrik Berggren – arbetat med böcker med kollektiva röster, där kvinnor hörts. 

– Nu senast gav vi ut Kvinnor i strid av Anna Larsdotter. I Vietnamkriget var till exempel en tredjedel av de stridande kvinnor, men de har försvunnit i historieskrivningen för att man valt att lyfta fram män. 

Det finns en konservativ cykel inom den historiska litteraturen, som återskapar samhällets mansdominans och som släpar efter i utvecklingen. De som gräver fram de kvinnliga rösterna, som uppslagsverket Nordisk kvinnolitteraturhistoria eller Svetlana Aleksijevitjs porträtt av de ryska kvinnorna i Röda armén (Kriget har inget kvinnligt ansikte), tillhör fortfarande undantagen. 

De skulle kunna setts i Lund på 1930-­talet. De hade många gemensamma intressen

I dag finns det mjölk på kontoret i Gamla stan och stämningen är god. Fyra enskilda författare kan knappas ställas till svars för en världsordning. 

Kanske är det jag som agerar medioker biografskrivare när jag tvingar på dem en skavande strukturell klädnad. Det är ett vanligt misstag. Författaren Hermione Lee har beskrivit hur provocerande förenklat det blir när Virginia Woolf i filmen Timmarna hela tiden är på väg mot sitt självmord. Som om det var målet för hennes liv och skrivande. På samma sätt värjde sig Imre Kertész mot att tolkas som författare utifrån sina erfarenheter i Auschwitz. Han var något också innan Förintelsen och han vägrade att reduceras till en produkt av det som hände där. 

Männen hos Svante Weyler har fler dimensioner än sin manlighet, men den här gången får de inordna sig i det tydligaste temat som dessutom hänger ihop med makt. Att välja det är mitt biografiska grepp, min filtrering. Mitt övergrepp om man så vill.

Jesper berättar att de, mest på skämt, diskuterat om de skulle skriva en pjäs där de fyra biografi­objekten träffades i verkligheten (alltså även Björns gubbe, som är på väg ut ur garderoben). Det vore teoretiskt möjligt, de överlappade varandra i tid. De skulle kunna setts i Lund på 1930-­talet. De hade många gemensamma intressen som politik, kultur och historia. De hade säkert funnit varandra.

Läs mer:

Nu skrivs Sveriges krigshistoria om

Josefin Olevik: Äntligen får kvinnorna ordet

Älskad och avskydd – 100 år med fascismen